Au revoir

Jag tar en liten paus ett tag. Jag har skrivit här kontinuerligt i mer än två år, det är dags för semester. Jag tror dessutom att jag tappade en del läsare när jag kom ut som icke-homo, och det är klart att man skriver en blogg för att bli läst, annars kan man ju lika gärna hålla sig till den klassiska dagboken i pappersform. Livet just nu handlar om mycket som inte platsar i en blogg, som till exempel min praktik. Men jag gillar att skriva av mig, och jag gillar bloggosfären, och jag gillar ni fina kommentatorer, så jag är med all säkerhet tillbaka om ett tag. Kanske om bara några dagar, kanske om några månader, inte vet jag. Ta hand om er, och glöm inte långkalsongerna.

Jag har skrivit en liten dikt...

Medan du snorklar med sköldpaddor
sitter jag och svär över Excel
Jag hällde för mycket balsamvinäger på min lunch
Mina händer behöver handkräm
Jag skäms för att ringa upp vänner
jag sen länge tappat kontakten med
Men jag tänker skylla på dig
De drar alltid upp luftkonditionering för högt här
Mina linser torkar och vill ramla ut
Och jag fryser.
Medan du dansar salsa med lokalbefolkningen
så behandlar jag min gastrit
och tar på mig jobb jag inte vill ha
Det är hål på mina strumpor och
en knapp lossnade precis i min tröja
På bussen imorse satte sig en man bredvid mig
Han luktade bensin och sa
att han ville bjuda mig på fika
"lev lite för fan"
Jag måste köpa mjölk på vägen hem
och kanske tre liter chokladglass
Jag har ont i ryggen
mina patienter lämnar återbud
Och vädret är också skit.

Webcomics and I

Med M på andra sidan jordklotet har jag insett hur mycket tid jag på senaste tiden har tillbringat gnuggandes tidigare nämnda. Han har varit borta två dagar och jag fjortissaknar honom. Jag får bita mig själv i armen för att hindra mig själv från att skriva hans namn över hela mitt kollegieblock. Jag tänker att det lugnar ner sig när jag har vant mig vid att han är väck. För att underhålla mig själv tänker jag till helgen bege mig till en liten skitstad där jag en gång tillägnade mig en totalt oanvändbar kandidatexamen. Där ska jag spana in min gamla kombos nya lägenhet och därefter fylla och muntra upp en kär gammal flata som får skavsår av en dysfunktionell tvåsamhet. Men tills dess tänker jag på dagtid ägna mig åt allt det där jag inte är upplagd för just nu eftersom jag är Grinig, och på kvällstid tänker jag dränka mig i nätserier. En ny passion. Jag rekommenderar det varmt. Till exempel:

http://www.freakangels.com

http://requiem.seraph-inn.com

http://www.girlgeniusonline.com

Om inte annat så för att de innehåller så svulstiga damer. (om man nu inte lockas av steampunk, fantasy, serier, eller underhållning i allmänhet)

Prylbögeri får bli mitt substitut

Äntligen är de här, min fina blanka vita Macbook och min fina kommuniströda Ipod Nano. Jag tvingades bombhota UPS och springa hysterisk i ösregnet över hela Lunds sjukhusområde, men det var det värt. Je suis uppdaterad, mitt liv är komplett, nu kan jag dö lycklig. Eller ja, ni förstår att jag tar i en aning i överkant, men vi kan väl kalla det ett stildrag.

På söndag åker M till Galapagos, där han ska göra allt det där som han gör, i tre veckor. Jag kan inte riktigt avgöra om jag tycker att det är jobbigt att han drar igen, eller om jag bara tycker att jag ska tycka att det är jobbigt. Jag har inga problem med att vara själv och göra min egen grej, föredrar det ofta. Jag har lite ensamvarg i mig, och så länge jag själv är upptagen så blir saknaden av flick-/pojkvännen aldrig överhängande. Men det är fan vad snabbt man vänjer sig vid att ha någon nära, rent fysiskt. Sova sked, med kinden mot hans rygg. Mötas upp efter jobb och plugg, hångla i hallen medan kläderna faller i en hög på golvet. Svara i mobilen och lyssna på hur han istället för hälsningsfras sjunger en liten egenkomponerad truddelutt till min ära. Han kan inte ta en ton. Äta en tyst frukost tillsammans, båda med tankarna långt borta, men med fötterna sammanflätade under bordet. Tre veckor är ingen tid alls, och att vi är ifrån varandra är inget nytt... men jo, jag kommer sakna.

Working girl

Jag är ju en form av medicinare, och nu har vi börjat praktik. Det ger otroligt många vuxenpoäng, har jag insett. Bara en sån sak som att jag har egna patienter, en namnskylt i borstat stål och en sekreterare som man får hunsa om man vill. Jag och Musikalartisten praktiserar tillsammans och får generande mycket beröm av vår handledare. Vi avslutar varje dag med en utmattad high five. Det är väldigt långa och intensiva dagar, och på pendeln hem sover jag praktiskt taget varje dag. Ja just det, det är jag som är den där bruden som nickar till och sakta sjunker ned med huvudet på din axel, bara för att vakna med ett ryck och lämna kvar en blöt fläck på din jacka. Don't tell me you don't love it.

Saker och tings bäst före-datum

Mina favoritmejl just nu är de som kommer från Apple. Där står det saker som att jag kommer få en ny dator och Ipod på posten imorgon. Det känns som att jag väntar på en present, trots att jag betalar den själv. Det är en mycket välkommen present. Igår la till exempel bokstaven E av på mitt tangentbord. Tryckte man på E stängdes istället musiken av. Mycket intressant. Andra pikanta personlighetsdrag: En fläkt som överröstar precis allt. Ett batteri som inte funkar ens en sekund. En USB-port som spottar ut min dongel (måste vi verkligen kalla den för det?) så fort datorn känner sig pressad. Startar man för många program blir Itunes chockrosa och hänger sig.

För övrigt så söker jag (och andra likasinnade) med ljus och lykta efter följande: Ett vuxet flatpar som hållt ihop längre än tre år (inte för att det finns ett egenvärde i det, utan för att jag önskar mig ett bevis för att lesbisk kärlek inte prompt har ett bäst före-datum), som inte analyserar sönder varandra, som ger varandra utrymme, som inte klänger sig fast varandra, som helt enkelt har ett sunt, roligt och välfungerande förhållande. Se hit! Vi behöver fler förebilder här borta. Förhållanden omkring mig faller som korthus, och visar en milt sagt avskräckande interiör.