onsdag 30 maj 2012

Läget

When in doubt, surfa in på den här sidan och fnissa. Fnissa då!

Annars så jomenjamennej, jag har ingen aning. Fötterna upp och huvudet ner, eller kanske tvärtom. Jag plogar vidare med min älskade lilla 30-årskris under armen. Min chef har gått på semester och är inte anträffbar. Sjukt praktiskt. Nämnde jag att jag slutar nästa vecka? Typiskt bra att ha Samtalet innan jag slutar tänker jag, men vad vet lilla jag tihi. Jag har bestämt mig för att starta den där nya bloggen, så fort jag inte drunknar i Allt Som Är. Så himla fint att ni vill följa med.

Igår kom min brudklänning. Den är jättefin, och samtidigt så skriker den så mycket bröllop att jag blir lite matt och måste ta mig för pannan och undra om det där verkligen är jag. Direkt svar: Självklart är det inte jag. Det är en benvit klänning i siden med tre lager tyll under kjolen. När har jag på mig sånt? Aldrig. Förutom då, en helg i september. Och då kommer jag vara generad men snygg. Passformen är perfekt och den är superbekväm, trots inbyggd korsett. M verkade gilla den för han fick prestationsångest och spenderade resten av kvällen åt att googla herrekipering.

Den största nyheten av alla: Mina närmaste killkompisar får sin lilla bebis! Om allt går vägen så tar de med henne hem om redan två veckor, så nu springer de runt i lyckorus och panik för att försöka hinna köpa och förbereda allt som heterosar ofta har typ nio månader på sig att fixa. Som tur är så har M inte hunnit sälja sin gamla bil än, så nu kör de runt i vår gamla skruttibangbang. De kom förbi på fika igår kväll, och när de skulle gå sa de "nu måste vi hem och montera spjälsängen". Då tittade vi alla på varandra, skakade på huvudet och garvade. Det är helt sjukt.

söndag 27 maj 2012

Råd mottages tacksamt

Om man ska vara dramatisk (varför inte) så står jag vid ett vägskäl. Eller två, snarare.

Vägskäl 1: Jag har blivit erbjuden en kortare förlängning på mitt jobb. Med chans till ytterligare förlängning, möjligen. Jag har en ny toppenchef som ser mig och vill satsa på mig, och det känns fantastiskt efter det skitår som jag har haft där. Men det är inte rätt plats för mig. Den ständiga överbelastningen har gjort att jag ligger på gränsen för vad jag orkar, jag måste därifrån. Jag har grubblat på det här dygnet runt i en vecka nu, och jag tror jag har beslutat mig. Arbetsmyran i mig har sån sjuk ångest över att jag ska tacka nej till jobb utan att ha ett nytt på gång, men ibland är det rationella beslutet inte det mest praktiska eller ekonomiska. Men om min chef inte förstår mig, inte är så mänsklig som jag tror att hon är, då kan hon ta ifrån mig både A-kassa och SGI, om hon känner sig tvungen att meddela att jag har tackat nej till en förlängning. Gör hon det så måste jag tacka ja. Jag vill absolut inte förlora min SGI. Det blir nån slags sjuk gisslansituation. Så. sjukt. nervös. inför. det. här. samtalet.

Vägskäl 2: Min blogg. Som jag har haft sedan 2007. Som jag har uppdaterat regelbundet i flera år, utan att prata om den med mina närmaste. Det funkar inte längre. Den här halvanonymiteten skaver, M måste på något sätt bli inkluderad. Antingen måste jag lägga ner bloggen fastän jag trivs med att skriva av mig här, eller så får jag starta en ny, öppen. Det är för mycket personlig historia här för jag ska vilja göra den icke-anonym. Men vad händer då med de vänner jag har hittat här? Ni som läser och kommenterar, ni vars bloggar jag i min tur läser och kommenterar? Hur får jag med mig er? Några tips?

onsdag 16 maj 2012

Storken kanske kommer!

