tisdag 25 december 2007

So this is christmas

Min morfar är underbar. Min morfar är en surkärring. Mannen är skeptisk mot precis allt. Blind och isolerad som han är så har han noll koll på omvärlden, men det hindrar honom inte från att ha en åsikt om allt som händer. Och nästan allt är av ondo, nästan allt är idiotiskt. Ni trodde att Amnesty var en bra organisation? FEL! Amnesty är en sekt. Fråga min morfar. Genom åren har han uttalat sig både rasistiskt och homofobiskt, dock aldrig sexistiskt. Han är min enda släkting som inte har konfronterats med min läggning, något som är lätt att undvika i och med att han, som sagt, är blind. Men han är knappast korkad, och har nog lagt ihop både ett och annat och förstått hur det ligger till helt på egen hand. Under julmiddagen hävde han plötsligt ur sig detta:
"Alla som lever ihop som ett par ska kunna gifta sig, det är idiotiskt att säga emot. Det är en ren praktikalitet."
Nämnde jag att mannen är en hängiven ateist och vägrar gå in i kyrkor, även när hans döttrar gifter sig? Kanske kan detta bidra till hans praktiska syn på äktenskapet. I vilket fall som helst så ser jag det nu som att jag har fått hans välsignelse att gifta mig med en tjej, om jag nu skulle vilja det. Juste.

Har för övrigt reagerat på något jag åt på julmiddagen och har nu utslag i hela ansiktet. Huden är täckt av små små blåsor, kinderna är rödflammiga och hela ansiktet glänser av kortison. Jag är jävligt läcker, helt enkelt.
Kompenserar det hela med dricka mycket portvin och diskutera 20-talsklänning med min syster, som är så att säga däsajnör. När man som jag har tummen mitt i pannan, då är det väldigt tacksamt att ha en däsajnör i familjen. Man pekar på en bild, man pekar på ett tyg, man hostar upp cash, och så vips så har man utökat sin garderob med ett unikt plagg sytt efter ens egna mått. Har man tur är det dessutom det plagget man hade tänkt sig. Skaffa dig en, jag rekommenderar't.

God fortsättning, fina små queers!

fredag 21 december 2007

Sitter i harmonistugan

Jag har nu åkt hem till familjen. Där får man sitta framför brasan med ett glas rött och läsa bok, och det kan man göra nästan helt utan avbrott. Ibland sitter vi dock i köket och citerar Monty Python, som de brittnördar vi är, och så fnissar vi så vi måste lägga pannorna mot köksbordet. Så töntiga är vi. Så nöjda är vi att vara samlade.

Innan jag kom ut hit har jag dock träffat en vän som är höggravid, på det där glittrande sättet. Förutom magen har hon inte lagt på sig ett smack, och hon verkar bara lugn och välmående. Tyckte till och med att hennes dreads såg ovanligt prydliga ut. Sen mötte jag upp med systern och hennes kreativa cirkel, där alla ser ut som små artistiska popprinsessor. De är så motiverade och företagsamma att det inte går att ogilla dem, även om de är så hjärtskärande gymnasiala. Gott vin fick jag också.

Annars tycker jag det är ganska obehagligt att återvända till hemstaden. Det är fint med storstäder, där får man vara anonym. Jag är praktiskt taget aldrig på humör att springa in i nån gammal klasskamrat från -97, så hemstaden gör mig något... paranoid. Inte för att jag har en massa hemska minnen därifrån, eller för att jag har några obehagliga spöken som jag vill undvika, jag trivs helt enkelt väldigt bra med att... inte vara där. Inte vara delaktig. Att vara glömd. Men så är det väl kanske för många. (?) Trots detta har jag faktiskt tänkt vara lite mer out and about det här besöket, höra av mig och sånt där som jag hör folk gör. Det är nyttigt att rubba mönster.

onsdag 19 december 2007

Frosseri och skvaller, som sig bör

Igår var det julfest på jobbet. Massvis med käk, nästan inget vegetariskt, men vinet var desto mer vegetabiliskt och det intog jag i stora mängder. Plus glögg, plus drinkar, plus cognac, plus snaps. Fick mandeln i gröten och vann choklad. Årets julklapp från ledningen är en mjölkkanna i återvunnet glas, väldigt söt designad liten sak men vem fan använder mjölkkanna år 2007?

Markus visade alla sina otroligt vackra bilder från Svalbard och jag fantiserade om att han förvandlades till tjej. En av mina få kvinnliga kollegor kom ut som gravid. Jag spred vidare min teori om att en av våra kollegor har Aspbergers syndrom. Alla försökte låtsas som att de åt av Kristers aladåb, men fisk i gelatin kan helt enkelt inte vara bra. Jag rökte cigarr för första gången sen studenten och försökte dansa hambo, men ingen kom riktigt ihåg stegen. Till slut var det bara jag och några grabbar kvar, och när vi inte orkade sjunga mer Neil Young och Bruce Springsteen så var klockan mitt i natten och det var dags att åka hem.

