måndag 30 juli 2012

Jobbrelaterat

Det står en andfådd pojke i cykelhjälm och knackar på dörren till mottagningen. Jag öppnar, han sträcker fram ett stort kuvert med en kollegas namn på.
- Åh! Antrax! Tack så mycket! utbrister jag glatt.
Han tittar förvirrat på mig och jag inser att jag försöker dra ett terroristskämt med en nioåring.
- Äh jag bara skoja. Tack tack, säger jag och backar tillbaka in på mottagningen med kuvertet i handen. Jävla nioåringar.

På mottagningen har vi för övrigt rörelsedetektorer för att tända lamporna i korridorerna. Jag tar det som en personlig förolämpning varje kväll när jag vandrar omkring där, i mörkret. Det är som att de där detektorerna ifrågasätter min existens. Jävla detektorer.

Palla!

FUCK BRÖLLOP.

Orka planera. Orka förbereda. Orka leta skor. Orka bestämma vad vi ska äta.

Jag kan möjligtvis tänka mig att göra en playlist. Säger musikfascisten.

Här, du får vårt bröllop, gör vad du vill med det och säg till när vi ska dyka upp.

torsdag 26 juli 2012

Ute på landet

Det är ju en fin liten tradition vi har, att vi har öppet hus i stugan en vecka varje sommar. Det här blev fjärde året i rad, och kanske den mest lyckade. Jag borde ha tagit några bilder av vår Pripps Blå-tillvaro, men jag gillar ju inte att fota så jag lät bli. Förra året jobbade och slet vi lite för mycket, men i år blev det lagom doser av allt. Mycket häng med fina vänner, en hel del gin & tonic, inte för mycket mygg, en jävla massa bad, och väldigt mycket god mat som jag inte behövde laga. Jag satte panel på väggarna i hallen och det blev sjukt snazzy om jag får säga det själv. M köpte virke till att bygga verandan men det hann vi inte. Däremot hann vi shoppa, vilket är värt ett eget stycke så här kommer det:

Stugan ligger utanför en liten liten håla, som dock är centralort i området. I hålan finns ca fem klädbutiker, och de ligger alla utmed en gata. GATAN, kan vi säga, eftersom det egentligen bara finns en gata. Tänk en sån där liten by i vilda västern, med tumble weeds som kommer rullandes. Fast utan saloon. Det är rätt otippat, men stället har sjukt bra shopping! Snart är halva min garderob inköpt i denna lilla avkrok.
  1. Det går snabbt. Det tar ca 30 minuter, sen har man "gjort stan".
  2. De har alltid rea. Jag vet inte hur det går till.
  3. Det är aldrig urplockat. Min gissning är att urinvånarna har en annan smak än jag, för jag hittar alltid nåt jag gillar, och i min storlek dessutom (som är ganska standard).
Det sista vi gjorde innan vi skulle lämna stugan var att simma långt långt ut i sjön. Kvällssolen gav allt ett varmt gult ljus, sjön låg alldeles spegelblank, vattnet var lent och vid skogskanten stod en skitig och trött Sigge som undrade om vi inte skulle vända tillbaka snart. Men det gjorde vi inte, vi bara simmade vidare, ut bland öarna och kobbarna. Långsamma lugna simtag, ibland på rygg, ibland på mage. Egentligen är vi där fortfarande, i vattnet vid klippan vid bokskogen vid stugan. Vi åkte aldrig hem.

onsdag 18 juli 2012

Inte vet jag

Livskrisen? Sorgsenheten, vilsenheten? Ja det handlade kanske inte om det som jag trodde det handlade om. Det kanske snarare handlade om kärleken. När två människor är väldigt synkade kan det vara svårt att märka när saker börjar gå snett, eftersom allt fortfarande går så smidigt. Vi kan väl inte ha några issues, vi är ju typ överens jämt? Fördelen med att vara synkade är att när man sen har krisat ett dygn och pratat i timmar och tömt ut allt det där emotionella gegget, då vänder allt i princip på direkten eftersom man är just... överens. Och när allting vände, då försvann det som jag hade rubricerat "Livskrisen". Kanske försvann den bara temporärt, bländad av det romantiska pladdret i mitt huvud, men jag håller tummarna.

Min favoritbebis har lärt sig att rulla över på magen, hunden har ätit människobajs, och vi åker en vecka till stugan med några av de finaste vännerna. Ha det fint.

måndag 16 juli 2012

Havreholms slott

Utanför Hornsbaek på Nordsjälland i Danmark ligger Havreholms slott. Där firade jag att jag har fyllt 30. Åk dit! De har god mat (hummer! yey!), porriga väggmålningar, en egen sjö där man kan se fladdermöss och hjort, trevlig personal och en pool där man mitt i natten kan bevittna ens mamma göra bomben. Om man har en sån mamma, vilket jag har. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att fira sitt åldrande på.

onsdag 11 juli 2012

Dagens liknelse, vassego.