Just nu är det inte så ofta som jag känner mig upprymd inför något. Kanske för att jag är en skeptisk och blasé jävel, kanske för att livet inte riktigt klaffar just nu. Men sen igår känner jag ett riktigt pirr i magen. Mina bästa dykedudes kanske har en bebis på gång! De har väntat länge på en inhemsk adoption, och det har stått helt still. Men nu kanske. Kanske kanske kanske. Vi tar ut segern i förskott, allihop. Tänk, om kanske bara några veckor, någon månad, så kan vår familj ha utökats med en liten bebis. Jag föreställer mig S när han böjer sig över bebisen och gör pruttljud och grimaser för att få henom att skratta, och jag föreställer mig M med knodden i bärsele på magen, och jag blir alldeles varm i hela kroppen. Måtte det bli deras tur nu.

tisdag 15 maj 2012

Hoarding


M tycker om att ha saker. Sånt som kan vara "bra att ha". Fördelen med det är att när man vill göra något, fixa något, så har vi oftast allt som man behöver redan. Nackdelen är att vi har alldeles för mycket prylar. Saker blir liksom inte längre "bra att ha" om man inte kommer ihåg att man har dem, för att de drunknar i massan av prylar. Detta är ett regelbundet samtalsämne i vårt hem, som tyvärr ofta leder till att jag blir sarkastisk och M blir stött. Igår kväll packade vi upp böcker, eftersom vi till slut har blivit klara med vår väggfasta bokhylla. Där hittade jag dessa fina små böcker från 70-talet, och kunde inte låta bli att fota dem och garva rått (men kärleksfullt!). Vi äger alltså FYRA böcker om det fascinerande ämnet Svarvning! Har M en svarv? Nej. Har han någonsin uttryckt något intresse för svarvning? Nej. Har han svarvat under de fyra år vi har känt varandra? Nej. Men de kan ju ändå vara bra att ha. Utifall.

måndag 14 maj 2012

Tre dagar

I fredags kastade jag mig från jobbet för att hinna i tid till frisören, och väl där var jag så trött att jag mest satt och stirrade och utbrast "va?" varje gång frisören sa något. Skulle ha gått ut men stannade istället hemma och lekte med ritplattan. Har nu till slut ominstallerat hela min dator och kunde därmed installera ritplattans medföljande program. Försökte skissa lite kravlöst, bara för att få en känsla för hur det funkar, och drabbades omgående av prestationsångest. Jag ser potentialen i att rita digitalt, och det går snabbt framåt, men jag blir ändå frustrerad över att det över huvud taget är en inlärningskurva. Men tänker då på det Katti Hoflin sa så fint i senaste DIK Forum:
"Inspiration är för amatörer. Kreativitet kräver disciplin."

I lördags flyttade vi Amasonen och Frun. Nu bor de i en skånelänga ute på landet, med eget stall. Det är bra och anus på samma gång. Bra för att det är så fint och att de säkert kommer trivas. Anus för att de inte bor nära längre och jag är en loser baby för jag har inget körkort så jag måste byta bussar för att ta mig dit. De fick en skruvdragare i inflyttningspresent, för sånt behöver man när man har hus och stall.

I söndags var jag och M sjukt ur synk och blev sura på varandra hela tiden. Normalt är vi så jävla välanpassade och kör hela "när du gör så här så upplever jag det så här"-grejen, men igår pallade vi helt enkelt inte. Vi cyklade till Pildammsparken för en födelsedagspicknick, och blev skönt distraherade av fina vänner, god mat, alkohol och sol. Födelsedagsbarnet fick en röklåda, så nu kan han röka sin egen fisk. Det var varmt och jag höll på att somna i solen och vi fick sjukt god chokladtårta. Väl hemma var vi sams igen, och satte upp en massa hyllor och fixade en garderob.

