Just fine and dandy

Plötsligt ringer M. Trodde att han var i radioskugga sedan länge, men det visar sig att de inte hade någon kapten och därför varit fast i Longyearbyen längre än beräknat. Jag känner mig som en hycklare där jag sitter med mitt påklistrade leende och försöker låta glättig, men jag vill inte att han ska oroa sig för vad som pågår hemma när han borde fokusera på isbjörnar och sälar. Det är inte hans fel att hans resa krockar med precis allt annat, den var bokad sen i januari, och han kan inte göra något därifrån ändå. Delad stress är inte halverad stress. Jag känner att jag avslutar samtalet för snabbt. Blir ledsen av hans uppsluppna röst, den gör det så tydligt att jag fejkar.

Dags att ringa hit en vän.

Har viss självbevarelsedrift

Sen gjorde jag nåt busigt. Sånt man får dåligt samvete av. Sånt som gör att man gömmer sig i lägenheten så ingen ska se att man är uppe och går och att man inte alls är särskilt sjuk. Alla jag frågar säger att man får göra sånt. Jag hade ingen annan lösning. Jag köpte tid, och av alla jag känner är jag en av dem som är värd mest att fuska till sig tid just nu. Jag spenderar den ju dessutom så väl.

För första gången så har jag saknat mitt djur. Innan har det bara varit en lättnad, men den här gången så ångrade jag nästan att jag inte tog med honom. Saknade hans närvaro, hans päls under mina händer, hans tyngd i mitt knä, hans torra nos mot mitt ben. När de lämnade av honom och han kom inspringande i lägenheten som en liten rund bajs, så blev jag så lycklig att jag ville gråta en liten skvätt.

Att undvika galenskap

Jag tror inte att jag är typen som man oroar sig för. Jag är ganska stadig, jag fixar biffen. Så när andra människor plötsligt oroar sig för mig, då börjar jag också oroa mig.

Jag är fysiskt frisk igen, men jag vete fan om inte min hjärna är på väg åt fel håll. Stressnivån är orimligt hög. Jag måste backa, strukturera, beta av, men inte försöka beta av allting på en och samma gång. Andas, men kunna vara produktiv. Alla ger rådet att jag måste "ta mig tid", och jag hade också gett mig själv det rådet om jag inte var insatt i situationen, för då hade jag insett att det inte finns någon tid att ta av just nu. Jag behöver veta hur jag ska kunna jobba häcken av mig den kommande månaden utan att gå under. Det handlar om en månad, då jag måste p r e s t e r a. En ynka månad till. Sen ska jag vila. Sen ska jag boka in en semester. Jag ska läsa böcker, åka till stugan och plocka svamp. Sen ska jag sluta med det här jag håller på med nu. Sen. Men nu måste jag fixa det här. Med hjärnan i behåll.

Sånt barn samlar på

Mamma och mormor på väggen

Min mamma fyller 60

Objektivt fantastiskt

Ane Brun - Do You Remember (Official Video) from Ane Brun on Vimeo.

Please don't try this at home

Alltså jag har en fråga om vikt. Jag vägde mig för ett tag sen. Det gör jag normalt aldrig, av princip. Vågar är ondskefulla prylar som får folk att må dåligt genom att visa upp siffror som inte behöver betyda ett skit. Jag brukar klämma lite på mig själv när jag undrar om jag har gått upp i vikt. Eller så behöver jag inte ens göra det, för visst känner man det oftast på sig? När jag ser ut som en muffin, ja då behöver jag ingen våg. I alla fall, jag vägde mig för att jag sen skulle väga mig igen med Sigge i famnen för att se hur mycket han har växt (han väger nu 8 kg, för den som undrade). Nu har jag inte ätit något på två dagar och haft dunderdiarré. Folk säger ju att de rasar i vikt när sånt händer, så jag blev nyfiken och ställde mig på vågen. Den visade att jag hade gått ner 3 kg. På två dagar? Det känns orimligt. Kan man verkligen gå ner 3 kg på två dagar eller är vår våg fucked up?

Ma maladie

Inne på tredje dygnet av feber och rännskita. Très chic, non? Känns märkligt att vara hemma utan snor och hosta, är inte det obligatoriskt? Jag hasar omkring som en stönande vålnad (att gå gör mig illamående, andfådd och yr) i lägenheten, har inte lyckats få i mig nåt annat än lite cola. Jag är ett vrak!

