Som E.R., fast alla talar svenska!

Herrejävlar. Om du lider av brist på dramatik så ser livet till att fixa det och trycker ner dig under ytan innan du ens hinner dra efter andan. Igår var dagen då jag bokstavligen talat föll isär.

Det började i förrgår kväll. Fick plötsligt jätteont i ryggen, så ont att M praktiskt taget fick putta ner mig raklång i sängen. Sov nästan ingenting på grund av smärtan. På morgonen skulle jag ta mig upp igen och då gjorde det så ont att jag varken kunde sitta, ligga eller stå still. Vankade runt och kved. Ringde vårdcentralen, inga tider. Ringde kiropraktorn och bokade tid. M ringde till sitt ex som är läkare och hon tyckte jag kunde ta en av M:s morfintabletter som han fick utskrivet för nån inflammation nån gång. Hade ingen som helst verkan. Sa också att jag skulle försöka röra på mig, så jag åkte till jobbet, höjde skrivbordet och praktiskt taget hängde mig på bordet hela dagen. Kiropraktorn sa att en kota hade hamnat helt snett, knäckte mig rätt och lät mig gå. Studsade därifrån, öm men helt rörlig.

På kvällen började det smärta igen. Tog två Ipren och började laga mat. Då började jag helt plötsligt få världens magvärk, så jag fick ställa allt åt sidan och försöka "vila bort det", men det blev bara värre. Skulle gå och lägga mig, tänkte att det nog skulle gå över. Amasonen var orolig. Sen blev det snabbt värre, kändes som om någon hade hällt syra i mig. Började trampa runt i lägenheten, på gränsen till hysterisk. Kunde inte sitta, kunde inte andas normalt, kunde inte ligga. Till slut ropade jag på Amasonen, hon ringde 112, och vid det laget hyperventilerade jag, svettades floder och låg i en boll på golvet, inte längre kontaktbar. Det fanns inga ambulanser så hon och hennes tjej fick bära in mig i en taxi. Jag minns bara att Amasonen klappade mig över ryggen och upprepade att jag skulle fokusera på andningen. Kom till akuten, måste ha sett väldigt dramatiskt ut med mig som höll på att svimma och låg på golvet och kved. Av den anledningen kom jag in ganska snabbt, och fick en tjusig särk och en kanyl i armen där de pumpade in en massa saker som gjorde att jag inte riktigt kunde artikulera, men kroppen ville inte riktigt sluta hyperventilera trots att magvärken nästan hade släppt. Kunde inte tänka klart, hade svårt att svara på frågor. Amasonen och flickvännen hade försvunnit, och helt plötsligt låg jag ensam i en sjukhussäng i en korridor. Började till slut andas normalt. Jag höll nästan på att somna när M dök upp, och jag tyckte han var det vackraste jag någonsin sett. Till slut fick jag ett rum och Amasonen och flickvännen kom dit, och de berättade skrattande att taxichaffisen trott jag skulle föda eftersom jag flåsade så, och ropat saker som "Jag ska inte köra över några gupp! Jag tar den här vägen istället, den har inga gupp!". Jag hängde inte riktigt med i samtalen, men de gick efter en stund och M var kvar och pysslade om mig och kallade mig för Knyttet. Det tog inte så lång tid så kom en läkare och pratade och klämde, och det var helt enkelt så att min mage hade reagerat på de starka medicinerna. Konstigt att en sån skitsak kan ställa till med sån kalabalik. Fick utskrivet medicin, jag har visst magkatarr igen. Halv två var vi hemma, drösade i säng och somnade nästan direkt.

Vad har vi då lärt oss av detta?
Har du magbesvär är Alvedon den enda värktabletten du rör. Basta.

Jag gillar dina fläckar

Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om vädret, och om att vara i den här stan när det är sånt här väder. Sand i håret, stilla kväll på balkongen, konsert i parken, cykeltur i flipflops. Men en väderblogg, det vill jag inte ha. Så jag ska istället skriva om lite funderingar jag hade igår kväll när jag trampade hem från stranden, blöt och saltig. Bäst att varna redan nu att det här kan bli något av en predikan, och att jag knappast kommer med något revolutionerande.

