Det är inte rädsla, jag gillar bara inte att bli ihjälbiten.

Imorgon är det partaj. Först är det dock tatueringsmässa och vernissage, bara tanken på det får mig att hoppa ur brallorna! Hoppas på att hitta en tatuerare som sökt sig bortom det klassiska, och ska sedan kyssa rumporna på några mycket intressanta konstmänniskor på vernissaget. Men vad gäller festen så förbereder jag en slags rosabutchig rockabilly-outfit, med brylkräm och allt. Hängslen hade varit perfekt, men de ligger nerpackade i en kartong i en källare i en annan stadsdel, precis som allt annat jag äger. Igår kväll var jag där, och letade igenom varenda kartong, varenda väska, varenda påse, efter en mycket liten sak jag behövde (tänkte inte på hängslena just då). Samtidigt lyckades jag introducera mig själv till mina blivande grannar, som säkert undrade vad det var för någon liten ligist som hade brutit sig in i källaren och nu systematiskt rotade runt bland all konstig bråte som stod där, för att sedan packa ner allt igen. En mycket överviktig kvinna i träningsoverall ställde sig till och med utanför källarfönstret och blängde, för att efter en stund trycka ansiktet mot glaset, knacka bestämt och fråga vad fan jag höll på med. Hon såg ut som ett uppretat vildsvin och skrämde skiten ur mig där hon stod där ute i mörkret, så jag började stamma och hasplade till slut ur mig något i stil med "a-asså, j-j-jag gör i-inget olagligt, d-det är m-m-mina s-saker, asså j-jag b-bor här, inte i källaren, m-men j-jag ska". Jag vet inte om det gjorde henne klokare, men hon såg på mig föraktfullt, nickade kort och gick därifrån, så hon bedömde mig väl som ofarlig. Jag är verkligen ingen alfahona. Jag är underdogen som inte alls sparkar underifrån utan med svansen mellan benen släcker efter mig, låser och frenetiskt cyklar hem i hopp om att alfahonorna inte ska känna min vittring.