fredag 31 december 2010

Nu tar det slut

Nyårsafton är ju trots allt bara hittepå. Som det mesta. I dag känns hela jag som en social konstruktion. Men i kväll ska jag få hänga med fina människor, äta god mat och tända khom loyer. Jag har köpt gigantiska tunga örhängen med kedjor och fjädrar. De kommer säkert inte alls vara obekväma, men vad gör man inte för att se ut som en indian gone urban. Har inte bestämt mig än om jag ska ta med mig panflöjten eller inte. Vem vill inte höra zynthesiserversionen av Mio min Mio, tänker jag? Partytricket numero uno.

Äh. Gott nytt år.

torsdag 30 december 2010

Herakut

De två senaste åren är det nog ingen artist som har inspirerat mig och imponerat på mig som dessa två har. De är och förblir högst upp på min lista av Talanger Värda Att Dyrka.

onsdag 29 december 2010

Byte av siffror

Jag tror jag skiter i att summera 2010. Det var ett bra år, ett jämnt år. Det hände mycket bra saker, men inget världsomvälvande. Det största kanske att jag blev med studio. 2011 däremot, då kommer det hända grejer. Jag ska skriva mitt exjobb. Åka till San Francisco och Helsingfors och träffa forskare och kliniker. Förhoppningsvis följs det av att jag tar examen. Efter ringa åtta år på universitetet, about fucking time don't you think? Och sen... blir allting svart. Nytt "stadie" i livet, även om jag anar att såna indelningar är sjukt konstruerade. Men det blir ett annat liv. Jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb, så att säga. Och kanske göra en unge eller två. Men det sistnämnda är något som jag låter ligga i bakhuvudet och puttra för närvarande, för att inte drabbas av flyktbeteende och överanalysering. Jag och min hjärna, vi tänker inte för hårt på det där just nu. Vi tänker mer på pomelo, den här tjuren, hur mycket vi tycker om Roa och på hur mycket kinamat vi ska äta ikväll.

tisdag 28 december 2010

Zaz

Syrran tipsade mig om en ny fransk artist, Zaz. Jag har precis kommit hem till Lund igen, och hon sammanfattar lite den allmänna känslan här nu.


söndag 26 december 2010

Mitt i natten

Jag ligger på en madrass på golvet i mitt gamla rum hemma hos mamma och pappa. Det rummet är nu ett vinterrum för pelargoner, och värmen funkar inte. Det är mitt i natten och på madrassen bredvid ligger M och frustar (hans version av snarkningar). Alla mina partners har varit snarkare, förutom Amasonen. När hon och jag först blev ihop så vaknade jag ofta skitskraj för jag trodde att hon var död. Hon sover så tyst att det knappt går att registrera hennes andetag, och jag höll ofta handen under hennes näsa för att känna om det kom ut någon luft. Hon sov i samma position hela natten. Jag inbillar mig att det är lite så det är att gå och lägga sig med en vampyr.

M rör mycket på sig, och frustar som sagt. Han är väldigt lättväckt, så när frustandet blir för mycket så sträcker jag ut en hand och klappar honom i pannan, viskar "du snarkar". Han rycker till och utbrister "förlåtförlåtförlåt" (standardreaktionen), vänder sig om på sidan och sover vidare, tyst. Så vana vi är vid varandra nu. Snart tre år. Jag tittar upp i taket och försöker minnas min dröm. Jag stod i cocktailklänning utanför ett bibliotek/casino och rökte. Det var vinter och jag frös i mina stilettklackar. Det kom en man och ställde sig bredvid, för nära. Jag skrek "Mais, t'es con ou quoi!?" (ungefär "Är du dum i huvudet eller?"). Kände mig aggressiv. Det var något med en kvinna inne på biblioteket/casinot, inne på toaletterna. Hon hade mörk page och cigarettmunstycke, och hon hade... gjort nåt. Mot mig. Lurat mig? Bedragit mig? Drivit med mig? Minns inte. Känner mig förvirrad och lite yr i huvudet. Ligger länge med tomt huvud innan jag somnar om.