Hjärta, smärta, stjärta. När man kokar ner det så är det vad allting handlar om. När man saknar både guidebok och karta så är det inte så märkligt om man går vilse. Sen sitter man där i snårskogen på en mossig sten och försöker gissa vilken riktning som man kom ifrån. Och man funderar på om man borde försöka hitta tillbaka eller om man ska skita i det och istället fokusera på att bara ta sig ut ur den jävla snårskogen, oavsett riktning. Man undrar hur man hamnade så snett, och svaret är att det var ett steg i taget. Man trodde att man var ute på en enkel promenad och att man hade ett lokalsinne som pekade vägen åt en. Men steg för steg vek man av från stigen utan att märka det, och nu är lokalsinnet som bortblåst. Man sitter där på sin sten och vet varken ut eller in.

Det enda konstruktiva är att bara börja gå. Tillsammans, så man inte tappar bort varandra. Förr eller senare tar ju skogen slut. Man kanske får känna sig försiktigt fram, för nu är man på terra incognita och det vore trist om man trillade och slog sig eller sögs ner i ett träsk. Man får hjälpas åt, och komma ihåg att andas. Det var ett steg i taget som tog en dit, och det är ett steg i taget som tar en ut.

måndag 9 juli 2012

Jag trycker på mute

Jag känner mig så in hjärtmärgen ledsen, och jag kan inte riktigt sätta fingret på orsaken. Det berör lite allt som har med mig att göra just nu, bland annat M, och M är som vanligt någon annanstans. Just nu både bokstavligen och mentalt, tror jag. Så jag håller mig distraherad, distanserad. Låter bli att vara hemma. Gömmer mig bakom jobb, vänner och böcker. Kramar bebisar, badar hundar, rider hästar. Grillar och tar nattdopp i små insjöar. Jag vill inte tänka just nu, det för mig inte framåt. Så jag trycker ner, och det behöver inte alltid vara så destruktivt som det kanske låter. Ibland finns det inget annat sätt än att bara låta saker och ting rinna igenom en.

torsdag 5 juli 2012

Att skada sig

Jag trillade alltså av hästfan, och det var enbart mitt fel. Jag gjorde ett sånt där pinsamt nybörjarmisstag som man inte tror att man ska göra, men jo, jag är nog lite ringrostig trots allt... Damp i asfalten, landade på rygg och fick en rejäl smäll, och skar upp handen på en vass sten. Rullade ner i diket, undan från hästhovar, och låg där och kved lite grann samtidigt som jag kände en morbid fascination inför blodet som rann. Den där sekunden, när man landar och tiden står still, smärtan har inte riktigt kickat in än och man gör en snabbanalys av kroppen (är jag trasig någonstans?)... Alltså jag är inte masochist, men visst piggar det upp lite granna?

Nu haltar jag fram med en rygg som går i en vacker blå ton, och undersköterskan på jobbet har tejpat ihop min hand. Också fascinerande, att ha ett så djupt sår att det liksom glipar.
Intressant insikt 1: Det gör inte ondare för att det är djupare.
Intressant insikt 2: Det är bra att stå på god fot med en undersköterska.
Intressant insikt 3: Det har hänt saker inom plåstervärlden. Jag har ett stort bandageliknande plåster på handen, och det är så elastiskt att jag knappt känner att det är där. Och det andas.

onsdag 4 juli 2012

måndag 2 juli 2012

Bad och häst

Lagom till semestern är över så dyker sommaren upp som gubben i lådan! Men jag har ingen lust att vara en sån svensk som bara tjötar om sommarvädrets varande eller icke-varande hela tiden, så jag nöjer mig med att säga att jag i alla fall har badat i havet varje dag de senaste dagarna och därmed fyllt på min kvot litegranna. Kusten runt Malmö suger ju dessvärre lite älgpung, eftersom det bara är sandstränder fyllda av döda maneter och rutten tång och det är så långgrunt att man till slut tröttnar på att vada i timmar och helt enkelt doppar stjärten i det knähöga pissvarma vatten som man står i. Å andra sidan är jag ju nöjd bara jag blir blöt.

Amasonen och Frun är bortresta och jag har lovat att rasta deras hästar. Det är intressant att se hur mycket som sitter i ryggmärgen, kunskap som jag inte visste att jag hade men som kroppen minns. Jag är och förblir en obiten hästtjej, men det är nåt väldigt bekräftande med att träda in i en så bekant roll, där jag vet vad jag gör, när jag är så förvirrad och vilse gällande precis allting annat. Och det är kul att lära ut sånt man kan till andra. Jag gav en snabbkurs till en vän som aldrig suttit på en häst förut, och när hon vinglade omkring i trav och tjöt av förtjusning så kunde jag ändå förstå magin kring hästar. Min mamma gav mig och min syrra alla möjligheter att leva ut våra ponnydrömmar... synd bara att vi aldrig hade några. Kanske just därför, för att de aldrig var magiska, de var vår vardag. Hon var så besviken när vi slutade rida, så det kändes fint att kunna ringa henne och säga "mamma, idag har jag hållt i en ridlektion".