söndag 31 juli 2011

Det här med att gänga sig

De flesta somrar har som ett tema. Några somrar passerar visserligen obemärkt förbi, men ofta har de något som utmärker dem. Sommaren 2011 är sommaren av bröllop (3), valp (1) och regn (70 000). Bröllop nummer 2 avverkades igår, en av mina bästa kursare gifte sig. Antagligen det mest traditionella bröllopet jag har varit på, kyrkligt och väldigt heteronormativt. Många långa tal. Men också många trevliga människor, mycket musiker och teaterfolk, vacker festlokal (en ekonomibyggnad tillhörande ett anrikt slott), god mat och ett liveband som spelade swing. Kunde helt klart ha varit värre, och vi blev kvar till sent sent sent. Jag och M dansade foxtrott, vilket jag älskar. Ändå så var det kanske det bröllop som jag själv kunnat relatera minst till. Bröllop betyder ingenting för mig, äktenskap för mig är att skriva på ett papper som gör saker smidigare, men om man nu ska ha en stor fest, oavsett anledning... ja då kommer jag nog alltid skita i traditioner.

fredag 29 juli 2011

Ett stilla regn, en snarkande hund

I dag blir det inte nån av de djuplodande omvärldsanalyser som jag brukar skriva (humor! HA!) utan bara en slags ögonblicksbild:

Jag sitter vid matsalsbordet och försöker fokusera på uppsatsen. På golvet ligger hundleksaker utströdda. Ute regnar det, och jag lyssnar på det här. Jag har på mig mörkblå leggings, ett stort linne med en falk på, och över det en gammal nopprig brun kofta. Under bordet ligger Sigge och sover. Han har lagt sitt lurviga lilla huvud ovanpå min fot, och jag känner hur hans käke rör sig när han drömmer. Jag funderar på om jag ska byta hårfärg. Jag är nyklippt och mitt återuppstådda hår står åt alla håll som på en galen vetenskapsman som lekt med en trasig locktång. Det luktar stekt ägg och hundben och jag har som vanligt ont i ryggen. Känsloläget är neutralt med en underton av oro. Och i morgon ska jag på ännu ett bröllop.

torsdag 28 juli 2011

Stay up and fight!

Förr eller senare skulle det ju komma, jag menar herregud vi har varit ihop i 3,5 år nu. Och igår kom det. Grälet. Första gången som det inte bara är jag som är småsur medan M smyger omkring med svansen mellan benen. Nej, den här gången var det HAN som var sur, och jag blev sur tillbaka. Inga röster höjdes, vi diskuterade igenom allting som de vuxna människor vi faktiskt kan vara, men det var mycket känslor, mycket irritation, mycket blängande ner i golvet med armarna i kors. Självklart handlade det om valpen. Självklart, vad annars handlar våra liv om? För i helvete Sigge, bli vuxen någon gång så jag kan återfå mitt liv!

I vilket fall som helst. Vi redde ut det. Vi blev sams. Vi gick och la oss, fullständigt utpumpade. Det tar på krafterna att vara arg.

tisdag 26 juli 2011

Morfarn min

Min mormor och morfar köpte ett hus mitt i den svenska lantlivsidyllen. De köpte ett stort hus så alla barn och barnbarn skulle rymmas under samma tak. Sen samlades vi alltid där, alla somrar, alla högtider. Huset var fullt av skratt, springande fötter, babbel, musik och mat mat mat. Min morfar var redan då praktiskt taget blind och en välutvecklad audiofil, och han hade sin egen lilla konsertsal. Det var ett rum där en vägg täcktes av hi-fi och två väggar täcktes av bokhyllor fyllda med numrerade kassettband. Mitt i rummet stod hans fåtölj. Så satt han där och lyssnade på allt från Bach till samba, och jagade det perfekta ljudet. Ibland satt nåt av oss barn bredvid på golvet och lyssnade, men oftast var vi för rastlösa.

Mormor och morfar sålde huset för några år sen. De är nu 85 år, skröpliga och trötta. Kan inte längre gå i trappor. Nu bor de i en modern lägenhet inne i stan. Huset har blivit ett vandrarhem. En helg om året hyr vi hela stället och låtsas som att tiden stått still. I helgen var det återigen dags, och det var underbart. Jag har en väldigt kul släkt, om jag får säga det själv. Och Sigge skötte sig perfekt, lekte bra med de andra hundarna och charmade byxorna av alla som kom i närheten. Han simmade i en sjö för första gången, och verkade gilla det. Vi höll en konsert för mormor och morfar, komplett med rekvisita och allt, och mycket av det lät förfärligt, men när vi klämde i med "True Love" av Cole Porter (deras favoritlåt) så lät det fanimej tjusigt.