Den galne lille ungraren hade med sig en egen liten julklapp till mig, ett väldigt tjejigt litet silverarmband med små hjärtan på. Han bad mig att hålla det hemligt och inte öppna paketet förrän jag kom hem, eftersom han är gift och har barn. Jag öppnade det när jag satt i taxin, varpå taxichauffören utbrast "micket veckert du ha en kille!?". Nu vet jag inte vad jag ska göra med armbandet, jag kan inte ge bort det för de enda som jag skulle kunna tänka mig skulle gilla det är heterosexuella fjortonåriga oskulder, och jag känner inga såna.

måndag 17 december 2007

Fukk it.

Lider av uppdämd frustration. Ute och springer långa turer i vintermörkret för att lätta på trycket som tystnaden skapar, inte en faktisk tystnad för pratas gör det ju hela tiden, men bara om det som är neutralt. Vad gör man med en kombo som inte kommunicerar? Ständigt undanglidande, förvirrar mig med luddiga resonemang som inte visar sig mynna ut i något annat än ihåligt ordbajs. "Men herregud kvinna, ha en åsikt!", vill jag ropa. Men det gör jag inte. Jag kastar på mig lager av träningskläder och ger mig ut och springer, och kommer hem igen, lugnare och gladare. Det är alldeles strax dags för jullov, och som vanligt dyker det upp med en otrolig timing för då får jag åka hem till hemstaden och ta paus från Det Här Som Inte Är. Jag har en känsla av att jag är den enda som vill ta tag i den här situationen och reda ut den, men varför är det alltid jag som ska axla den rollen? Jag känner mig som en trulig femåring, vill krypa upp i ett hörn med armarna i kors och pluta med underläppen. "Nä!"

It's not all bad. Jag har köpt ett par tjusiga svarta skinnhandskar (äkta lamm, orka vara PK) med små vita porslinsknappar utmed sidorna. De får mig att vilja bära krinolin. Jag har även fått en officiell inbjudan till ett konstnärskollektiv där jag möjligtvis skulle passa in. Yay!

söndag 16 december 2007

De gråa tinningarnas charm

Sitter på bussen hem, runt nio på kvällen. Det är fullt med folk, många är på väg till någon fest någonstans. I mitten av bussen står en mycket berusad man, och han har börjat prata med ett gäng utländska tonårskillar. Han sjunger och skojar med dem, de driver med honom och eldar upp honom. Han kan knappt stå upp, men har hittat några som uppmärksammar honom och verkar därför glad. Skrålet är öronbedövande, det är trångt och svettigt och alla önskar de var någon annanstans. Från ett säte intill mitt reser sig en man upp och ropar åt den berusade mannen att hålla käften. Han ignoreras. I mitt sällskap har jag en äldre kvinna, och han känner antagligen att han ska få medhåll från henne där hon sitter med grå permanent och den lilla axelväskan i knät. Så han börjar muttra till henne hur irriterande det är, att den fulla mannen är en idiot och att tonårskillarna kommer råna honom. De kommer gå av vid hans hållplats och tömma hans fickor. "Världens enklaste jobb", säger han menande och nickar mot mannen som svajar i mittgången. Då ser den äldre kvinnan på honom över sina glasögon, ser honom rakt i ögonen och säger:
"Det är ett väldigt krasst uttalande du gör om några människor du inte vet något om. Tror du att du skulle ha dragit samma slutsats om pojkarna hade varit blonda?"
Som en förmanande skolfröken naglar hon fast honom med blicken. Han svarar inte, bara ser på henne en stund och vänder sig sedan bort med en fnysning. Hon tittar på mig och jag ser triumfen lysa i hennes ögon. När vi har gått av bussen säger jag till henne att det var bra sagt. Hon fnyser och svarar:
"En del verkar bygga upp hela sin tillvaro på förutfattade meningar."

lördag 15 december 2007

Människor överraskar!

Ni vet alla de där människorna som aldrig bjuder igen, som aldrig hör av sig? Jo, jag hade bestämt mig för att skita i dem och söka upp grönare gräs. Det resulterade i absurda ölsnack och inspirerande vernissage och rent ut sagt übertråkiga promenader, men vad hände sen? De började ringa. Och hade dåliga ursäkter. Och ville ses. Och jag som hade bestämt mig för att vara den som är den, visade sig INTE vara den som är den, utan utbrast glatt "kör i vind!" och skrev febrilt i min lilla kalender. Och kände mig varm i magen. Det är väldigt lätt att bekräfta andra människor, och jag är inget undantag.