Ja och det var den helgen.

fredag 11 maj 2012

Som ett slags trappsteg

Jag har kommit på det, vad det rör sig om: RIKTNING.
Att hitta riktning i livet. Det är det som allting egentligen handlar om, förvirringen, oron, stressen. Vart är jag på väg? Vart vill jag? Vem är jag och vad vill jag göra med mitt liv? Jag fyller 30 i sommar. Har jag en 30-årskris? Vad är det meningen att den ska handla om, är det det här? Jag vet inte.

Jag googlar "30-årskris" och får besked. Läser en artikel i Sydsvenskan och garvar rått åt min egen förutsägbarhet för det där är ju jag. Jaha okej, jag är precis som alla andra krisande 30-åringar. Inget unikt, vilket känns lite betryggande på något sätt. (och tråkigt?)

Populärhistoria berättar att jag tillhör en intressant skara. Typ alla stora snubbar inom religionen (Jesus, Buddha, Luther) grubblade sig igenom sin 30-årskris och kom ut på andra sidan som som Stora Tänkare. Sen finns det politiska snubbar, Marx, Hitler (ajdå)... Vi med snippor har ju inte fått leva lika utsvävande utan antagligen gråtit i långkoksgrytan med barnen hängandes i kjolfållen, och sånt dokumenteras fan aldrig till eftervärlden. Enligt den här artikeln så låter det i vilket fall som helst som att 30-årskrisen kan vara en slags katalysator, och det är ju inte så pjåkigt.

När man är yngre tror man alltid att man ska vara äldre när man är äldre. Men 30 är det nya 25, har ni inte hört det? Och när man är 25, då är man precis i början på vuxenlivet. Jag är fortfarande precis i början.

torsdag 10 maj 2012

Vanvård och råttor

I kväll ska Sigge klippas. Jag tvättade honom igår kväll och när hans fluffiga nos blev blöt så visade det sig att han hade en stor fästing på nosen. Den hade alltså dolts av all päls. Han har så tjock päls nu att smutsen inte släppte förrän jag hade gnott in shampot ända in till huden. Hej jag skulle vilja anmäla mig själv för vanvård! Tur att det kliver in ett proffs och tar hand om vårt stackars kräk.

I morgon kväll ska JAG klippas. Stilpolisen ringde och sa att om jag inte gjorde något illa kvickt åt min hockeyfrilla så skulle jag få dagsböter. Vanvården sträcker sig tydligen även till mig själv, och även här är jag tacksam för att det finns proffs som tar över spakarna.

I övrigt är det superkris på mitt jobb just nu. Kollegor sliter sitt hår och skriker i munnen på varandra, och jag är frustrerad och distanserad på samma gång. Mitt vikariat är snart slut och jag ser fram emot att få andas för första gången på flera år. Chefen säger att hon ska göra allt för att behålla mig, och alla förutsätter att jag vill det. Jag säger inte emot, för en lön är en lön, men jag kissar inte på mig av förväntan och förhoppningar direkt. Jag jobbar på ett sjunkande skepp och råttorna flyr båten. Jag kan tänka mig att vara en av de råttorna.

onsdag 9 maj 2012

måndag 7 maj 2012

Varför barn?

Jag satt i gräset i Folkets park, lutad mot en solvarm vägg, och käkade pizza med en vän. En vän som jag uppskattar extra mycket för att hon är lika mycket sökare och grubblare som jag, vilket får mig att känna mig normal och lite mindre pain in the ass. Hon avslöjade att hon helt plötsligt drabbats av ett sug efter barn, och att hon själv var rätt förvånad eftersom hon tidigare tänkt att hon nog inte vill bli förälder. Jag och M diskuterar det här med barn regelbundet, så helt plötsligt befann vi oss i en något liknande situation, med ganska lika känslor. Och vi funderade på det här:

Varför väljer man att skaffa barn?