I söndags kväll, när mormor och morfar kom hem, så kom han plötsligt inte längre ihåg helgen. Raderad ur hans minne. Han var övertygad om att han hade varit hemma hela tiden. Då och då fick han små anfall då han bara satt och tuggade och stirrade rakt ut i intet. Sen dess har han legat inlagd. De hittar inget, kanske är det en liten TIA, kanske är det nåt med alla hans mediciner, kanske är det nåt helt annat. Han mår bättre, men helgen är borta. Jag vill skriva något resignerat och vagt vemodigt om åldrande, tidens gång och oundvikligheter, men jag tror jag nöjer mig med Youtube.


måndag 25 juli 2011

Vi vinner

Mitt all ond bråd död, förvirring och rädsla finns det även utrymme för kärlek och tolerans. I New York till exempel.

Beskyddarinstinkt

M:s mamma kom förbi. Hon är ganska knepig, antingen är hon trevlig eller så vill man strypa henne. Hon är typen som ger alla "goda råd", vare sig de har bett om det eller inte. Mother knows best. Och hon tar ingen kritik. Sigge har vunnit hennes hjärta, och hon kommer nu på små ursäkter hela tiden för att komma och hälsa på. Det är bra, för jag tror hon är lite ensam. Varje gång hon kommer upprepas samma procedur: Hon kliver in i hallen, hälsar på Sigge på det där frenetiska sättet en del gör vilket i Sigges ögon betyder lek, hon stissar upp honom tills han är så hyper att ögonen går i kors, och sedan klagar hon på att han biter. Det slår aldrig fel. Jag har försökt hinta lite försiktigt att hon skapar situationen själv, men det har inte sjunkit in.

Så kom hon då förbi härom dagen. Hon stissade upp honom, och så började han bita. Byxor, händer, skor, alles. Och då daskar hon till honom i huvudet.

Det bara sög till i magen, och jag kände mig alldeles kall. Sen reste jag ragg. Lejonmamman inom mig vaknade till liv, och jag ville ställa mig beskyddande mellan henne och min valp, visa tänderna och morra dovt tills hon slank iväg med svansen mellan benen. Jag vill skopa upp valpen i famnen och putta ut henne genom dörren. Nu gjorde jag inte det. Istället sa jag lugnt till henne att det inte var okej. Och hon tog det faktiskt, hon erkände sitt misstag (världen höll andan) och bad om ursäkt.

Och jag insåg att Sigge och jag har blivit familj.

fredag 22 juli 2011

Mer såna kvällar tack

Igår kväll lyckades jag med nåt så skrattretande idiotiskt som att åka Pågatåg till Malmö, sitta kvar på tåget och åka tillbaka till Lund, för att där hoppa av och ta nästa tåg tillbaka till Malmö. Det är ungefär den nivån min IQ ligger på nuförtiden. Nästa vecka ska jag försöka lära mig att skala en banan.

När jag hade tröttnat på att pendla fram och tillbaka gick jag på nyinvigningen av Chez Madame. En vän hade fixat växterna (bollar som hängde i taket och som det växte gröna spröt ur) och en väns vän hade bidragit med att ställa ut sina foton. Lokalen var fin, men proppfull med regnvåta hipsters så luftfuktigheten låg väl på en cirka 90%. Växterna tyckte säkert att det var toppen, men jag storknade lite. En snubbe ställde sig på en stol med sin elgitarr och brände av Dream Baby Dream med Bruce Springsteen. Det var fint, men jag fick lite klaustrofobi av värmen och trendigheten så vi drog snart vidare. Väl ute i spöregnet bestämde vi oss för att skita i boksläppet och istället gå och käka, det fanns för mycket att prata av sig om.

