Dags för avfärd!

Jag har bockat av alla packlistor, jag har betalat räkningar och diskat, jag har inte städat men jag har bäddat sängen. Jag har lämnat en lapp där jag tackar M:s mamma för att hon kommer och vattnar våra blommor (särskilt min vackra gigantiska tomatplanta, som är så bortskämd att den sloknar om den inte får vatten på en enda sketen jävla dag). Jag har två väldigt stora och tunga ryggsäckar som står redo i hallen och ett par väldigt varma vandrarkängor som har fått nya sulor. Jag har laddat Ipoden med ljudböcker och ny fin musik och letat upp ett nytt skissblock. Det återstår att fixa matsäck för ett dygn på tåg och sen äta en stadig lunch. Nerverna på helspänn, missar jag nåt viktigt nu kan jag inte köpa det på plats, för som sången går:

Högt uppe på berget

finns ingen affär

så om du ska handla

ska du inte va' där

I alla fall. Dags för en vecka av fjäll, isolering, mygg, vyer, torkad mat, sovsäck, världens vackraste natur och så grottor grottor grottor. Hej på er.

Vad hettan gör med mig

Min partner är hemma väldigt lite. Arbetsrelaterat, hobbyrelaterat... han reser mycket. Det finns sjukt många fördelar med det, särskilt om man är en sån som jag som lätt blir melodramatisk i trängda situationer och vill klösa mig på halsen och väsa "kan... inte... andas... måste... bli... fri...". Jag tycker om att vara själv, helt enkelt. Den största nackdelen är detta:

Avsaknaden av sex.

Häromdagen drabbades jag av attraktion vid första ögonkastet. Det händer väldigt sällan, och när det händer handlar det alltid, uteslutande, om en tjej som så tydligt utstrålar homosexualitet att det riktigt lyser om henne. Hon var medellängd, muskulös, med långa svarta dreads. Tatuerad, en sleeve på vänster arm. Svart t-shirt med upprullade ärmar och baggy jeans. Och den där klassiska gångstilen... swagger. Jag hittar ingen bra svensk motsvarighet. Det utstrålar självförtroende och grabbighet. Vanligtvis går jag inte igång på så klockrena butchar, men det var nåt med henne som bara sög tag i magen på mig. Jag ville följa efter henne, se vart hon gick, och det gjorde jag på sätt och vis också en bit, för jag skulle åt samma håll. Kunde inte slita blicken från henne. Sen svängde hon in på en pub, och jag kämpade mot impulsen att följa efter, knacka henne på axeln och brista ut i lovsång. Istället gick jag besviket vidare, osedd.

Hettan är tryckande, luftfuktigheten är hög, jag har konstant huvudvärk, upplever en konstant gnagande irritation och aggression, och ute bland folk kämpar jag mot mina impulser att slita tag i främlingar och njutningsfullt bita dem hårt i armen. Eller nacken. Eller örat. Jag fikar med Mössan och grips av en lust att rycka tag i det där korta svarta håret och dra, hårt. På ytan framstår jag som lika sval och obrydd som vanligt, men på insidan kokar jag. Står bakom en man i kön på ICA. Han langar upp en behållare sprutgrädde och en stor förpackningen hushållspapper på bandet, och jag tänker: "Du är min själsfrände. Dit du går, går också jag."

Dags för en dos dekadens här

Supa till på en söndag, ska man syssla med sånt? Vaknade upp till en regnig måndagsmorgon, tassade försiktigt upp för att inte väcka någon. Smög sedan ut i badrummet, sköljde ansiktet med vatten i hopp om att därigenom lossa linserna från mina hornhinnor. Smackade med läpparna och kände den sura smaken av cigg och gammalt rödvin. Klädde snabbt på mig (haremsbyxor och två toppar, en gråblå och en vit, ett gäng obönhörligt klirrande smycken och ett par knäpptysta sneakers), och smög ut ur lägenheten. Gick sedan The Walk Of Shame till busshållsplatsen, visserligen inte med ömmande skrev och bh:n under armen, men ändå fylld av en slags depraverad sunkighet, med mina ögon inget annat än små små springor. Trots det gråmuliga vädret kändes det som om ljuset attackerade mig från alla håll. Kom på bussen och satt nollställd hela vägen till jobbet. Den som säger att det är omöjligt att inte tänka på någonting, att fullkomligt tömma hjärnan, kan aldrig ha varit bakis. Det går utmärkt. Och nu sitter jag här, vid mitt njurformade skrivbord, sippar på min drickyoghurt, och anstränger mig för att varken lukta eller se ut som om jag var ett fyllesvin igår.

När dammet har lagt sig...

Jag tror jag vet vad det är som känns fel med det här. Det är att vi hade planerat en kompisresa, och nu är det en samboresa. Det betyder inte att den blir sämre, jag har trots allt världshistoriens bästa sambo. Men det blir en annan resa. Som sagt, jag har en vecka på mig att ställa om.