I övrigt har jag varit jävligt finkulturell och julig. Ibland samtidigt. Jag och Amasonen har bytt julklappar, och de som hon gav mig var faktiskt helt underbart personliga och genomtänkta. Det hade jag verkligen inte trott. Jag trodde på nåt sätt inte att jag blev sedd på det sättet. Och så visade det sig att det var just det som jag blev. Min egen present till henne framstod som hopplöst fantasilös i jämförelse. Presenter är viktiga, oavsett om ens relation är tydlig eller luddig. Vår relation är något av det luddigaste jag sett på länge. Hur kan den då samtidigt kännas direkt, enkel och trygg? Varför försöker jag ens analysera det här? Dags för ännu en skopa glögg. Mer glögg åt folket!

P.S. Kära jultomten, i år önskar jag mig inget speciellt. Förutom hela Nümphs senaste kollektion. Du vet vart du ska skicka den. Tack. D.S.

onsdag 12 december 2007

"It was good enough for Billy Burrows..."

Vad är det för pippidjefvul som kvittrar halva natten igenom? Mitt i vintern? Precis utanför mitt fönster? Har de inget hyfs? Småfåglar är inte vad de en gång var. Följderna av fjäderfäts infernaliska pipande är att jag idag ser ut som en levande död, har hjärnkapacitet som en zombie, och har varit mer än lagom otrevlig mot min kombo. Den nya färgsprakande hårfärgen lättar INTE upp, om nu någon hade trott det. Jag hasar in på kontoret, två timmar senare än vanligt, och möts av ett pappersberg som en gång i tiden var mitt skrivbord. Lovely. Hasar vidare ut i köket och sätter på vattenkokaren. Och vad skådar mitt svidande öga? Inget rooibos kvar. Bara "green tea pure", som inte kan vara något annat än hö enligt mina smaklökar, och mango. Mango! Släpper ifrån mig ett litet kvidande läte, och hasar tillbaka till skrivbordet. Med en kopp rykande mangote. Det gör ont i själen.

För övrigt händer det något på jobbet. Jag har en kollega, vi kan kalla honom Markus. Vi har bondat i månader nu, och blivit så bra kompisar som två kollegor kan bli utan att ha umgåtts på fritiden. Så brände jag en skiva till honom, Escondida med Jolie Holland. Idag utspelar sig följande dialog:

M: "Hej du."
C: "Tjenare."
M: "Ny hårfärg igen ser jag?"
C: "Alltid."
M: "Snyggt. Du, den där Old Fashioned Morphine..."
C: "Visst är den bäst?"
M: "Ja det är nästan så man blir lite sugen på en shot."
C: "Absolut, särskilt på morgonen. Det finns en del låtar som man aldrig riktigt tröttnar på, och den hamnar helt klart på min lista."
M: "Det är konstigt att två personer kan fastna så för samma låt..."

Vi stirrar en stund på varandra. Sen vänder vi oss båda tillbaka mot våra skrivbord.

C: "Det är för att den är bäst."
M: "Ja."

måndag 10 december 2007

Dykedudes

Läste i senaste Kom Ut om Dykedudes. I min krets har de döpt sig själva till Dykefags, men jag inser att dykedudes är ett mer allomfattande begrepp. För visst är det egentligen så, att det inte är jag som är faghag, när mina bögar omger sig med flator. De läser queerfeminism, lyssnar på Heather Nova och Regina Spektor, dricker bärs eller te, och känner inga andra bögar förutom de som de har/har haft sex med. De föredrar kings före queens, läser Sylvia Plath, sitter på Café Banjo och har nästan aldrig varit på Wonk. De är dykedudes. Och visst är det så, att det inte är helt legitimt? Att bögar skulle vända heterovärlden och bögvärlden ryggen och leka med flatorna? Och visst är det jävligt kul? Det är som en slogan.
My dykedudes are fantastic.

lördag 8 december 2007

Kissing you off

Vissa insikter måste helt enkelt bankas in. Om och om igen. Som till exempel att man inte ska försöka hjula på fyllan. Eller att man inte ska ta på sig byxorna som drar i backen när det regnar ute. Eller att bleka håret är en väldigt dålig idé (det blir ändå pissgult). Eller som i det här fallet, att jag och Amasonen verkligen inte ska ha ihop det. Av den enkla anledningen att det inte funkar, det har aldrig funkat och kommer aldrig funka. Det spelar ingen roll att bruden är ett bombnedslag och att vi har skitkul ihop, som något annat än vänner är vi en vandrande katastrof. Den här helgen är jag själv i lägenheten, och jag passar på att rensa hjärnan från allt vad det här heter. Jag må vara usel på att lära mig av mina misstag, men jag är åtminstone bra på att byta spår. Jag gör vad jag brukar göra: Jag springer, myser med mina bögar, målar, fikar med gamla kursare och tittar på gamla musikaler. En liten konsert kan möjligtvis komma att ses. En dejt hade varit det ultimata, men ack ack ack.