Alltså, vad är drivkraften? Reptilhjärnan säger till oss att vara reproduktiva för artens fortlevnad yada yada, visst. Men det är ju inte bara det. Vad tänker man sig att ett barn ska åstadkomma med ens liv? Det finns människor som fullkomligt älskar ungar och vill ha dem omkring sig jämt och ser föräldraskapet som meningen med livet. Men vi som inte är såna, och ändå vill ha barn? Vad handlar suget om? Hoppas man kanske på att det ska visa sig VARA meningen med livet? Att det ska uppfylla en, att det ska få allting att falla på plats, eller i alla fall att irrelevanta saker ska falla bort? Min väns känsla handlade om att uppfyllas av något annat än sig själv och sina behov, att gå upp i något annat, att sätta någon annan främst. Är det en form av eskapism? Slippa sig själv? Eller gå in i en mindre egoistisk fas i i livet?

Jag gillar barn. Jag känner flera barn som jag tycker väldigt mycket om. Senast igår kväll bar jag omkring på en fyramånadersbebis och trivdes. Jag jobbar en del med barn, jag connectar bra med barn, och det är kul. Men jag är inte typen som blir knäsvag av bebisar, jag är inte lektant, jag dyker inte med huvudet före ner i barnvagnar, jag tittar inte på småbarnsföräldrar och känner "det där vill jag också ha". Ändå vill jag bli förälder, och jag och M kommer börja försöka bli gravida om några månader. Varför vill jag det? För att samhället har sagt till mig att jag ska vilja det? Jag köper inte att det bara handlar om min biologiska klocka. Är det en längtan efter något nytt, förändring? Jag föreställer mig en liten knodd med blöjbak som tultar runt i lägenheten, och blir alldeles varm i kroppen. Vad är det som skapar den känslan?

torsdag 3 maj 2012

Like nobody's watching

När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Eller: När M är borta dansar jag och Sigge till Stevie Wonder.
För att vara exakt så stuffar vi till denna:

Min kropp är mitt tempel och det är under attack

Jag fick med mig 58 myggbett hem från Egypten. Alla på vaderna. Eftersom min hud är mesig så blev det vackra röda bölder. Hej pest!

Jag fick tydligen också med mig en härlig ny tarmflora, för nu har min mage gått sönder. Oh happy day! Kramper, yrsel, illamående. Fick till slut stopp på diarréerna. Rapar hela tiden. Har aldrig känt mig mer attraktiv. Min chef tittar förskräckt på mig och väser salmonella, men jag lyssnar inte på det örat. Eller jo, det gör jag ju, eftersom jag snabbt springer bort till min dator och googlar det. Det finns tydligen ingen behandling. Det första jag tänker är "åh vad skönt, då slipper jag ta ledigt för att gå till läkare". Sjukt hur man prioriterar.

En annan rolig grej är att jag spenderade en vecka i Egypten utan att bränna mig nämnvärt. Sitter sedan en stund på en uteservering i Malmö och skaffar mig en knallröd bonnbränna på vänster sida. Känns onödigt.

tisdag 1 maj 2012

Sharm el Sheik

Jag och M var slutkörda. Vi har svårt att hitta en balans där vi arbetar lagom, särskilt eftersom vi envisas med att inte göra avkall på något annat. Så vi ville åka på "riktig" semester, inte den typen som vi brukar åka på där vi bär omkring på tunga grejer hela tiden, anstränger oss fysiskt, förflyttar oss ständigt mellan olika platser, och sen kommer hem och behöver vila upp från vår semester... Så vi bestämde oss för att åka charter. Jag har testat lightversionen av det en gång förut, men för M var det första gången. Vi ville ha värme, och vi ville ha bra snorkling eftersom vi både var blötdjur i tidigare liv och helst vill befinna oss i vatten ungefär jämnt. Så vi bokade en resa till Sharm el Sheik i Egypten. All inclusive. Vi knep ihop ögonen när vi klickade på "boka". M hade passerat stället några gånger genom jobbet så vi var medvetna om att det var lite av ett rövhål, men området ligger också på topp fem av världens finaste korallrev.

