fredag 30 maj 2008

Ytligheter och nördigheter

Nu är det ju snart lov. Hjärnan lugnar ner sig och ägnar sig åt lättviktiga funderingar.

Dagens modeblogg: Har på mig svart skjortklänning, svarta leggings, svarta skor täckta av spännen (ja de där som ser ut att vara snodda från videon till Michael Jacksons "Bad"). Rockabillyfrillan är på plats, men verkar dagen till ära vilja luta lite åt höger. Vill inhandla ett par gladiatorsandaler och en färgglad sjal. Inser att det är idiotiskt att klä sig i helsvart när det är gassande sol ute.

Lyssnar på soundtracket till Sweeney Todd ("I want you bleeders"). Reflekterar över faktumet att Helena Bonham Carter är fruktansvärt bra, men alltid kommer i skymundan i kritiken när hon är i samma film som Depp.

Mitt i all stress den här våren har jag glömt bort Science Fiction Bokhandeln! Denna juvel! Bara tanken på att strosa runt där och botanisera får det att vattnas i munnen på mig. Måste besöka den snarast. Behöver en ny fantasy, antingen något mörkt och sarkastiskt i Gaimanstil eller något bombastiskt à la Hobb. Yum. Tips välkomnas, om det sitter någon annan nörd där ute.

Slutligen: Varför har jag beslutat att åka på semester till Europas dyraste plats? Kan någon svara på det? Jag kan berätta att hyra en bil, den skruttigaste typen av hyrbil, i två veckor, kostar 6000 jävla spänn. Jag börjar få kalla fötter.

torsdag 29 maj 2008

Det är väl slumpen

Jag vaknar upp på morgonen, full av ågren efter (vad som känns som) en hel natt av drömmar där jag utan samvetskval varit otrogen mot M med både främlingar och bekanta, kvinnor och män. Jajämän, här diskrimineras ingen! En kort stund senare vaknar M och berättar att han drömde att jag var otrogen mot honom mitt framför ögonen på honom, och när han konfronterade mig så ryckte jag på axlarna och utbrast "Ja vadådå!?"

tisdag 27 maj 2008

Sanity is the new black

Det här är ett sånt inlägg där jag vräker ur mig sånt jag behöver vräka ur mig.

I och med att jag har skaffat mobilt bredband (älskar't) och därmed är uppkopplad på msn för första gången sen september så har Fransyskan nu trätt in i mitt liv igen. Tyckte väl att livet hade varit lite väl harmoniskt på sistone. Hon hade visst tappat bort mitt telefonnummer, och kontaktade mig på msn för att få det igen. OCH JAG GAV DET. För jag är ett NÖT. Dessutom tillade hon "I can call you whenever I want", vilket i hennes öron antagligen lät som ett trevligt löfte men i mina öron lät som ett oförtäckt hot. Mitt trasiga, egocentriska, klängiga, energisugande ex. En gång i tiden var hon min absoluta bästis, vi kunde prata om precis allt, vi hade samma humor, vi gillade samma musik/litteratur/film, vi hade alltid kul vad vi än hittade på. Nu, några år efter, försöker jag tvinga fram ett enda lyckligt minne utan delade känslor. Det går inte, min ilska, frustration och bitterhet har trängt undan allt positivt. I slutet av vårt förhållande och åren efter förvandlades jag till hennes vårdgivare, en roll jag själv tog på mig. Jag var alltid tillgänglig, jag tröstade alltid, när hon ringde kom jag springande, jag satte allt på spel för att finnas till hands för henne. Vänner, jobb, you name it. Jag varken kåt på henne eller förälskad i henne, det var inget sånt som spökade. Jag var vårdgivaren som gjorde sitt jobb. Otaliga besök in och ut på psykakuten, sittandes i väntrummet som två nerviga spöken. Piller hit, diagnoser dit, knivar och alkohol, självmordsbrev, trasiga förhållanden, jobb som inte gick att sköta. Jag förstod inte varför jag var så trött, varför jag kände mig så emotionellt urlakad.