Jag tänkte på att jag räknas som vuxen nu, kanske framför allt att JAG räknar mig som vuxen nu, till slut. Och som vuxen vill jag vara tillfreds med mig själv, sams med min kropp, förlåtande mot min själ. Det dyker upp tillräckligt mycket skit ändå för att man ska gå omkring som en halv människa fylld av bitter självkritik och ängsligt navelskådande.

Jag tänker börja med att rensa ut mina kroppsliga komplex. Sånt förbannat slöseri med tid och energi att granska sina kroppsliga skavanker i detalj, kroppen är ju ändå den man ska ha med sig hela livet. Breda fötter? Sned näsa? Platt rumpa? So be it. Lär dig att acceptera det, älska det, för att sedan släppa taget om det. Det här är din kropp, en del av din individualitet. Så här ser den ut. Ta hand om den, var stolt över den, men låt den vara ett verktyg, inte ett fängelse. Våga se hela dig i spegeln, och våga tycka om din kropp för att den är DU. Ta fram dina komplex, syna dem ett efter ett, och släpp sedan taget om dem. De begränsar dig. De bildar murar, eller åtminstone vägbommar. Och när jag skriver "dig" och "du", då menar jag självklart "mig" och "jag". Mina komplex är relativt små och lätthanterliga, men jag vill inte hantera dem över huvud taget, jag vill utrota dem. Jag är inte tonåring längre, mina idéer om mig själv ska inte längre styra. Mitt vuxna vet bättre än så. Jag vet att det är att praktiskt taget omöjligt att inte spegla sig i medias kroppssyn, men nog fan måste vi allihop inse att media är en freakshow, att vi måste distansera oss, stänga av teven och se verkligheten omkring oss istället. Folk är fan så mycket finare här ute, där saker och ting är på riktigt.

Så igår kväll, när jag satt på balkongen med en kopp Yogi-te och tittade på mina stackars balkongväxter som Amasonen nästan har haft ihjäl medan jag var borta, så plockade jag i huvudet fram ett aktuellt komplex. Jag synade det i all sin futtighet, såg hur irrelevant det var, hur det kan begränsa mig... och släppte taget om det. Lät det fladdra iväg i kvällsbrisen. Som att hålla andan och sen sakta andas ut. Kände mig lite lättare, lite luftigare, lite friare. Och så tänker jag fortsätta, ett komplex i taget.

Det där med stolthet

Det är så jävla fint väder där ute! Jag var helt oförberedd och har klätt på mig alldeles för mycket kläder. När jag och Evert (min cykel) väl kom fram till jobbet så dröp jag av svett. Fattar inte varför jag inte kan strosa på cykel. Jag är sjukt bra på att strosa till fots, men så fort jag får upp rumpan på en cykel så måste jag leka Tour de France. Men i alla fall. Fint väder.

Igår kväll hade jag första lugna och ensamma kvällen sen jag kom hem från Island. Tillbringade den tillsammans med en öl och en mycket nördig fantasybok, version tegelsten. Man kan aldrig läsa den liggandes på rygg för då får man kramp i armarna efter tio sekunder. Opraktiskt. Å andra sidan tar det jättelång tid innan den tar slut, och sånt gillar jag. Amasonen och hennes flamma tittade på Shortbus och det vet man ju vad det leder till. Jag pluggade in I-poden och läste vidare. Det är väldigt spännande, jag menar vem är egentligen förrädaren i hjältarnas grupp och hur gaggig är egentligen trollkarlen Fizban, är det månne en fasad för att verka ofarlig? Så många frågor!

Jag ska inte till Europride. Det är antagligen ett mycket korkat beslut, men jag känner helt enkelt inte att det är värt pengarna. Senaste gångerna jag har varit där har det ändå mest varit dryga bögar, revirpinkande flator, schlager och ösregn. I och för sig var det då bara vanliga Pride, men ändå. Och visserligen hade jag skitkul. Men ändå. Jag är inget jävla regnbågshomo, som nån sa nån gång. Surt sa räven, har nån också sagt, men det örat lyssnar jag inte på.