Det är häftigt med djur. Sigge verkar känna av att jag är sjuk. Han ligger mest och sover, eller leker stillsamt för sig själv. Låter mig vara. När jag är uppe och går, så går han långsamt bredvid mig och duttar mig lite försiktigt på benet med nosen. Som om han agerar moraliskt stöd. När vi är ute på promenader är han lugn och lyhörd, som om han fattar att det inte är läge att leva rövare. Jag flåsar och stönar och han går stillsamt vid min sida. Mitt fina lilla djur. Instruktören på valpkursen kallade honom förresten "bäst i klassen". Det är ju för att han är ett geni. Ett geni som äter fågelbajs visserligen, men ändock.

Morron livet

Alltför tidig morgon, grus i ögonen, grus i skorna. Kom nu Sigge, jag pallar inte att vänta på dig medan du sniffar på varje grässtrå. Skynda till jobbet, på med namnskylten, på med leendet. Det finns ingenting i mig utöver stress. Jag har tappat bort min sambo, även om han inte har tappat bort mig. Jag har svårt att känna något utöver stress, jag är bara tom. Jag lovar honom att återkomma om några veckor, lovar att bli flickvän igen, men jag känner ingen tillförsikt. Jag känner inget förutom stress. Sätter på mig leendet och trycker gasen i botten.

Edit 18.26. Jävla livet. Jävla dag. Jävla patienter. Megakonflikt på jobbet. Jag som avskyr konflikter. Skakade i hela kroppen efteråt. Så många knöliga och krävande patienter just i dag. Sen började jag få ont i kroppen, bli illamående och frysa. Nu ligger jag nerbäddad i M:s stora mjuka kläder under tre filtar och fryser arslet av mig. Jävla livet.

Det var bara en tidsfråga.

I mitt jobb träffar jag många äldre människor med dödliga sjukdomar. Det är okej, jag tror ärligt talat att jag är för ung för att kunna relatera till det, och därför kan jag sköta mitt jobb utan att gå under av ångest. Jag tänker inte "det kunde ha varit jag". Jag känner empati för dem, men det drabbar mig inte riktigt på djupet. Det låter säkert känslokallt att vara så distanserad, men jag tror inte man kan jobba med det här annars. Men i dag dog min första patient. Dödsförklarades 06.16, står det i journalen. Jag träffade honom senast för en månad sen, och nu lusläser jag hans journal för att se om jag missade något. Klantade jag mig, borde jag ha kollat upp något mer, tänkte jag rätt? Om min bedömning hade varit annorlunda, hade han fortfarande levt? Är det mitt fel? Distansen är som bortblåst.

Parasit

Jag har en kompis som precis kommit hem från ett forskningsprojekt på nån ö i Afrika. Där blev han biten av denna, och är nu värd åt en liten koloni med larver som ska öppnas upp och tas bort. Jag har en morbid fascination för sånt där. Jag läste en bok en gång om nån som råkade ut för samma sak, en stor böld på armen som de trodde var en jätteovanlig fjäril så personen gick med på att fullfölja processen. Personen kände sig speciell, utvald och vacker trots smärtande böld (som jag tror gav värden hallucinationer också). Sen sprack den till slut, och det visade sig att den var full av fula spindlar. Besvikelsen.

Dykedude no 1

Jag har en man i mitt liv.

Han är liten, ettrig, häcklar flator och flatkulturer, samtidigt som han är den största flatan av dem alla. Förutom att han sen många år lever i ett öppet förhållande som fungerar, det känns inte särskilt flatigt. Men han dricker sitt te, kysser sin katt, köper sina ekologiska kläder och lyssnar på sin Heather Nova. Och han överanalyserar sina relationer. Han har dock aldrig passat in i några av de flatkretsar jag befunnit mig i. Han är över huvud taget svår att passa in någonstans. Han gillar rätt få människor, och det är långt ifrån alla som gillar honom. Alla mina ex har hållt sitt avstånd till honom, förutom Fransyskan som älskade honom som en hundvalp, som hon gjorde (kanske gör fortfarande?) med alla människor. Han är lättstött, har kort stubin, han är bitsk och alldeles för ärlig. Han är en kultursnobb och elitist. Min kärlek till honom är motsträvig. Jag gillar honom inte alltid, och han gör mig ofta irriterad. Alla hans relationer är komplicerade, och det vet han. Hans räddning är hans stora självinsikt.