onsdag 22 december 2010

tisdag 21 december 2010

Hurtbulle

Jag vet inte vem som tar nyårslöften på allvar, men jag gör det fan inte. Om någon frågar brukar jag slänga till med nåt i stil med "jag lovar att äta mer choklad", eller "jag lovar att försöka att inte häckla människor som lyssnar på schlager, i alla fall inte så de hör", men sen sekunden efter har jag glömt bort det och så var det inte mer med det. Därför känns det något absurt att jag har följt ett nyårslöfte i ett helt år, och gällande något så helylle som träning. Nu blev det lite uppförsbacke på slutet med förkylning och skit, så jag kommer inte klara 100 pass. Men jag är uppe i 94, och det är fanimej inte fy skam. Det här har faktiskt funkat så bra att jag tänker köra samma sak nästa år igen. Och vips så har man blivit en sån.

fredag 17 december 2010

December

Jag stannade för länge i studion härom dagen. Dagen innan hade jag varit där hela dagen och jobbat och det hade gått bra, så jag tänkte att det är ju bara att köra på när man kommit igång. Det gick uselt. Jag hade noll inspiration. Preppade några pannåer och skissade lite. Lyssnade på ljudbok och åt mackor. Borde ha gått hem efter några timmar men stannade till kvällen, tänkte att det skulle släppa. Gick till slut hem, kände mig arg. Gick på ett sent boxningspass med Brainy och försökte slå mig ur frustrationen, men den sitter fortfarande kvar. Nu vill jag inte gå till studion. Är opepp. Är på jobbet istället, men känslan gnager i mig. Det är en svår balansgång det där, studion är en slags arbetsplats men samtidigt vill jag att det ska vara en lustfylld plats, inte något sammankopplat med krav på prestation. Vilket kanske är något av en utopi, för vad framkallar mer prestationsångest än skapande?

December går som vanligt alldeles för fort. Jag har inte "julmyst" ett skit. Jag har druckit en liten kopp glögg, that's about it. Julklapparna är klara i alla fall, det är bra. Helgen spenderas ute i stugan med några vänner. Elda brasa, åka skidor. Vi ska hugga ner träd. Känns som att vi alltid hugger ner träd där, men det märks knappt nån skillnad. Om man skulle tro på skogsandar och sånt, så skulle de bo vid stugan. Naturen känns som Goliat där, och människan är David. Utan några stenar att kasta.

Sent igår kväll bylsade jag och M på oss alla vinterkläder vi har och pulsade ut i snön. Lund var alldeles tyst och täckt i orörd pudersnö. Gatubelysningen färgade allting orange och rosa, och himlen var grårosa. Natten kan aldrig kännas hotfull i det läget. Vi kastade snöboll, gjorde snöänglar och sprang ut i parkerna och gjorde stora åttor, förstörde allt det orörda. Var barnsliga och fåniga och andfådda. Jag skrev BAJS i snön.
"Nu står du mitt i bajset."
"Vadå, här är väl inget bajs?"
"Jo, du står i mitt bajs."
"Oj förlåt, ska genast kliva av."
Vi sprang omkring länge i Lund, och jag tänkte att jag har aldrig bott på en så vacker plats, och jag slöt lite fred med mig själv. Man kan ju faktiskt bo här.

tisdag 14 december 2010

Det estetiska som jobb

Varje business har sin estetik. Igår letade jag och Tatueraren inredning. Hon startar eget. Det blir mycket mörkröd sammet och guld. Klyschigt säger jag. Klassiskt säger hon. Allt är subjektivt, och vad fan vet jag. Hon vill ge mig en vägg. Det vill säga hon vill sälja mina tavlor. Det känns skitkul, och så väldigt enkelt. Det kräver ingen som helst insats från min sida, förutom att jag måste producera. Och det gör jag nu. Igår smög jag ut från studion så sent att det var alldeles tyst i huset, det har jag aldrig varit med om förut. Brukar alltid vara folk i omlopp. Mötte bara en vilsen utbytesstudent som ville köpa teaterbiljetter mitt i natten. Han tittade på pannån jag bar under armen och såg skrämd ut, hur man nu ska tolka det.

