Bögar, snö och Orup

I går var jag på middag med ett sällskap av gamla och nya bögar. Vi åt mat tills vi alla hade foodbabies, drack glas efter glas med vin och även lite Amaretto. Vi pratade oss hesa och skrattade tills i alla fall jag fick lite kramp. Särskilt förtjust blev jag i en av de nya förmågorna, en kvicktänkt och kul kille som jag hoppas få träffa igen. Det var en fin kväll. När jag var tvungen att åka hem och de alla stod i hallen och vinkade så kände jag mig lite som Snövit som vinkade hejdå till de sju små dvärgarna, trots att jag nog var kortast i sällskapet. Innerst inne är jag nog dock snarare en av dvärgarna, jag upplever alltid ett så starkt släktskap med de queera, feministiska och rappkäftade bögarna. Jag är inte en faghag, jag är en smygbög.

M är i Österrike och trycker i sig julbord och jag skulle egentligen in till kontoret idag. Men Skåne är som vanligt fullständigt oförmöget att hantera snö, så alla kommunikationer verkar inställda. Jag älskar när vi får snö här, helt plötsligt får vintern en poäng, men här nere beter sig folk som om det är katastrofläge. VARJE ÅR. Och vi snackar om några futtiga centimeter! Det finns ingen beredskap, trots att det faktiskt kommer snö någon gång varje jävla vinter. Så vad göra? Gå ner till stationen och hoppas att det mot all förmodan kommer ett tåg? Och sen hoppas att man lyckas ta sig hem igen? För det finns inga garantier!

Äh. Jag stannar hemma, spelar Fable och lyssnar på Orup istället. Och som för att poängtera detta, får ni här en vacker video av sagda man. They don't make videos like this anymore.

Att ta steget och vad man har på sig

På förfrågan, som det så fint heter, så skriver jag om två saker idag: Hur det är att ta klivet ut ur gaybubblan, och vad jag, i all min subjektivitet, klassar som flatattribut.

Jag minns inte exakt hur det började. Jag tror att det började som nåt jag slängde in i konversationer som ett skämt, typ "ja det finns ju alltid han kollegan, hö hö". Sen började skämtet mer handla om min egen fånighet, att jag spanade på en kille trots att jag så uppenbart var homo, att alltihop berodde på en allmän torka på raggfronten. De som kände mig väl förstod att jag hade börjat processa. Och det höll jag väl på med i några månader. Jag var nog inte kär i M, vi kände knappt varandra. Det var mer att jag... kände igen något. Jag hade en magkänsla. Att jag faktiskt gjorde nåt åt saken hade nog mest med min rastlöshet att göra, jag blev less på att undra och bestämde mig för att testa. Jag bjöd ut honom, vi började träffas, jag hade noll koll och det var helt okej. Det hjälpte att M är så nyfiken och öppensinnad som han är, jag drog igång diskussion efter diskussion om sexualitet och genus och han hakade glatt på. Han följde gärna med in i min värld, han dansade på queerklubb, flirtade med bögar och skålade med drag kings, och det var liksom no big deal. Hade han inte känt sig hemma där hade det kanske slutat annorlunda. Jag hade aldrig valt bort den sidan av mig själv, och jag hade inte velat leva tillsammans med någon som inte förstod det. Men generellt sett tror jag det gäller att inte göra så stor grej av det. Steget är inte så jävla stort som man kan tro innan man har tagit det. Så här i efterhand, efter snart två år, så känns M:s könstillhörighet fullständigt irrelevant. It's all drag. Det handlar inte om att välja sida, eller byta sida, eller växla mellan olika sidor. Allt är flytande, och vi kan röra oss in och ut ur kretsar, livsstilar, delar av oss själva och våra egna självbilder. Men det här skulle jag kunna predika om hur länge som helst, så jag avslutar med: Det är bara att testa.

Så var det det här med flatattribut. Finns de? Finns det någon poäng med att spä på stereotyper? Jag vet inte, men när jag som baby dyke började nästla mig in i flatkretsar så kändes det förbannat tryggt att luta sig tillbaka på några säkra kort. Så varför inte. I dag tror jag att jag har släppt de flesta, och mitt enda synliga gaytrade är möjligtvis att jag har en asymmetrisk frisyr. Här kommer en mycket generaliserande lista:

• asymmetrisk frisyr
• väst
• T-shirt med tryck, gärna i stark färg
• hängslen
• herrkläder
• läderband runt halsen
• slips
• smycke från Efva Attling
• truckerkeps
• neonfärgade sneakers
• regnbågssmycken
• rejäla skor
• högklackat à la burlesque
• tumringar (still going strong)
• tatueringar
• piercingar
• extremt glittriga plagg
• baggybyxor
• underkläder från Frank Dandy
• byxor med häng som visar underkläderna från Frank Dandy
• sportbh
• svartmålade korta naglar

Shit det här var svårare än jag trodde. Det finns ju fler men jag fastnade lite här tror jag. I Malmö har jag märkt att jag ofta förväxlar flator med tonårsgrabbar. Många klär sig likadant. Men generellt sett tycker jag ändå det är rätt svårt att avgöra. Ser jag själv gay ut? I dag till exempel: asymmetrisk frisyr (men lockig, aj aj aj), rejäla kängor, svarta jeans med hög midja, grå topp med svart tryck (några byggnader och lite fåglar tror jag) och en svart uppknäppt herrskjorta (ett herrplagg, check). Skulle jag bli igenkänd av fellow sisters? Sjukt svårt att avgöra. Vad tycker ni är flatattribut? Och hur blev det här inlägget helt plötsligt så modebloggigt?

Ramblings

Har åkt på nån jävla matförgiftning och ligger hemma och är ocharmig. I går var jag nära döden, i dag har det lättat lite så nu leker jag bara med tanken. Lyckas efter mycket om och men installera spelhelvetet, bara för att mötas av ett spel som crashar. Läser på forum och inser snabbt att felet ligger hos tillverkaren, inte hos mig. Avinstallerar spelhelvetet och stirrar upp i taket en stund, med armen i ett krampaktigt tag runt hinken. Jag kräks alldeles för ofta i mitt liv. Det är bara att inse, jag är en sån som kräks. Drömde feberdrömmar i natt om sanddemoner och banshees. Läser antagligen lite för mycket fantasy.

Nästa vecka är det en queerfest med tema Dress For Sexes, dvs man ska komma i sitt "säkra kort". Kul tema. Funderar på om jag har nåt säkert kort. Tråkigt nog har jag nog aldrig reflekterat över min garderob på det sättet. Bland flator är det ju alltid produktivt att ha på sig nåt som skriker ut ens sexualitet. Hängslen till exempel. Då behöver folk inte oroa sig för att de ska ragga på ett hetero. Brukar funka. Jag vet att många väljer att trä på sig en slips för att vara riktigt övertydliga, men som flatattribut tycker jag det känns lika förlegat som skinnvästen. Snark. Då är hängslen bättre. De kan man dessutom dra i.

it's not a habit it's cool I feel alive

En gång i tiden bodde jag tillsammans med ett Xbox 360. Det ägdes av Fransyskan, och jag älskade/hatade det. Under en period då jag "skrev min C-uppsats" och hon "var utbytesstudent" så spenderade vi nästan hela vår vakna tid framför TV:n. Vi beställde hem mat men ville knappt trycka på paus för att gå och betala när de knackade på dörren. Vi duschade tillsammans, inte bara för att det var trevligt, utan även för att spara tid. Jag överdriver lite, ibland var vi faktiskt utanför huset. Jag har något svagt minne av att vi gick och drack öl med några kompisar en gång. Men oftast spelade vi spel. Min favorit var ett äventyrsspel som jag för mitt liv inte kan komma ihåg namnet på, men det var mycket fantasy, karate och asiatisk mytologi. Jag sögs in i det och älskade det. Grafiken, storyn, karaktärerna, spänningen. Efter ett tag slet jag mig dock loss på från skärmen och gav mig ut i verkligheten, medan min kära flickvän glatt stannade kvar. Jag insåg att tv-spel gjorde mig till en rätt oattraktiv människa, en slags snigel som aldrig gjorde något konstruktivt med sin tid. Jag började se min flickvän med andra ögon. Och det var nog början på slutet för oss. Vi gjorde slut, flyttade isär, och jag har inte varit i närheten av varken dataspel eller tv-spel sen dess. När ämnet har dykt upp har jag alltid bestämt sagt att nej, jag tycker det är FÖR roligt, det tar över hela mitt liv och jag får ingenting gjort. Jag är som en nykter alkoholist, jag måste hålla mig borta från det för all framtid.

Men nu håller jag kanske möjligtvis på att ladda ner ett litet spel.

Vad man tror man vill ha

Man undrar ju lite. Hur det är med självbevarelsedriften egentligen. Det är ju inte alls så att jag klagar, det hade varit osnyggt drygt av mig. Det är mer av en... höjning av ögonbrynet. En stilla undran.