Han är fruktansvärt lojal. Han är snubben du ringer när livet skaver. Han är den som dyker upp en halvtimme senare med en vinare under armen, beredd att prata hela natten. Han har hjälpt mig att flytta så många gånger att jag inte ens kan räkna dem. Jag minns särskilt den gången då det bara var han och jag, regnet vräkte ner och jag hade influensa. Vi hade, märkligt nog, jättekul. Jag har aldrig träffat någon som är så bra på presenter som han. Han tänker ut presenter ibland flera år i förväg, och de är alltid personliga och får mottagaren att känna sig älskad och speciell. Han klipper mitt hår. Han dömer mig aldrig, inte ens när jag är som mest omoralisk, och det är en väldig lättnad. Han minns allt vi någonsin har pratat om. Vi delar en förkärlek för formuleringar och han är så rapp i käften att han kan få mig att gråta av skratt. Han är killen som ringer upp och säger:

"Imorgon kväll kommer vi hem till dig och lagar mat. Sen går du på bio med min man och ser Harry Potter medan jag vaktar ditt kräk. Så här kan vi ju inte ha det."

Let me come home

Det är som att min hjärna är så stressad över att jag måste få klart uppsatsen att jag inte kan ta i den ens med tång. Istället måste jag maniskt lyssna på den här om och om igen (och videon är också ganska fin):

http://youtu.be/DHEOF_rcND8

Så finns det förstås den här fina covern också:

God morgon sötnos, är du vaken?

Just stop dogging me around

Jag går lite på knäna. Inget nytt där, det har jag ju gjort i över ett år. Det är bara det att jag börjar få så in i helvete ont. Jag plåstrar om och snälla människor blåser om man ber dem, men vad hjälper det när jag inte kan resa mig upp? Jag trycker undan stressen, puttar och knölar ner den i lådor och mörka vrår. Samtidigt så kan jag inte låta bli att göda den, så att säga att den för en tynande tillvaro i skuggorna vore ren lögn. Min stress mår skitbra, den är blankfet och fånleende. Den krälar upp på min rygg och så hänger den där och fiser och rapar, totalt utan skam. Får mig att fantisera om köttkvarnar.

Bombastiskt var ordet

Sommarens sista bröllop avklarat. Några vänner gifte sig på brudens släktgård, som jag hade trott var ett litet torp men visade sig vara just... en gård. Med egna sjöar. Notera att jag skrev det i plural. Det var bombastiskt. Middagen hölls i en gammal omgjord loge, och det hängde kristallkronor i taket. Min bordsherre var en lång och bredaxlad snubbe som bodde i Cambodja. Självklart ägnade vi hela middagen åt att diskutera fördelarna med att spendera längre perioder utomlands. Min resfeber är tillbaka, jag blir tunnelseende. Jag hade på mig en väldigt vid och somrig långklänning som var usel att dansa i. Var tvungen att hålla upp den, så hur mycket ghetto jag än försökte vara så såg det ut som att jag dansade linedance. Festen höll på tills morgonen, men jag och M kröp in i vårt tält någon gång runt fyra. Musiken dånade och nån galning körde runt på en fyrhjuling och brölade "visst vill du ligga med mig" eller vad den nu heter. Jag somnade som en bebis på valium.

Anledningen till att vi knoppade in medan festen var i full blom var att vi skulle upp vid nio och köra vidare till en släktfest. M:s farbror och faster fyllde 70. Återigen fann vi oss på en enorm gård, denna gång Eriksberg. Det var också bombastiskt men på ett helt annat sätt. Tyckte ändå man kunde se ett slags tema. Jag och M var rejält slitna och jag hasade omkring i gårdagens smink. Hade i alla fall vett att ta på mig deo. Vi fick skitgod mat. Sen fick vi se visenter och jag fick en officiell inbjudan till New York. Värre kan man ha det.