Att få mer studiotid är alltid lite riskabelt. Nu vill jag inget annat. Inte jobba exjobb, inte jobba kontor. Bara jobba motiv, linjer och färger, skuggningar och perspektiv. Släppa allt annat, leva för konsten och släppa alla tankar på stadig inkomst och trygghet. Låtsas att jag är en free spirit. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer bli så bra att jag skulle kunna leva på det, och jag bör över huvud taget inte göra någonting på heltid. Varken dayjob eller måleri. Jag är för rastlös, och jag älskar sönder saker. En kombo är bra, håller mig frisk i huvudet. Och nu vill jag ha ett bibliotek av street artantologier. Det kräver ett dayjob...

måndag 13 december 2010

Bli kvar

Jag återkommer hela tiden till en längtan efter det kollektiva. Det känns som att vår lägenhet är gjord för att fyllas med människor. Igår samlade vi några av våra favoritmänniskor och bjöd på mat. Det var varmt, högljutt och trångt. Stearinljusen la en varm ton över kvällen, och jag njöt varje sekund. Nej gå inte. Stanna kvar, alltid. Jag är som den ensamma stugan i Dunderklumpen. Dansa på mina golv, skrik så ekot studsar mellan mina väggar.

fredag 10 december 2010

Det här med att gänga sig...

Å ena sidan så är det här med att vara förlovad helt odramatiskt och okomplicerat. Jag har en ny ring på vänster hand. Den är en symbol för att jag ska gifta mig med M. Att gifta mig med M betyder att vi ärver varandra, att om vi adopterar ett barn så är det enklare och vi är enligt lag skyldiga att ta hand om varandra. Och så vidare. Det innebär också att det tar lite längre tid att göra slut än vanligt, om vi skulle vilja det. Att vara förlovad gör folk glada, de tittar på ringen och skrattar och kramar om. Det är ju trevligt när folk är glada.

Å andra sidan... så vet jag inte vad det betyder för mig, utöver det. Visst, det betyder att vi genom en symbolisk handling visar för varandra att vi vill leva tillsammans under obestämd tid. Men det visste vi ju redan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Att vara förlovad betyder egentligen ingenting för mig. Det är ett icke-koncept. Jag kan inte riktigt förstå vad alla grattar oss för, varför det blir ett sånt stohej. Okej jag förstår det, och jag blir glad för att folk engagerar sig så, men jag FÖRSTÅR det inte. Vi har inte åstadkommit ett skit, förutom att följa ett redan upptrampat spår. Jag har aldrig fantiserat om det här, men nog alltid sett det som en möjlig väg.

M är min favoritmänniska. Jag kan tänka mig att vara knuten till honom hela livet, oavsett om vi är ett romantiskt par eller inte. För mig är det här i grund och botten pappersarbete, och resten blir vad vi gör det till. Och det summerar väl egentligen hela skiten för mig, knöligare än så behöver det inte vara. Eller?

torsdag 9 december 2010

En sån morgon

Vaknar och äter frukost till en dag då jag måste vara stor och stark fastän jag känner mig folkskygg och tyst. Vill stänga in mig i studion och inte bli sedd men måste ställa mig inför folk och vara övertygande. På med jackan, ut genom dörren.

onsdag 8 december 2010

Jag kan bo kvar här

Spenderat dagen i studion, snorig och mensig. Var så länge sen jag var där att startsträckan kändes lång. Preppade mest ett gäng pannåer och kände mig rådvill. Lyssnade på talbok och drack te. Fick besök av en kursare som fått stressacne. Tänkte mycket på London vs Lund, och hur mycket klarare allt känns nu. Det finns inte en chans i helvetet att vi flyttar till London. På grund av en stor hög vuxna anledningar, som vi fick reda på i helgen, men också den allmänna känslan av att vara där. Vi fick till exempel reda på att pappaledighet inte existerar i England. Pappor får 10 dagar. 10 dagar! Och dagisplats är så dyrt att det är billigare för mamman att bli hemmafru, vilket ofta blir resultatet. För när du kommer tillbaka från mammaledighet är du ofta heller inte garanterad att få tillbaka samma jobb, eller ens samma lön. Det här med jämnställdhet har inte riktigt slagit i Brittania. Och det är en sån osund stad, trafik och föroreningar, betong och smuts. Trångt och högljutt. Jag hade ju faktiskt tänkt skaffa mig ett gäng ungar, och London är fan inget ställe att växa upp i. Jag kom hem till Sverige, hem till Lund, och njöt. London har legat och pyrt i mitt bakhuvud länge nu, jag har fantiserat och funderat och jämfört, men nu är det ute ur systemet. Sverige slår England, om och om igen. Som M sa: "Vi kanske mer ska tänka oss att Sverige är vår bas som vi utgår ifrån." Jag gillar den tanken. Jag vill bo i ett land med en stark stat som tar hand om sina invånare, och man kan säga vad man vill om utvecklingen här de senaste åren, men vi är fortfarande ljusår från situationen i England.