Vi hamnade på Metro, där har jag inte varit på flera år. Åt sjukt god Fish & Chips och blev överlycklig över att de hade Hobgoblin på fat. Hobgoblin är en av mina favoritsorter när det gäller ale. Inte bara för dess flirt med fantasygenren, utan också för att... ja för att inte bli alltför nördig säger jag att den är välbalanserad. Och jag gillar när ale har en ton av citrus. Så. Enough said. Det var skönt att få en kväll på Möllan med min vän, det var länge sen och han är en av de bästa människorna. Jag känner ingen som är så bra på presenter som han. De är alltid mitt i prick, personliga och genomtänka, och alltid sånt man inte visste att man ville ha. I går fick jag Wagamamas kokbok, eftersom han vet att jag är tokig i deras mat och att det är en sån bitterljuv Londonnostalgi.

Och så en liten notis om Sigge: De sista dagarna har två saker hänt, han har börjat leka själv ordentligt med sina leksaker och det har börjat gå att umgås med honom utan att han biter i all hud han kommer åt. Mycket behagligt.

torsdag 21 juli 2011

Vatten vatten bara vanligt vatten

Det har spöregnat i timmar, vägarna är floder, gräsmattorna drunknar och det sprutar ut ur stuprören. Jag ska till Malmö för nyinvigning av ett café och sen ett boksläpp. Blir att dra på sig sydvästen!




Får perspektiv

Ja. Nu får jag perspektiv. Minut för minut blir mitt perspektiv lite större. Jag slappnar av, släpper kraven och förväntningarna. Lutar mig lite tillbaka och accepterar att valptiden alltid är jobbig och att det inte är något jag behöver "fixa". Allting går inte smidigt som rinnande vatten, och det är helt okej. Jag ska sluta vara en drama queen nu. Tack gode gud för vänner som kommer och kastar ens förvirrade känslor och ersätter dem med sunda tankar.

onsdag 20 juli 2011

Positiv upplevelse 1:

Tar med Sigge till veterinären för sin tremånadersvaccination. Han sköter sig exemplariskt, blir inte rädd för något i situationen och charmar den mycket trevliga veterinären.

Han är söt när han sover

tisdag 19 juli 2011

Krasch bom bang

Härdsmälta i hemmet i går kväll. Nervöst sammanbrott. Ärligt talat jätteledsen. Knyter inte an till min lilla valp. Har visserligen bara haft honom i två veckor. Visst är han väldigt söt ibland, men det når inte ända fram till hjärtat för det är så mycket ilska och frustration i vägen. Jag inser att det är ett problem vi människor måste lösa, inte Sigge. Vi måste hitta ett sätt att vara tillsammans som fungerar. Skapa fina stunder som bygger upp en relation, positiva erfarenheter som knyter oss samman. Just nu känns allting kopplat till det djuret bara jobbigt. Vi hanterar honom, vi umgås inte. Vi försöker, men han blir bara hyper och så spårar allt ur.

Det märkliga var, att trots att vi verkligen inte tog ut något av vår frustration och besvikelse på honom, så blev han helt spak. Han kände väl av det, på något sätt. Gick försiktigt omkring, satte sig nära men varken bet eller skällde. Allt bus var som bortblåst, han tittade bara på oss med allvarlig blick. Han var så dämpad att jag nästan fick dåligt samvete, trots att det samtidigt var så otroligt skönt att kunna ta i honom utan att han vred sig som en mask eller bet mig överallt.

Imorgon kommer vännen Hundtränaren på middag, jag hoppas att hon kan stötta och hjälpa.

måndag 18 juli 2011

Ångest i hemmet

Jag tar tillbaka allt jag skrev om att vi börjar hitta en balans. Fuck balans. Istället kör vi med en valp som är ett monster inomhus. Är han vaken och inne, då kan man välja mellan två eggande aktiviteter: Få hud och kläder sönderbitna, eller få trumhinnorna spräckta av hundskall. Eller nej, det var ju en överdrift. När han precis har vaknat så är han gosig i nästan en minut innan helvetet bryter loss igen. Resultatet har blivit att vi försöker aktivera honom så mycket som möjligt ute (där han fungerar utmärkt), så han ska sova när vi är inne. Men samtidigt göra det lite lagom så han inte ska bli överaktiv. Herregud, folk säger till oss att njuta av valptiden, och jag tänker "när fan är det tänkt att det ska bli njutbart?".

Till saken hör att jag verkligen avskyr hundskall. På riktigt hatar. Så varje gång han sätter igång så vill jag bara ge honom shaken baby syndrome. Men nej. Lugn och sansad. "Man ska ignorera", säger alla. Visst, det går säkert strålande om man sitter ute i en gård på landet. Vi bor i hyreslägenhet. Och det blir bara värre.