Dream a little dream of me

Jag drömde om en stor herrgård ute på landet. Det var sommarnatt, och ungefär alla jag känner var samlade, uppklädda till tänderna, i den stora festsalen. Tänk gigantiska kristallkronor, tunga sammetsdraperier, gamla parkettgolv och palmer. Alla var verkligen där, alla H, alla B, alla T, alla Q, och alla heterosar. De lekte The Kissing Game. De dansade en otroligt vackert koreograferad dans, och när varje stycke var klart skulle man kyssa den som råkade vara ens danspartner just då. Alla var uppsluppna och pirriga, och samtidigt så hjärtknipande tjusiga. Jag hade på mig en midnattsblå aftonklänning med bara axlar och håret var ondulerat och prytt med en stor vit blomma. Dessvärre satt jag vid sidan om och vaktade Sigge. Det värkte i hela mig för jag ville så gärna vara med, men någon var ju (av någon anledning) tvungen att sitta där med Sigge.

Det behövs fan ingen drömtydare för att inse vilken känsla den drömmen gestaltade och vad som pågår i mig just nu.

Huvudfoting ftw!

Jag är den som är den

Kom precis ut på jobbet. De närvarande kollegorna blev lite uppspelta, deras vardag blev plötsligt lite mindre förutsägbar. Nyttigt med mångfald, särskilt när den är synlig.

Är det så här ni har det?

Försov mig en timme. Väcktes av en kissnödig Sigge, thank you dog! Sen var det tjurrusning genom lägenheten, pressa ner all skit som skulle med i en alldeles för liten ryggsäck men skit i det för det finns inte tid att leta fram en annan. Sigge var yrvaken och förvirrad och försökte förstå vad vi lekte för lek. Till slut la han sig på golvet, och så fort jag kom i närheten la han sig hoppfullt på rygg med den lilla magen i vädret, för morgon brukar betyda gos. Inte idag.

Slet fram cykeln ur det proppfulla cykelstället, på med ryggsäcken, ner med valpen i korgen, och så cykla som fan. Hade fullt sjå med att få kräket att sitta still, han ville hellre hoppa ur och jaga råkor. Vingel vingel, flås flås. Ät din korv och var nöjd ditt lilla as. Fan vad långt det var till Tatueraren helt plötsligt.

Framme, dumpade av en överlycklig valp, och cyklade tillbaka in mot stan så svetten sprutade. Kom fram till jobbet med fem minuter till godo innan det var dags för första patienten. Rödfläckig i hela nyllet.

Och sen? Jodå, en arbetsdag fullproppad med jobb, sedan hämta Sigge och cykla till valpkursen (första gången, hoppas vi sköter oss!) och sen snabbt tillbaka hem för mamma kommer på besök och ska passa djuret imorgon. Sigge kommer vara övertrött och galen och hon kommer undra vad hon har gett sig in på. Heh. Och ja just det, sen måste jag iväg och handla också eftersom det inte finns nån mat hemma!

Snälla rara Gud, låt mig aldrig bli ensamstående förälder.

Wildbirds & Peacedrums i Pildammsparken

- Innan spöregnet kom, det vill säga. Sigge hanterade sin första konsert med att somna på två sekunder. Obviously not a music lover.

Sigge Sluggo slaggar på balkongen

Qatar

Det finns en liten chans att M:s jobb får ett enormt uppdrag i Qatar. Om de får det så behöver de skicka ner nån dit för att starta upp ett kontor lokalt. Det tar väl en sisådär 6 månader skulle jag tro. I dagsläget är M den enda logiska kandidaten.

Det betyder alltså att det finns en liten chans att jag och M drar till Qatar ett tag! Ingen aning om när detta beslutas, och när vi i så fall skulle åka, men jävlar i helvete vad häftigt det hade varit.

Chansen att jag skulle kunna utöva mitt yrke där är dock rätt liten. Men jag skulle ju kunna läsa nåt på distans... Jag skulle kunna måla. Dricka mig stupfull klockan elva på dagen och raggla runt nere vid poolen. Ja du hör ju. Hade kunnat bli fint.

En långsam process

Jag hämtade Sigge hos några fina vänner som passat honom över dagen. Han var övertrött och störig, men hade skött sig rätt bra. Inte bitit deras barn, till exempel. Sånt är bra. Vi blev kvar länge, och åt middag i kvällssolen. Jag fick halvspringa med honom i famnen till pendeltåget. Han var som en trasa, somnade i mitt knä redan på stationen. Åkte tåg för första gången. Låg alldeles lugnt i mitt knä, helt utpumpad av allt nytt i livet. Låg länge och bara tittade upp på mig. Tysta och allvarliga tittade vi länge in i varandras ögon, han i mina gröna, jag i hans guldbruna. Alldeles stilla. Begrundande varandra. Jag kliade honom lite bakom öronen. Han slickade på min arm, sedan la han sig till rätta och somnade.