Säg en sak om mig och M, säg att vi inte är charterturister. Vi stack ut som två sojabönor på ett steak house. Vi struntade i om vi blev bruna, vi vägrade delta i några aktiviteter, vi läste för tjocka böcker. Vi bokade våra turer själva direkt från egyptier, vi sket i det där med all inclusive och åt ute istället, och vi köpte inget på tax free. Inte på grund av någon genomtänkt och PK princip, utan bara för att vi helt enkelt inte trivdes med att bli omkringvallade som får. Charter är helt enkelt inte vår grej.

Sharm el Sheik är ett deprimerande rövhål. Det gjorde mig ledsen. Från början fanns där några beduinbyar. På 80-talet kom västerländska hippies, byggde egna communities. Sedan kom backpackers. Sedan kom egyptierna och de stora hotellkomplexen. Allt är konstruerat. Egyptier har inte råd att bo där. Männen (jag såg två egyptiska kvinnor på hela veckan) lämnar sina familjer i Kairo eller var de nu bor, och kommer och säsongsarbetar i Sharm el Sheik för usel lön. Alla har hemlängtan. De vill bara hem. Alla föraktar turisterna. Det är bara business. Turister är vandrande plånböcker och det gäller att klämma dem på så mycket pengar som möjligt. Turismen har fått ett hårt slag sedan revolutionen och inga hotell är fullbelagda. Det gick inte att smälta in i mängden av turister, för där var mest desperata egyptier. Att gå på marknaden var som att springa golgata, alla slet i oss, ropade åt oss. Jag förstår dem, men det gjorde mig sjukt stressad. Vi åkte ut till det klassiska dykstället The Blue Hole men turisterna har förstört all korall. De stampar omkring på korallrevet, hoppar från det, behandlar stället som om det var en pool. Det är dött, fullt av skräp. Egyptierna gör inget för att skydda området, det är bara business. Vi fick träffa beduiner och lära oss väldigt lite om deras historia. Ingen säger ett ord om att beduinerna behandlas som en andra klassens medborgare, att de inte får jobba på hotellen, att de är ansvariga för flera attacker mot turister de senaste tio åren som protest mot hur de behandlas.


Men det var så klart inte bara skit. Om man tog bort alla människor och lät naturen vara ifred så skulle området vara helt fantastiskt. Hela kustremsan är korallrev och det mesta är trots all orört och skyddat. Reven är över all förväntan, otroligt vackra och fulla med vackra fiskar. Som att simma i ett akvarie. Eller filmen Nemo. Alla var där. Vi fick se stora havssköldpaddor, om än från en båt. Vi tillbringade timmar under vattenytan. Stenöknen i området är magisk i all sin karghet. Visserligen full med skräp på sina håll, men när vi kom högre upp i bergen i vår skraltiga jeep så såg vi både taggiga ormar och ödlor tjocka som falukorvar. Och vi föll faktiskt i turistfällan och red på kameler, dessa märkliga, utomjordiska djur. Turistfällor förresten... de går ju inte att undvika där. Hela området är en enda stor turistfälla, där finns ju inget annat. Förutom bortträngda och felbehandlade beduiner.

Nu är vi hemma igen. Bruna, trots allt, och utvilade. Vi enades om att aldrig åka dit igen, att inte göra den typen av resa igen, men att det samtidigt var vad vi behövde. Bara vara han och jag, inte fixa en massa saker, inte jobba, inte köra på i 180 knyck. Vi fick tid att se varandra som det så fint heter. Vi har gökat som kaniner. Vi reser dessutom bra ihop, vi har kul. Tydligen även när vi gör nåt så fullständigt bisarrt som att åka på charter.