Mitt mantra denna höst har varit "nästa termin kommer det vara mycket lugnare". Det har på nåt sätt varit mitt svar på allt. Och vad gör jag? Jag går med i ledningsgruppen för arbetsmarknadsdagarna. Jag blir praktikinformatör på utbildningen. Jag blir en av de drivande i en "genusuppdatering" av utbildningen. Jag nästlar mig in för att jobba med dekoren på någon av föreställningarna under Lundakarnevalen.

Jag planerar en resa till Tyskland (L-Beach, you know you want to), en resa till Amsterdam för en bögig partyhelg, en resa till Krakow för att fira faderns 60-årsdag och nu det senaste: En långweekend på Svalbard. Jag tänkte också komma igång ordentligt med målandet igen, det diskuteras till och med att hyra en gemensam studio med vänner. Någonstans där skulle jag även skaffa mig en våtdräkt och ge mig ner i ett längre och våtare grottsystem i Norge. Och så ska jag förstås plugga och jobba också. Den lilla detaljen.

Jag klagar inte. Det här är ingen klagan. Det är en ynnest att få vara delaktig i så här många roliga grejer, och jag går in det här med öppna ögon. Och jag räknar inte heller upp detta för att visa upp mig på något sätt för jag har inte gjort någon ansträngning för att bli delaktig och jag har heller inte blivit utvald bland andra. Jag har bara nappat på saker som passerat. Jag har nappat på mycket. Det som händer nu, det känns som formandet av ett liv. Om man nu ska vara så jävla dramatisk. Så jag klagar inte alls.

Men det här med lugn... Glöm det.

Crush!

Som jag har skrivit så har jag ofta känslan av att jag tappar bort folk. Tiden går så sjukt fort, det har blivit värre. Jag har börjat bli en sån som missar att svara på mail och sms, som slutar höra av sig. Jag brukar hata såna människor, det är så nonchalant. Men jag förstår nu, det handlar inte om nonchalans. Eller... jag väljer att utgå från att alla har det som jag. Alla saker som ska få plats i hjärnan gör en till en scatterbrain, det är rörigt och ostrukturerat och saker och ting trillar ut hela tiden utan att man märker det. Men ibland, ja då plockar man upp en människa som man inte har träffat på evigheter, och så spenderar man några timmar med henne. Man pratar så snabbt och mycket att man börjar snubbla över orden och stamma, och man skrattar så sminket smetas ut och man går och hämtar påtår och glömmer sen bort det tills det blivit kallt. Det är som en förälskelse, det pirrar i kroppen och man kan inte riktigt ta ögonen från henne och man lägger märke till alla små detaljer, och man vill umgås med henne jämt och man vill introducera henne för alla man känner. Trots att man inte har setts på flera år så delar man med sig av det inre innersta utan att det ens är ett medvetet beslut. Man går därifrån fylld av energi och upprymdhet, och ringer upp ens sambo för att berätta att man är kär.

La fatigue

Jag är så sjukt förbannat trött. Det måste vara mörkret. Idag hade jag seminarie på morgonen. Sket i det. Tänkte gå och jobba istället. Sket i det. Gick ut en sväng på stan och köpte julklappar. Vet några flator som kommer gilla sina klappar i år. Åkte sen in till Malmö och fikade. Café Banjo har ju fått en uppföljare! Samma koncept, mycket bra initiativ. Vi behöver ett regnbågsfärgat hak. Ligger på Karlskronaplan, uppfattade inte riktigt vad det hette. Trevligt trevligt. Gå dit.

Att ha valpen här över helgen var väldigt mysigt, om än lite påfrestande. Det är så... mycket. Av allt! Hon tuggade sönder ännu ett par Kosshörlurar för mig, men jag får skylla mig själv som lät dem dingla från bordskanten. Hon är fin, som en hårig liten bajs med små sylvassa tänder. Jag har märken över hela händerna efter våra små brottningsmatcher. Det kändes både tomt och befriande att lämna tillbaka henne.

M:s födelsedagskalas tvingade oss att till slut ställa i ordning det sista rummet i lägenheten, och vips så har jag en ateljé! Stora fönster med mycket ljus och någorlunda gott om plats, för första gången behöver jag inte plocka undan grejerna när jag är klar, jag kan bara låta allt stå framme! Ser fram emot när jag har tid att sätta igång igen med mitt projekt som stannade av när den här helvetesterminen började. Kalaset var för övrigt en hit, men väldigt rörigt. Så mycket folk! Barn och hundar överallt, ljudnivån var på max. Till slut satt jag bara och stirrade. Jag är, som sagt, trött. Mest hela tiden.