Bugger bloody bugger

Vaknade i morse av att M berättade att killen vi ska till grottorna med har skadat sig och inte kan följa med. Klätterproffset hoppade ner från en 1.5 m hög liten skitsten och sabbade knät. Inget allvarligt, men han är helt klart ute ur leken. Bugger bloody bugger. Så vi ägnade förmiddagen åt att förvirrat hasa omkring i lägenheten. M packade sina sista grejer och vi funderade på om vi skulle tänka om vad gäller hela resan, men återgick sen till originalplanen. På något sätt ska vi få det att funka med bara två personer, vi får dubbla våra säkerhetsåtgärder och vara jävligt försiktiga. Och vi kanske får gå två gånger från viken där båten släpper av oss, för att få med oss utrustningen. Den här resan blir plötsligt dubbelt så svår att genomföra, men surast är egentligen tanken på att göra resan utan honom, vår vapendragare. Besvikelse! Luften har lite gått ur oss, och det var en modstulen M som jag vinkade av på perrongen. Nu har jag en vecka på mig att packa klart och tänka om vad gäller mat och annat, medan M klättrar i Norge en vecka. Sen möter jag upp med honom uppe i fjällen. Tills dess ska jag försöka få upp min peppnivå igen, men idag ligger jag mest och kollar på film, proppar i mig melon och målar tånaglarna. Suckar tungt och muttrar för mig själv. Bugger bloody bugger.

Ett steg mot kulturtant

Jag har blivit äldre nu igen. Jag åkte hem till den lilla stad där jag är född, och efter två dygn hade jag åldrats med ett år. 27 måste ändå anses vara en respektabel ålder. Jag menar, jag introducerades till underbara Melody Gardot häromdagen och hon är tre år yngre än mig. Jag börjar, enligt mig själv, komma upp i en ålder då jag vill ha presterat något. Inte blivit klar, men påbörjat något mer... beständigt. Eftersom jag är mitt uppe i min utbildning så får man väl säga att tavlorna är det enda jag har på gång just nu, så det är där jag lägger krutet. Jag arbetar med ett tema som jag tror blir bra, och jag letar utställningslokal. Möjligtvis en tatuerarstudio i närheten av där jag bor, men inget är bestämt. Jag tror egentligen att ett café hade passat bättre. Saknar Café Banjo! Min syster snackar om att hitta det som funkar, det folk vill köpa, men det är inte det som det handlar om. Det handlar inte heller om att uttrycka något djupt inom mig, jag är ingen exhibitionist (inbillar jag mig). Snarare... att få folks reaktioner, positiva och negativa. Se vad det är som folk går igång på. What makes them tick. Det är som ett kvitto på vad min skit egentligen är värt. Och nu, när jag har kommit upp i en respektabel ålder (jooo!), så vill jag inte längre sitta själv och pula med min skit. Jag vill hänga upp det, och se vad folk tycker. Ja okej, det är rätt exhibitionistiskt. Bite me.

Klättring

Igår klättrade jag för första gången i mitt liv, och jag hade sjukt roligt. Jag blev fastspänd i en sele och fick öva på att hissa mig nerför ett rep med hjälp av en massa mekaniska prylar, och jag fick öva på att klättra uppför ett rep med hjälp av ett gäng knutar. Jag fick också testa att klättra uppför en klättervägg, och det var häftigt men svårt. Jag kom bara halvvägs och sen kom jag inte vidare och M fick hissa ner mig, men nästa gång, då jävlar. Jag hatar att göra mig själv besviken. Jag fick också öva på att vara den som står nere på marken och säkrar, det vill säga den som håller emot i repet när den andra klättrar, och som sedan hissar ner människan när hon/han är klar uppe i toppen. M klättrade upp och ner som en spindel och jag hade fullt sjå att hinna med. Det var spännande att se en helt ny sida av sin sambo, och sexigt att se honom göra något som han så tydligt behärskar. Men häftigast var ändå att hasa över kanten, se marken långt långt där nere, och sen släppa taget. Lita på att repanordningen gör sitt jobb. Det var hisnande, och jag gjorde det om och om igen tills jag gjorde det utan att tveka och till slut hängde avslappnat i repet och gungade fram och tillbaka. Shit jag hade inte trott att jag skulle tycka det var så roligt. Det enda jobbiga var skorna. Klätterskor ska nämligen vara så trånga att tårna är böjda, och för en ovan fot är det fan plågsamt. Jag hade föredragit att klättra barfota, men det är tydligen inte koscher. Men gud, jag vill dit igen, snart. Det hinns tyvärr inte, utan istället kommer nästa gång jag kommer i kontakt med en klätterutrustning vara inuti en kolsvart, blöt och kall grotta. Förhoppningsvis kommer jag våga hasa över kanten även då...