Vi har ingenting att ta till för att disciplinera honom. Hårda tag och ord eggar honom bara, han är för tuff för att bli kuvad. Ignorera kan vi inte alltid göra, som sagt. Jag läste någonstans att man kunde prova vattenspruta. Ja tjena. Han skiter fullständigt i om han blir blöt i nyllet och han gillar uppmärksamheten. Enda sättet att få tyst på honom i dagsläget är att ge honom den uppmärksamheten han vill ha. Och så har han vunnit, och gör om det igen. Och igen.

Fan det här är inte kul. Vi behöver börja den där valpkursen NU, för just nu är jag inte särskilt förtjust i min valp.

söndag 17 juli 2011

Sånt mitt ex ger mig

Ja ni ser ju. Sa jag inte att det var en fantastisk present? Vågar knappt (knappt) ha den på mig.

fredag 15 juli 2011

Puppy love

Nu har vi varit valpägare i 9 dagar. Nio sjukt intensiva dagar som känns som en månad. Först var det skitjobbigt och jag tänkte "vad fan har jag gjort", men nu blir det snabbt lättare och lättare. Sigge lär sig allt i raketfart, och vi med. För varje dag blir vi lite bättre på det här, och vi kommer på lösningar som underlättar samtligas liv. Och det blir roligare. Det är nästan så man kan njuta av att vara hundägare ibland. Som i dag, när jag introducerade klicker och den lille skiten kopplade hur det fungerar på första försöket.

I övrigt är jag rätt rejält besviken att jag inte kan gå på den här festen. Jag har väntat och väntat på nästa fest, och sen när den väl kommer så är det en helg som sedan länge är helt uppbokad. Jag som har skaffat både korsett och hög hatt, och härom veckan rotade jag fram mina gamla Doc Martens. Bummer.

torsdag 14 juli 2011

Grattis på mig

I dag fyller jag 29 år. Sista året som twenty something. God damn it jag måste växa långsammare. Jag grattades i morse av att M sjöng hela tre födelsedagssånger för mig, alla med fel i texten och ingen av dem i rätt melodi. M är tondöv, och jag älskar'n. Han gjorde även den enormt stora och fina gärningen att gå ut med Sigge på hans morgonkiss trots att det var min tur och trots att det ösregnade ute. Dä ä kärlek dä.

onsdag 13 juli 2011

It's the little things

Alltså. Tuggben är guds gåva till valpägarna. Det lilla monstret med de sylvassa tänderna har de senaste dagarna inte bara gått oss på nerverna med sitt bitande, utan även börjat skälla väldigt högt och gällt för att se om han kan få igång oss när han är övertrött eller uttråkad. Självklart reagerar vi, eftersom vi:
1) Vill behålla hörseln thank you very much.
2) Bor i ett hyreshus.
Disciplineringen funkar ungefär hälften av gångerna, ofta ger det ingen som helst effekt. Men tuggbenen. TUGGBENEN. De räddar vår mentala hälsa.

Jag ber om ursäkt för att det bara blir valpinlägg nu, men mitt liv består just nu av två saker: jobb och valp. Det är det enda jag gör. Men jag fick en tidig födelsedagspresent av Amasonen och hennes fru igår, som ni ska få se sen. Best. Gift. Ever.

tisdag 12 juli 2011

Lever det livet

Smyger omkring i lägenheten för lillen har äntligen somnat = småbarnsförälder

Alla vill träffa det lilla miraklet, men vi försöker ta det lugnt = småbarnsförälder

Har dåligt samvete över att jag jobbar och inte spenderar tillräckligt mycket tid med lillen = småbarnsförälder

Ja så nu kan man ju lika gärna börja avla barn. Jag är ju redan inne i smeten.