måndag 6 december 2010

Eventful events

London is what London was. Kul, hemma, trångt, inspirerande och nergånget. Jag var sjuk hela resan men lyckades tränga undan det med underbara starka mediciner som inte tillåts i Sverige. Kanske för att de smakade kräks, kanske för att de är beroendeframkallande. Hur nu något kan vara både och. När jag inte drack kräks så visade jag bland annat M mina favoritområden, shoppade en t-shirt med Frida Kahlo på (tänkte att det skulle vara ironiskt), och luktade på en mysig bebis. De är inte så tokiga ändå, bebisar. Inte när de skrattar, klämmer tag om ens finger med små små händer och hickar så hela kroppen studsar.

Vi hamnade på en hel del spännande utställningar, bland annat en street artsnubbe som nu är en av mina nya favoriter, en fransman som kallar sig DRAN, kolla här.

På lördagen gick vi till en liten libanesisk restaurang i Soho (kan vi inte bestämma en gång för alla att libanesisk mat är den godaste maten?) och hade sjukt trevligt. Jag hade feber och blev lullig av vinet och värmen, och det kom ut en jävligt snygg tjej och magdansade tills hela stället kokade. Sen gick M ner på ett knä och friade. Ja det är faktiskt sant, både friandet och det där med knät. Jag har klurat ut att det varit på gång rätt länge, så jag var mentalt förberedd. På friandet, inte på knät. Jag blev sjukt generad, knallröd i huvudet, och svarade ja så snabbt jag kunde så han skulle sätta sig på sin broderade dyna igen. Han hade till och med köpt ringar, även om de är temporära och ska bytas ut mot några vi väljer ut tillsammans. Ja, så nu är man ett steg närmare till att bli en ärbar kvinna. Ska bli skönt att slippa all denna synd och otukt, för att inte nämna skärselden. I övrigt... jag kanske återkommer med något slags resonemang när febern har gått ner. Det känns rätt fint, på ett vardagligt sätt, så mycket vet jag.

Det enda jag ångrar med helgen var att jag inte köpte en skitsnygg ring som var precis som ett stort knogjärn i brons. Det var slappt icke-gjort av mig, den var inte ens dyr.

torsdag 2 december 2010

Stygn och snö, men mest stjärt.

I morse var jag hos Skånes trevligaste läkare och tog bort några leverfläckar. Fler än planerat, det gick av bara farten. Jag blev klippt i och skuren i och ihopsydd, allt utan bedövning helt enkelt för att SÅ HÅRD är jag. Jag hoppas att det blir tuffa ärr.

Och nu sitter jag och stirrar mig blind på Gatwicks hemsida, för just nu är flygplatsen stängd på grund av snö, och de vet inte när de kommer kunna öppna den igen. Stjärt. Eftersom M är en resande människa och även en sån där organiserad människa som man hör om ibland, så har vi en megasuperplusplusreseförsäkring, men jag kommer fan så mycket hellre till London än sitter hemma med pengar i handen. Dubbelstjärt. Fortsättning följer...

Edit: Vi åker! Eller försöker i alla fall. C u laterrrr.

onsdag 1 december 2010

God save the queen

I helgen ska jag fanimej till London. M också. Tillsammans med mig. Liksom samtidigt. Jag tror till och med att vi ska sitta bredvid varandra på flyget. Kanske kommer han att sova på samma ställe som jag också. Galet. Det är mycket vi ska hinna med på bara några dagar, bland annat inspektera en bebis och besöka en tom lägenhet och se om den behöver renoveras. Och äta riktiga bagels, icke att förglömma. Äntligen London.