Tills hon flyttade hem till Frankrike och jag kunde andas igen. Sen lät jag vår relation rinna ut sanden, gjorde mig onåbar, hörde inte telefonen, missade hennes meddelande på qx och på msn. Kom till insikt. Blev kort i tonen. Ändå dyker hon upp ibland, förklarar för mig hur jag är "hennes närmaste familj", att det är en självklarhet att vi ska finnas i varandras liv för vi älskar ju varandra, högt och rent. Och så lastar hon av all sin skit på mig, berättar allt om sitt senaste dramatiska rop på hjälp, allt om senaste tjejen som är helt underbar men självklart lika trasig som hon. Vill helst inte höra att det går bra för mig, att jag mår bra, kan inte relatera till det, föredrar mig ledsen och trött. Mår jag bra måste hon alltid toppa, då mår hon alltid bättre, då gör hon alltid häftigare saker. Om hon ens har lyssnat på vad jag har sagt, oftast får hon väldigt bråttom någonstans när vi inte längre pratar om henne.

Men som sagt, nu var det länge sen. Kanske ett halvår.
Och så ringer hon.

Ute från sjukhuset. Ny dysfunktionell relation. Hanterar inte att jobba, fick sluta. Föräldrarna betalar allt, som vanligt. Har en ny storslagen plan för sin framtid, ska bara komma i fas först. Sen börjar allt det där nya spännande färgglada. Sen, snart. Ska bara må lite bättre först. Själv håller jag luren en bit från örat och vill trycka på den röda luren. Vill inte höra mer, vill inte köra samma konversation för tusende gången, vill inte höra samma mönster upprepas gång på gång. Ett telefonsamtal är inte distanserat nog, jag vill att hon byter planet. Hör hur hon fortfarande vältrar sig i det destruktiva, det är hennes identitet, det ger henne en härlig edge som hon älskar, det gör henne mystisk, svår och arty. Inbillar hon sig. Jag blir förbannad, vill skrika, men sån är inte vår relation. Jag fäller en sarkastisk kommentar om att mentala åkommor är passé och att det är livsglädje som gäller 2008. Hon lyssnar inte, och sen måste hon springa till tunnelbanan. Hejdå. Hon lovar att ringa snart igen.

Tror jag låter bli att svara nästa gång. Och gången efter det. Och gången efter det.

fredag 23 maj 2008

Tacksamhet en torsdag

Sitter vid köksbordet och sliter mitt hår över hemtentan från helvetet. Letar håglöst i skåpen efter något sött eller fett. Trycker i mig allt jag hittar. Textar frenetiskt till M, jag kan tyvärr inte ses för jag måste verkligen plugga fast jag är så less på skiten och mycket hellre skulle följa med och käka hemma hos hans bästis istället för att sitta här och försöka skriva fast det går så dåligt så dåligt och hur ska jag egentligen hinna med det här och ångest och tandagnisslan och myror i brallan. En timme senare dyker han upp med fulla matkassar. Beordrar mig att fortsätta skriva medan han själv diskar undan all disk, lagar en gudomlig middag med bland annat färskpotatis och senapssås, serverar den följd av en orgasmus gigantus som får mina kinder att pillra, trycker ner mig vid köksbordet igen och beordrar mig med bestämd min att fortsätta plugga medan han själv svänger ihop en björnbärskaka med vaniljvisp. Trots att jag distraheras av hans söta rumpa som då och då sticker ut ur nåt skåp medan han rotar efter köksredskap, så får jag helt plötsligt mer gjort än jag fått på hela dagen.

Härom kvällen hörde jag Amasonen och hennes brutta idka älskog. Det lät som att de hade det väldigt trevligt, och det var gulligt, och det gjorde mig glad och jag började tänka på hur fint vårt lilla boende är, mitt och Amasonens. Hur vi springer om varandra hela tiden men möts ibland och uppdaterar varandra om våra kärlekar, våra jobb, våra vänner, men kanske framför allt om våra sexliv, och hur vi tvättar varandras tvätt och hur hon tar med sig Risifrutti hem från jobbet till mig medan hon själv är laktosintolerant. Det är väldigt fint.