Annars har jag tänkt lite på det där med homogrejen. Det finns en stolthet i att tillhöra en minoritet, i alla fall HBTQ-minoriteten. Jag har alltid gillat det, jag har aldrig velat ha det annorlunda, aldrig önskat att jag var "normal". Vad händer med den stoltheten och känslan av tillhörighet när man helt plötsligt väljer att kliva ur den minoriteten? När vi stötte på flator under semestern ville jag mest peka på mig själv och ropa "Jag med! Egentligen! Jag lovar!". Och så skämdes jag lite. Skämdes för att jag inte riktigt ville stå för att jag hade pojkvän, skämdes för att... för att jag stod där med all min heteronormativitet, tillhörande den stora massan, var en "Breeder", höll min stora starka pojkvän i handen och inte var en av dem. Jag vet inte om jag kan förklara det bättre. Det känns inte alltid så jävla gött, helt enkelt. Och det har ingenting att göra med mina känslor för M, det är bara det att mitt liv hade varit så mycket enklare om han var en tjej.

Islandsreportaget är fortfarande på väg.

Lunn lunn

Jag filar på ett fint reserepportage, komplett med bilder och allt, av de två veckorna på Island. Men det tar ju lite tid, och tid är nåt jag har ont om. Kom tillbaka till jobbet med ett skrivbord täckt av bastanta högar med papper, och ovanpå varje hög sitter en färgglad post-it som bokstavligen skriker ut mitt namn. Lovely. Ovanpå det har vi huset fullt av gäster och partners och hundar, svårt att få till ensamtid med den anonyma bloggen då. Fast hundarna skulle ju aldrig avslöja mig förstås, de är lojala små krabater. Ja och sen är det en vän som är under isen, så jag försöker spendera så mycket tid jag kan med honom (läs: proppa i honom godis).

Om semestern kan man i korthet säga detta: Den raderade all osäkerhet jag kände innan inför mig och M. Vi hade hur kul som helst, han är en darling. Island var underbart med massor häftiga natur- och djurupplevelser, och jag blev lite kär i både lunnefåglar och Reykjavik (där det för övrigt vimlade av flator).

Rolig info om lunnefåglar: De är som svanar, en partner hela livet. Deras normala livslängd är runt 20 år. När de flyger flaxar de med vingarna nåt helvetiskt för att över huvud taget hålla sig i luften, och är skitkassa på att landa. Ramlar ofta av klippan och får börja om, eller dråsar rätt in i nån buske eller andra fåglar. De är lika dåliga på att lyfta, särskilt från vattnet. De får liksom springa på vattnet, som albatrossar, och ger ofta upp. Under vattenytan är de dock snabba som pilar och smidiga som fiskar. De är väldigt nyfikna djur, och börjar två fåglar slåss så samlas ofta stora mängder runt omkring och tittar på. De bryr sig inte nämnvärt om människor, kan möjligtvis uppvisa en svag nyfikenhet, så du kan komma väldigt nära. De kommunicerar inte med ljud, vilket gör att du kan vara mitt i en kolonni och det är alldeles tyst. Istället använder de sig av kroppsspråk, lägger huvudet på sned eller vänder ryggen till.

Nu drar jag till Island och puttar på lunnefåglar och badar i källor som luktar fjärt.
Vi ses om två veckor!

Stäng av mig

Är jag helt jävla oförmögen att vara i ett förhållande och bara vara nöjd?
Det är dagens fråga. Jag är jävligt less på mig själv idag. Inget särskilt har hänt, jag är bara en jävligt störig människa som irriterar mig på skitsaker. En dag ska jag också lära mig att älska förbehållslöst.

Den emotionella delen av mig får fan ta en paus. Fokus riktas istället på praktiska saker. På måndag åker vi till Island, saker ska införskaffas. Idag ska jag köpa ett par bra vandringsskor (ej kängor), en varm tröja och ett paket plåster. Eventuellt ett nytt underställ. Det är högsommar och vi planerar att åka på semester till kallaste stället i Europa. Jesus fucking krajst.

Igår kväll simmade jag rakt in i en manet.