Ofta ofta ofta känner jag mig osäker på om det var rätt att köpa hund. Jag är nu helt låst, jag som alltid satt sånt värde på min självständighet och min frihet att göra vad jag vill när jag vill. Det har inte förändrats. Jag ville inte att livet skulle bli annorlunda, jag ville ha det så. Jag insåg inte riktigt vad vi gav oss in på. Så är det. I teorin förstod jag, men ändå inte riktigt. Det är klart att det kommer att bli enklare ju äldre han blir. Han kommer bli mer lätthanterlig. Han kommer gå att lämna ensam några timmar. Men en stor del av den där friheten är borta, och jag har svårt att vänja mig vid tanken.

Då är det bra att det kommer stunder som den på tåget. Då tänker jag att det är värt det, att det är rätt ändå, och att han är den finaste lilla valpen i hela jävla världen.

Sug mitt bröst

Träffade en mamma som ammade sin dotter tills hon var fyra. Och slutade inte för att hon tyckte att det var dags, utan för att hon var gravid igen. Alltså... det är nåt jävligt obscent med det där. När ungen kan gå fram till mamma, säga att hon är hungrig, klättra upp i knät, ta fram bröstet och mata sig själv... Eeeeww icky icky! Är ungefär vad jag har att säga om saken.

Jag tycker generellt sett att amning är en självklarhet, om det funkar, och det är helt sjukt att det i vissa länder är förbjudet att amma utanför hemmet (ex Australien) och att man i andra länder måste täcka över det (ex England, där ammande mammor på caféer gömmer sitt bröst och sitt barn under en sjal eller filt). Men det är ju en helt annan fråga. Om den där (i övrigt supertrevliga) mamman inte hade blivit gravid igen... hur länge hade hon ammat?

Pride var länge sen

Jag är ett dåligt HBTQ. Jag hatar schlager och jag har inte varit på Pride på åratal. Jag vet egentligen inte varför, jag har alltid haft kul när jag varit där. Det har kanske bara inte... prioriterats. När jag tänker tillbaka på de Pride jag varit på så är det ett minne som lyser starkare än något annat. Jag vet inte varför egentligen, det är inte något direkt märkvärdigt.

Jag och Amasonen hade precis börjat dejta igen, efter flera år som vänner. Hon hade inte ens hunnit flytta ifrån sitt ex, om jag minns det rätt. Jag åkte upp till Stockholm för att hälsa på, och vi skulle ut och festa tillsammans med gemensamma vänner. Det var varmt och soligt och det var Prideparad. Vi gick inte i paraden. Vi satt på slänten, ni vet där där alla sitter, där alla jublar som högst. Jag kommer inte ihåg vad stället heter. Solen stekte, det var folkfest och ljudnivån var på max. Jag satt mellan Amasonens ben, med ryggen mot hennes bröst. Vi åt körsbär, drack vin och skrattade. Spänningen låg i luften, all kroppskontakt gjorde mig yr i huvudet. Hon bet mig försiktigt i örat. Det var som om vi satt i en egen bubbla, mitt bland allt folk.

Det är allt. Jag minns inte vad vi gjorde när paraden passerat. Jag minns festerna vi så småningom gick på, jag minns nakenbadet, jag minns tunnelbanan till den lånade lägenheten. Men det är som att minnet vid paraden är i färg, medan det andra är i gråskala.

Jag måste fråga henne nån dag om hon minns det där. Och om jag minns rätt, om det var precis så.

Hela magen full av mask

Min lilla valp har kroppen full med mask! Vita maskar som är uppåt 15 cm långa, och som han antagligen har fått i sig i äggform med modersmjölken. I tre månader har de sedan färdats runt i precis HELA kroppen för att slutligen hamna i magsäcken, där han i morse raskt kräktes upp några av dem. Cirka 10-15 stycken. Jag är glad att jag inte var där. Jag är inte särskilt kräkmagad, och har inga problem med mask. Men jag har definitivt BIG ISSUES med att min lilla hårboll är full av dem. Jag skulle helst vilja sträcka ner en hand i svalget på honom och dra ut dem, nu på direkten. Istället har jag köpt piller som han glatt svalde. Die bastards, die.