Hos Plupp och lämlarna

Om två veckor sätter jag mig på ett tåg norrut och går inte av förrän 23 timmar senare. Där möter jag upp med två antagligen mycket skäggiga män, en blekfis och ett muskelberg, och så beger vi oss ut i vildmarken utrustade med torkat kött och snabbkaffe. Där vi ska slåss med mygg och kasta oss huvudstupa ner i grottor. Okej kanske inte huvudstupa. Men ner i grottor ska vi, och dessa kommer antaligen ha några vertikala delar. Därför måste jag inom en väldigt snar framtid ta mig till en klättervägg och lära mig grunderna i klättring, en sport som aldrig har intresserat mig nämnvärt... men nu när det har ett så tydligt syfte så känner jag mig riktigt sugen. Allt för att jag så smidigt som möjligt ska kunna ta mig ner i (och upp ur) underjorden. Jag vet att de flesta tycker det låter som en kass semester och kanske till och med som en mardröm, men bara tanken på det får det att pirra i magen på mig och jag vet inte varför. Det har bara alltid varit så.

Min tid består mest av att fixa saker just nu, bocka av saker på listor. Men jag planerar också en ny tatuering, en ganska stor sak som ska sträcka sig upp på ena sidan, från höftbenet upp till bröstkorgen. Det är svårt det där, att hitta ett motiv som inte är tacky, som är personligt och samtidigt snyggt på kroppen. Jag gillar inte alls den klassiska tatueringsstilen med dödskallar som röker cigarr och kinesiska drakar och fjärilar och gud vet vad. Har letat igenom massvis med tatueringstidningar men allt känns som upprepningar av sidan innan. Nej tack. Men nu tror jag att jag har hittat rätt motiv, fastän första gången jag såg det var egentligen flera år sen. Det är personligt, retro, annorlunda, snyggt och helt klart musikorienterat. Det är väldigt jag, tror jag. Vem det nu kan vara. Det är återigen det här med jaget, om det är något permanent eller ständigt föränderligt. Essensen av en själv. Men det är kanske för högt krav att ställa på en enda sketen jävla tattovering. Bättre att försöka vara lite mindre pretto och bara boka en tid. Jo.

Synden!

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

Solen och jag

Jag har tillbringat två dagar på stranden med några av mina favoritflator. Det är lite sjukt faktiskt vilka snygga brudar jag har i min närhet, och det gjorde mig gott att spendera tid bland bröst, rumpor, långt hår, nagellackstår och saronger. Jag fick också snacka av mig om sex, något jag gör alldeles för sällan nuförtiden trots att mitt behov knappast har minskat. Enda nackdelen är att jag brände mig. På arslet. Och på vristerna. Och i korsryggen. Och på en fläck på baksidan av ena armen. Men framför allt på arslet. Jag har solskyddsfaktor 30, men vad hjälper det om man bara smackar på det lite oengagerat här och var och gör det alldeles för sällan? Jag är och förblir ett nöt. En bög garvade så han fes och föreslog att jag skulle doppa rumpan i yoghurt, men jag skulle iväg på filmkväll och man kan fan inte hasa omkring med en mjölkprodukt i brallan. Sociala konventioner and all that. Istället fick jag hasa ner lite granna i soffan, lägga upp benen på soffbordet, och låta rumpan liksom hänga i luften. Har man bara luft i huvudet så får man se till att man i alla fall har lite kreativitet i kroppen.

Semestern och Döden

Återkommen från vildmarken, solbränd, finnig, skitig och myggbiten. Det börjar sakta sjunka in att jag, på sätt och vis, äger ett hus. Kanske inte tekniskt sätt, men i praktiken. När jag målar det nya staketet så är det MITT staket. När jag sent på kvällen i skenet av ett stearinljus skissar upp framtida renoveringar, då är det MINA renoveringar. Och när jag hoppar från bryggan, då är det MIN brygga jag hoppar ifrån. Och nu har jag, tillsammans med sammanlagt nio andra människor, spenderat en vecka i MIN sommarstuga. Och det är egentligen inte äganderätten det handlar om, utan mer om det faktum att jag slutar se det som att jag hälsar på i M:s liv, och börjar se det som VÅRT liv. Ja herregud det kräver sina versaler, tydligen.

Och Michael Jackson har alltså dött, min gamle hjälte. En gång i tiden tyckte jag att han var det häftigaste som fanns, han var The Shit. Ni skulle ha sett mig på Roliga Timmen, iförd hatt och handske. Sällan har en tioårig blond skitunge moonwalkat som jag. Sen gled han in i sin Peter Pan-vision och jag gled in i puberteten, och även om jag fortsatte att lyssna på hans gamla album ibland så hittade vi aldrig riktigt tillbaka till varandra. Och nu när han är död så får han aldrig chansen att återta tronen, att återigen bli den hjälte han en gång var. Jag tror visserligen inte att det hade varit möjligt, men man kunde ju ändå göda ett litet litet hopp, långt där inne, innerst inne, där en osnuten tioåring fortfarande tar sig i skrevet och mimar till Speed Demon som om det inte fanns någon morgondag.