Och på tal om fina grejer har jag och M bestämt oss för att dra till Island på semester. Hyra skruttbil och puttra runt mellan gårdarna, åka på valsafari, bada varma källor, rida islandshäst. Och så partaja i Reykjavik. Gött mos!

måndag 19 maj 2008

Rules and regulations

Combustion är fasen den roligaste Malmöklubben för queers just nu. Jag önskar den var varje helg, men det sorgliga är att den antagligen inte skulle dra tillräckligt mycket folk. Så kul musik, så jäkla bra stämning! Jag kom direkt från en "konferens" på Bornholm (dvs mat, sol och öl och kollegor som säger "det tar vi inne på kontoret sen") så jag var mer än lovligt mör. Ville mest krypa ihop till en boll och sova några dygn, men på order av Amasonen lyckades jag både klä upp mig (rockabilly pops my cherry), äta plockmat, konversera med förfestgäster och hälla i mig några glas vin. Förblev spiknykter, vilket kändes som en skön motvikt mot senast (kvällen som försvann, om ni minns). Sprang in i den där bruden igen, hon som skapar spänningar. Jag litar inte på mig själv, och jag litar definitivt inte på henne, så jag skulle tro att jag gör bäst i att undvika henne i fortsättningen. Hon har ett sexigt skratt, mörkt och hest, och hennes hand är alldeles varm och torr. Men en sån deal har inte jag och M, och så länge vi inte har det så är det inte okej. Inte okej Constantin, hör du det?

torsdag 15 maj 2008

Internet och framtidsplaner

Först en kort kändisspaning: Krockade med Embee på centralen i morse. Han såg pigg ut, och skulle antagligen åka någonstans och ha spelning, för han bar på de klassiska svarta lådorna. Mycket artig och belevad herre. Slut på kändisspaning.

Jag tar snart ett steg bort från cro magnon-stadiet, genom att uppdatera mig själv med ett mobilt bredband hemma. Go homo sapiens, go! Inte för att det stör mig så mycket att blogga från jobbet, men det skulle möjligtvis kunna störa min chef och därmed påverka löneförhandlingar, kan en tänka. Dessutom har de blockat qruiser så jag har inte kunnat jaga digitalt lebbkött på hur länge som helst. Och på tal om det så är hon till höger på framsidan av senaste QX hur snygg som helst. Amasonen föredrog hon till vänster, men så är hon ju etnofetischist också. Vi enades dock om att det trots deras snygghet inte skulle funka, för jag går inte igång på poliser och latinan verkade lite för kaxig. Jurist dessutom, det finns inget torrare än juridik. Trädgårdsmästaren tyckte jag var himla fin också, men ack så ung. Det jag tyckte var intressant var att ALLA kommer ha ungar och hund om fem år. Tänk om någon av dem vaknar upp om fem år med tre katter och en get och är hur lycklig som helst? Så snopet.

Allvarligt så undrar jag om det är det som gäller nu, hund och barn? Är det det som är den moderna flatans mening med livet? Ingen värdering i det, jag gillar både hundar och barn, men det är nog inte vad jag spontant skulle svara om nån frågade vad jag håller på med om fem år. Men så är jag ju inte en "äkta" flata längre, enligt de som vet. Mössan däremot är flata ända ner i tånaglarna, och hon skulle antagligen svara just det, förutom att hon har katt. Jag tror jag måste fråga runt lite i kretsarna, gå till botten med detta. Vad säger ni där ute, finaste bloggläsare? Vad gör ni om fem år? Är hund och barn the new black?

onsdag 14 maj 2008

Navelskådande och svår, ta mig!

I min utbildning ingår en del kommunikationsövningar, där vi kryper under skinnet på varandra och gräver fram otidigheter och ömma punkter. Ju blodigare desto bättre, och det är ungefär som Fritt Fall, hisnande medan det pågår men efteråt mår man lite illa och känner sig kanske lite fånig. Samtidigt som det i mångt och mycket går ut på att boosta varandras självförtroende och komma varandra närmare, vilket fungerar så bra att jag går därifrån alldeles rörd och gärna vill avsluta varje session med en gruppkram. En lojalitet mot mina kursare börjar byggas upp, och jag inser att jag i min dryga elitism har dragit alldeles för många förhastade slutsatser. Skärpning.

Jag börjar försiktigt tänka stora ord om M. Jag säger dem inte, men de finns där, under ytan. När vi ligger utmattade och svettiga och stirrar in i varandras ögon, då är de väldigt nära att komma ut, men jag vill veta att det verkligen är så jag känner, att jag inte bara känner så i stunden i någon slags översvallande tacksamhet över att han ger mig såna rungande orgasmer. För honom verkar det där med att älska så oproblematiskt, som om han aldrig blivit bränd eller aldrig har bränt någon, som att det är en så självklar grej. Jag kan inte riktigt tro på det, att det kan vara så enkelt för någon, att han verkligen släpper taget om sina murar så snabbt. Därför tar jag också hans ord med en nypa salt, vilket inte är särskilt respektfullt mot honom, men vad man inte vet har man inte ont av, heh. Herregud, jag tror jag har skadats av alla dessa misslyckade förhållanden med trasiga brudar! Cynisk, luttrad och misstänksam bitterfitta, det är jag det. Älska mig karl, jag är helt jävla fantastisk.