Lilla solstrålen

Precis som alla andra är jag rätt irrationell. Sån är människan, det är bara att luta sig tillbaka och gilla läget. Och igår var jag såinihelvete irriterad på M. Jag vet inte riktigt varför, han var jobbig, jag var grinig. Eller nej, jag var ilsken. Och när jag är på dåligt humör så kompenserar han det genom att vara superkäck och dra en massa dåliga skämt, istället för att låta mig vara i fred som han borde göra om han var mån om sitt eget bästa. Resultatet blir en väldigt förbannad Constantin som kokar av elaka tankar och tänker på hur det skulle kännas att vältra sig i onenightstands nu, just nu, dricka sig aspackad och vara ett svin. Men eftersom jag är en väluppfostrad människa och har tillräckligt mycket självinsikt för att inse när jag är irrationell, så håller jag käften och kallar honom inte för alla elaka saker jag känner för att kalla honom för. Istället säger jag sammanbitet saker som "jag är på lite dåligt humör just nu", och "jag ber om ursäkt, min blodsockernivå är lite låg", fast jag egentligen mest vill slå. Då kramar grabben mig, och säger saker som "vi går och köper glass", och jag vill inte alls bli kramad just då och vill inte alls gå och köpa nån jävla glass, men så gör vi det och så får jag sitt tyst i skuggan med min glass en stund, och det gör mig lite mindre taggig i kanterna men fortfarande sjuder det under ytan. Vi går hem till honom, och jag fräser ifrån och är sarkastisk, men sen får jag utrymme att ventilera min uppdämda aggression i en hårdhänt akrobatik på hans soffa, och det har samma effekt som om man skulle ha hällt en spann kallt vatten över mig, den kokande ilskan blir ett stilla hav och snart ligger vi lojt och pillar varandra i håret och skrattar och pratar om ditten och datten. Vi tystnar, och sen säger han:
"Nu tittar du mig i ögonen igen. Det är bra, det måste vara ett gott tecken."
Och jag tänker att jag ska försöka förklara mig, men det finns inget att förklara, jag är irrationell och jag tror fan inte det finns någon bot mot det.

Galenskaper

Det pågår väldigt mycket bisarra saker inne i den mänskliga hjärnan, utan tvekan. Så många galna impulser som vi trycker ner varje dag, men den elektriska energin som de alstrade skulle vi säkert kunna ge ström till ett helt land. Ett litet land visserligen, typ Luxemburg, men ändå. Det här med broar till exempel, en bekant berättade en gång på nån fest att hon inte kan ha något i fickorna när hon går över broar utan måste ha alla saker säkert nedtryckta i väskan, annars kan hon inte låta bli att kasta fickornas innehåll över broräcket. Det är ju ganska extremt, de flesta av oss nöjer oss kanske med att hålla lite hårdare i våra tillhörigheter, som för att hålla tillbaka våra kroppars förbjudna begär. Gå lite längre från kanten utifall att vi skulle få för oss att hoppa.

Om jag möter någon på stan som gör en riktigt konstig min, då måste jag imitera den minen så fort människan har passerat. Jag har övat upp en teknik där jag gör det väldigt fort samtidigt som jag gömmer ansiktet lite genom att rätta till håret, så syns det inte så mycket. Det hela får mig att bubbla av tillbakahållet fniss, för det är ju väldigt barnsligt förstås, och det gör mig på jäkligt bra humör. Har jag en dålig dag glömmer jag tyvärr oftast bort att göra det, annars hade det ju varit ett bra knep för att lätta upp stämningen lite.

En av bögarna har en rätt speciell sak för sig. Varje gång han presenteras för en ny människa så måste han föreställa sig hur den människan ser ut när hon/han får orgasm. Det gäller inte bara nya människor förresten, det händer ibland att han betraktar mig i tystnad, och när jag frågar vad det är så svarar han "jag bara satt och tänkte på hur du ser ut när du kommer". Mycket obehagligt.

När jag sitter på bussen får jag ofta impulser att göra saker med folk som sitter framför. Slå en trumvirvel på en gubbes flint, pussa någon i nacken, peta in fingret i någons öra, sno en mössa. Jag inbillar mig att jag inte är ensam om att ha såna absurda tankar. Tänk vad jobbigt det skulle vara att åka buss om alla levde ut sina impulser!? Ett enda långt petande och puttande, skulle säkert kunna bli rätt aggressivt.

Jag har ingen poäng, jag bara satt och tänkte på det. Det är ju hur roligt som helst.