söndag 10 juli 2011

Som en småbarnsförälder tänker jag mig

Jag fattade att det skulle bli intensivt att ha valp, det gjorde jag. Så det är inte helt chockartat. Det är en liten varelse som måste passas precis hela tiden, som biter en överallt med sylvassa tänder och som kissar i alla hörn. Jag köper det, särskilt som han är så himla fin när han är lugn, vilket han ändå är rätt ofta. Han tycker om att hälsa på människor och älskar när man stryker honom på magen och ut på insidan av bakbenen. Då bresar han med benen så han ser ut som en liten villig groda. Han sover dessutom väldigt mycket. En valp kan sova uppåt 18 timmar per dygn. På förmiddagarna lallar han mest runt, sover och slickar alla han kommer åt. Vi hade Tatueraren och hennes snubbe på besök idag och medan vi satt och pratade så masserade jag Sigge till sömns. Så ja, ofta är det skitfint. Men det är också skitjobbigt, för han kräver precis ALL uppmärksamhet. Folk säger att den här första jobbiga tiden är över fort, och jag klänger mig fast vid den tanken. Och filosoferar över det faktum att vi hade kunnat välja en vuxen omplaceringshund.

torsdag 7 juli 2011

Första natten med valp

Sigge har anlänt, och han är kanske det sötaste, busigaste och sömnigaste lilla djuret i stan. Han sov i princip hela bilresan hem. Eftersom vår bil är ett skruttigt litet as så har vi ingen AC, så han fick sova på en blöt handduk i mitt knä för att hålla värmen nere. Med resultatet att han var varm och fuktig, som en febrig liten bebis, komplett med den runda lilla magen. Vi stannade några gånger så han fick tulta runt i gräset och tugga grus och sånt, men så fort vi satt i bilen igen så somnade han.

Vi var inställda på att han skulle gny stora delar av natten, för det hade man ju hört, att det gör valpen de första nätterna och det är helt normalt. Vi hade planerat allt, M skulle ta vaket första natten och se till att han inte kände sig ensam i sin sovbur och ta ut honom när han behövde kissa. Jag kunde ju gå ut och lägga mig på soffan om det blev för stökigt, jag skulle ju upp och jobba. Hur blev det då?
Jo, Sigge gnydde i ca 2 minuter. Sen tuggade han lite på sina leksaker. Sen somnade han, och sov som en stock hela natten igenom. Han vaknade inte ens när mitt alarm började pipa. M sa att han hade vaknat några gånger under natten och varit tvungen att lysa med mobilen på Sigge för att se om han andades, han var orolig att han hade dött. Men nejdå, han studsade upp i morse, pigg och glad och till synes väldigt trygg. Det bådar gott.

tisdag 5 juli 2011

Yo.

Jag är hemma igen från "semestern". Jag skulle behöva en semester. Missförstå mig inte, veckan var på många sätt fantastisk. Tredje året i rad har vi öppet hus i den där stugan i skogen vid sjön, och våra finaste människor kommer dit och umgås med oss och är snälla och hjälper oss med grejer. Trädgården fylls av tält, huset fylls av madrasser, köket drunknar i mat och det är trångt och skitigt och högljutt och myggigt och glatt. Jag älskar det där, när man strosar omkring på tomten och ser några barn få saga läst för sig i den gamla gnissliga hammocken, någon vacker själ står utanför köksdörren och diskar primitivt i några baljor, inne i stugan kokar någon kaffe, en annan ligger i soffan och läser Asterix. På övervåningen knakar det och brakar för där river några loss ett golv, och ute på framsidan rumlar cementblandaren för det håller på att gjutas en förstukvist. Nere från sjön hörs glada rop och plask, för någon gjorde precis bomben från bryggan. Jag älskar allt det där. Liv och rörelse och huset fullt av folk. Men när jag kommer hem igen är jag helt slut. Jag inte är inte full av energi, redo att "ta nya tag", jag är myggbiten och öm och asocial och trött.

Men ingen rast och definitivt ingen ro. Tillbaka till jobbet, tillbaka till uppsatsskrivandet, och imorgon ska jag visst på en anställningsintervju för ett jobb jag inte har bestämt mig för om jag vill ha för jag gillar ju samtidigt mitt nuvarande jobb. Och så fort intervjun är klar så kastar jag mig in i en bil och trampar gasen i botten (bildligt talat, jag har ju inget körkort utan åker förstås shotgun) och åker 3,5 h till en viss kennel och plockar upp en viss liten hårboll, och sen är det bara gasen i botten hem igen. Med vår lilla parvel, lilla snöret, lilla Sigge. Sigge varg. Lilla djuret. Jag är trött, sliten och - som alltid nuförtiden - väldigt stressad, men jag lovar dig, mitt käraste lilla kräk, att jag ska göra mitt bästa för att vara en god matte.