Lättsam avrundning: Jag handlade kläder på måfå och tänkte mig något luftigt och bohemaktigt, klockade klänningar och sandaler med remmar. Kom hem med basketkängor täckta av spännen à la Michael Jackson, stuprörsjeans och überplastiga solglasögon. Lägg till sillmjölkejackan från härom veckan. Jag ser inte alls ut som en bohem med blommor i håret, jag ser ut som en dryg modsare. Vilket i och för sig inte är så tokigt som look, men inte alls vad jag hade tänkt mig. När jag blir rik är det första jag ska investera i en personal shopper. Gött.

måndag 12 maj 2008

Sällsamt möte

Vissa scener går inte att beskriva i ord, men jag ska försöka i alla fall: Det var skymning, jag och M satt på en klipphäll nere vid sjön. Stenen var fortfarande solvarm. Vi hade badat och var fortfarande lite fuktiga i håret. Lövskogen var mörk runt omkring, solen hade nyss gått ner och himlen gick i orange och ljusblått. Vattnet låg alldeles stilla och allt var tyst. Vi hade precis ätit och satt och drack vin och pratade lite lågmält, tittade ut över vattnet och öarna. Inga grannar, inga bilar, det kunde ha varit i vilket århundrade som helst. På avstånd hörde vi efter en stund ett svagt puttrande, och runt en ö kom sakta en liten motordriven pråm glidande, något slags hemmabygge med lanternor dinglandes från taket, ett räcke utmed sidorna. Som ett flytande litet dansgolv. Den gled sakta närmare, och vi hörde folk mumla ombord. Någon skrockade dovt. De i båten fick syn på oss och kaptenen styrde bort mot vår klipphäll. Ombord på pråmen stod en liten grupp medelålders människor i sommarkläder och med kikare på magen och tittade lugnt och nyfiket på oss. I mitten av dem stod en rund liten man med vit skepparkrans och glesnande vildvuxet hår, så vitt att det nästan lös i mörkret. Kaptenen stängde av motorn och de gled sakta fram mot oss. Vi vinkade till varandra, jag och M lyfte våra glas, men ingen sa ett ord. Jag skrattade till, och den vithårige mannen vände sig till mig:
"Hej Constantin."
"Hej M:s pappa", svarade jag.
Efter en stunds småprat satte kaptenen igång den lilla motorn igen och de gled sakta vidare genom mörkret. Långt efter de försvunnit bakom viken kunde vi höra M:s pappas dova stämma när han berättade gamla anekdoter om trakten och pekade ut fåglar för sina passagerare.

fredag 9 maj 2008

Stressen

Jag har gnölat om det här förut, men emellanåt vrider den ur mig som en gammal trasa. Får mig att känna mig gråhårig och rynkig, med puckelrygg och rullator. Behöver semester, behöver känna mig oansvarig, behöver dagar som inte innehåller någonting över huvud taget, då jag bara skulle kunna sitta ute på balkongen och glo. En delkurs kvar, sen är första året avklarat. Det går snabbt ändå, och tur är väl det.

Jag och Rockbruden satt på en uteservering härom dagen och testade våra nya solglasögon och smidde planer för framtiden. Enades om att det område vi vill inrikta oss på är perfekt, konkurrensen är låg, efterfrågan är hög, och det ingår mycket resande. Och vi behöver inte ha så mycket samröre med andra inom vår yrkeskår, vilket känns som en fin bonus. Tro mig, det vill man inte ha. Överpresterande bridezillas som gillar Snösmycken och Rix FM. Man blir mörkrädd. Det värsta är att deras pluggstress har smittat av sig. I början av året lunkade vi omkring och sa saker som "amen ta det lugnt, det är bara sju och en halv poäng, big fucking deal", men nu var det länge sen vi ens tänkte något sånt. Istället lägger vi upp scheman för vår läsning och har pluggkvällar tre veckor innan tentan. När hände det här? Om jag börjar färgkoda mina anteckningar och klä mig i pastell: SKJUT MIG.