På tal om nåt helt annat så är jag mer än lovligt trött på folk som aldrig hör av sig. Ni känner säkert igen typen, de där som tycker det är jättekul att man hör av sig, man ses och har hur trevligt som helst, och sen hör man aldrig ifrån dem. Så efter ett tag hör man av sig igen, bjuder med dem på något, man har skitskoj, och så försvinner de ut i periferin igen. Det är nästan så man kan dela in folk i två läger: De som ringer, och de som blir uppringda. Varför är det så?

torsdag 6 december 2007

Vi ska inte ha chans på varandra

Jag hatade att vara tonåring. För mig var det en enda långtråkig och osäker väntan på friheten som jag inbillade mig att vuxenlivet skulle ge (och det gör det ju till en viss del). Men vissa grejer var på nåt sätt enklare då. Man utvecklade en crush på någon man inte kände, man söp sig full, man hånglade i en buske. Man vägde INTE för- och nackdelar i all oändlighet, man hade inte hunnit skaffa sig så mycket åsikter om hur man ville ha saker och ting, och framför allt var man inte kåt på någon man bodde med, eftersom man fortfarande bodde hemma. Och när jag säger "man", så menar jag förstås "jag", för som vi alla vet så är varje sanning subjektiv.

Jag har verkligen ingen lust med det här. Allt som är jag, allt jag har kommit fram till, allt jag vet om mig själv, säger "för i helvete, skärp dig kvinna". Men faktum kvarstår, att jag hade avsexualiserat henne, neutraliserat henne, gjort henne till min kompanjon, min partner in crime, min kombo. Och det tog en natt för att bryta det trevliga ofarliga mönstret, och återigen så svarar min kropp på minsta beröring. Hjärtat tycker allt och inget, men kroppen vet precis var skåpet ska stå, och det är frustrerande som fan. Och jag tror det kan vara likadant på hennes sida. Det är så man vill slå sig själv i huvudet med en slägga.

onsdag 5 december 2007

Beat boxens Beardyman

Jo, jag måste erkänna, jag har en svaghet för sånt här.

Mina 7 önskningar

Ajja, this one's for you.

Utan inbördes ordning.

1. En mecenat. Det vore juste med någon rik snubbe/snubba som trodde jag var guds gåva till konstvärlden, och därför sponsrade hela mitt syndiga leverne.

2. Fri tillgång till utbudet på Sci-Fi bokhandeln. För att de är alldeles nyöppnade i Malmö och jag redan är tjenis med samtliga i personalen.

3. Ett botemedel mot ME. Det hade betytt mycket.

4. Totalhaveri hos CSN. Allas skulder skulle hamna på noll.

5. En mortel. För att jag behöver en.

6. En till gayklubb i Malmö. Mixad, spelar r'n'b och ragga. För att utbudet är kasst, och för att jag saknar att få dansa i timmar med mina bögar.

7. En liten vindögd cornish rex. För att jag vill ha ett husdjur som både är fulsött och snällt mot mina allergiska älsklingar.

måndag 3 december 2007

Well well well

Jag är lite tömd på ord, på teorier, på analyser, på åsikter. Kan det vara baksmällan som fortfarande sätter sina spår? Det blev ett riktigt galej, maten blev så bra att gästerna stönade av lycka, den till synes alkoholsvaga bålen hälldes ner i diverse glada halsar, och musiken var precis lagom hög för att grannarna inte skulle klaga. Alla hade jobbat hårt på sin utstyrsel, min personliga favorit var S som kom klädd som älg. Jag och Amasonen körde värdinnegrejen fullt ut, och efteråt kändes det inte riktigt som om vi faktiskt hade pratat ordentligt med någon av våra gäster, men alla verkade nöjda (och bladiga, mycket tack vare vår sluga bål).

Och sen? Ja... Sen var klockan mitt i natten, gästerna var sedan länge utflugna, lägenhet var mörk, musiken var avstängd, och jag och Amasonen återupptäckte varandra. Och det var fint, det var kul, det var sexigt, det var hemtamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, om jag VILL förhålla mig till det, om jag BORDE förhålla mig till det. Min kombo är min sambo är min kombo är mitt onenightstand? Är min kombo? Igår kväll låg vi under ett täcke i soffan och hade Kill Billmaraton och åt rester, hennes huvud i mitt knä, min hand i hennes hår. Helt naturligt, avsexualiserat men intimt. Som vänner. Okomplicerat men fundersamt. En eftertänksam tystnad mellan orden. Ibland är analyser onödiga, det är enklare att bara leva. I slutändan kommer man fram till samma punkt ändå, vad nu den punkten skulle vara för något.