I kväll ska jag och M göra nåt så svennigt att jag blir full i skratt bara jag tänker på det. Vi ska åka ut till hans sommarstuga. Mannen har en sommarstuga. Jag minns fan inte senaste gången jag var i någons sommarstuga. Med Mössan besökte jag å andra sidan en hel del kolonnilotter, och det måste ju ändå vara värre. Men det kändes liksom lite queer, eftersom vi var flator. Att åka till Sommarstugan med Pojkvännen, det är rakt av svennigt. Som kompensation har jag med mig skissblocket och M har lovat att ställa upp på lite kroki ute i solskenet. Det är också lite queer, inbillar jag mig.

tisdag 6 maj 2008

Svartsjukans berättigade plyte

Jag förstår att min olycka roar er, era fjärtar! Nu kommer det fram att jag har pussat på en tjej till, som dessutom hade flickvän hemma i hemlandet! Amasonen, clearly, is not amused:
"Du hade pussat på vem som helt som kom för nära. Du stod väldigt nära ***** (Amasonens dejt) och pratade väldigt länge."
Sherlock Holmes-detektiven i mig sliter pipan från mungipan så mustaschen fladdrar och utbrister ett triumferande "AHA!"
Det är nämligen så, att sen lördagen har Amasonen ovanligt motvilligt delat med sig av information angående nattens bravader, och ömsom skrattat och ömsom blängt på mig, och synbart njutit av min plågade min när hon sagt saker som "det är nog lika bra att du inget minns". Nu förstår jag varför! Hon var orolig att jag skulle hångla upp hennes brud! Nu gjorde jag ju inte det, och har inte tänkt göra det (även om det är en mycket charmant dam) men bestraffar mig gör hon ändå, så jag med all säkerhet vet att det inte är okej. Och det är hemskt att säga det, men med tanke på att jag inte har några minnen från kvällen så skulle det lika gärna kunna ha hänt, trots att jag i normalt tillstånd aldrig ens skulle komma på tanken. Så jag fattar att hon är lite vass. Fasen vad jobbigt det är att ha förlorat en hel kväll! Jag skulle kunna bli beskylld för vad som helst, och jag skulle inte kunna försvara mig!

På tal om något helt annat, kanske till och med motsatsen, så pratar jag och M om att dra iväg på gemensam semester i sommar. Bila ner till Rumänien och dricka pilsner, typ. Vi har båda passerat landet och blivit sugna på mer, så kanske blir det så. Bara vi får tillfälle att bada, jag måste få bada, det är egentligen mitt enda krav. Någon som har något trevligt semestertips, måste inte vara Rumänien?

måndag 5 maj 2008

Mind's a blank

Det hände nåt skitskumt i lördags. Jag drack exakt fem glas vin och en öl. Det är inte övermänskligt mycket alkohol, särskilt inte om första glaset intogs vid sjutiden. Jag är inte hiskeligt stor, men jag brukar ändå tåla alkohol ganska bra. Jag och Amasonen åt middag och drog till förfesten. Där blev jag introducerad till en helt ny typ av piercing, som gick rakt in i en handled utan att komma ut på andra sidan. Creepy. Ja och sen minns jag inget mer. Ingenting. Eller nej vänta, det är lögn. I mitt huvud finns tre stillbilder. Vi kör en slide, tänk Pogo Pedagog.
Slide 1: Jag står i kön till baren, ska köpa en öl.
Slide 2: Jag pussar qx-tjejen. Det var nog utan tunga, så rent tekniskt var det inte otrohet... vi bestämmer att det är så va?
Slide 3: Jag ligger på gatan och tittar upp på Amasonen som sträcker ut en hand för att hjälpa mig upp.
Detta fick jag berättat för mig: Jag var sprudlande glad hela kvällen och "såg ut som ett barn som precis har fått en jättestor glass". Jag gjorde flickor ledsna genom att umgås för mycket med deras förälskelser. Jag gjorde Amasonen orolig genom att dansa för mycket med hennes dejt. Jag försökte hämta ut jackan med ett bonuskort från Nilssons. Jag var dryg mot butcharna och blev därmed snabbt nerbrottad två gånger (därav liggandet på gatan). Jag cyklade in i en vägg. Jag gick och la mig i hallen, så Amasonen fick släpa in mig i mitt sovrum och bädda ner mig. CLASSY.

Om jag var ett svin: Tro mig, jag betalade för det dagen efter.