måndag 31 oktober 2011

Vill inte!

Jag vet inte om jag har ett sånt yrke som det är meningen att man ska brinna för. Jag gör det i alla fall inte. Inte just nu, och framför allt inte i dag. I dag vill jag bara åka hem, stänga av telefonen, bädda ner mig i soffan och slökolla på nån dans- eller fantasyfilm från 80-talet. Kanske hetsäta något. Jag vill inte vara med, jag vill inte ha alla krav, jag vill inte prestera, jag vill ingenting. Förutom vila. Jag vill vila. I några månader. Jag skämtar inte när jag säger att jag önskar mig några månaders arbetslöshet.

söndag 30 oktober 2011

Vad är du rädd för?

Det går inte att alltid vara rationell, logisk och politisk korrekt. Ibland tar reptilhjärnan över, och den reagerar blixtsnabbt och är så mycket starkare än den förnuftiga delen av människan. Som det här med rädslor. Jag är helt okej med spindlar och ormar, jag trivs i trånga utrymmen (därav grottklättringen) och jag har inga problem med höjder. Däremot har jag sen jag kan minnas varit mörkrädd. Jag var livrädd för mörkret under sängen och var tvungen att kasta mig från andra sidan rummet när jag skulle lägga mig. Att gå ensam utomhus kvällstid var i princip otänkbart. Allt det där har lugnat ner sig, men det är fortfarande så att jag ibland ber om sällskap när vi är i stugan på kvällen och jag behöver gå till utedasset.

Jag tycker det är pinsamt. Jag borde ha vuxit ifrån det. Vad fan, jag är en tänkande vuxen varelse, med integritet och självständighet. Jag vill inte att någon håller mig i handen. Men det är värre än så. 
Min mörkerrädsla är även rasistisk. Jag insåg det för första gången för några år sedan. Om jag är ute och går på natten och har ett gäng högljudda tonårskillar bakom mig, som pratar något arabiskt språk, så höjs min puls och jag blir stel i hela kroppen. Jag vill fly, gömma mig. Oftast stannar jag in, låter dem gå förbi. Vill inte ha dem bakom mig. Talar de däremot svenska utan brytning... ja då går jag lugnt i mina egna tankar. Känner mig trygg för att jag inte är ensam i mörkret. 

Det här bygger, faktiskt, inte enbart på fördomar. Det bygger även på tidigare erfarenheter. För många år sen blev jag misshandlad av några tonårskillar med arabisk härkomst. Det var ingen grov misshandel. Det involverade visserligen blod och stygn, men det var över på några sekunder, jag hann knappt bli rädd, och jag stod upprätt hela tiden. Jag tänker på händelsen väldigt sällan. Mitt kranium är lite deformerat baktill, men i övrigt lämnade det inte några större ärr. Trodde jag. Nu har jag insett att min hjärna med tiden har byggt upp ett lager av rädslor och fördomar, som alla härstammar från den här enda isolerade händelsen. Nu jobbar jag på det. Utsätter mig. Analyserar reptilhjärnans reaktioner. Byter riktning. Det är inte så jävla lätt.

vi har vaknat

lördag 29 oktober 2011

Ut i skogen finns det smådjur

Så ska dagar börja

Sigge och jag tar en tidig morgon. Det är ett av mina favoritväder utomhus, dimmigt, stilla, en explosion av höstfärger som ändå dämpas något av dimman. Vi tar en långpromenad. Lund har inte vaknat än och gatorna är öde. Vi traskar lugnt sida vid sida. Ibland plockar han upp ett löv och bär på en stund. Vi stannar till vid ett bageri och köper lite frukostbullar. Det är en dag för Koop.

fredag 28 oktober 2011

Hej till mig själv

Firar fredag med att stirra på ID-kortet jag fått via jobbet. Det är en smaskande färsk bild på mig på det. För en gångs skull ser jag inte förvriden eller utomjordisk ut, utan ganska neutral. Jag måste alltså motvilligt acceptera att jo, så där ser jag faktiskt ut. När man tittar på kortet kan man konstatera tre saker:
  1. Jag åldras. Jävlar.
  2. Jag ser vagt lesbisk ut. Inte jävlar. Tror det är glasögonen.
  3. Jag passar inte så bra i långt hår. The ponytail has got to go.
För övrigt kanske Qatar blir av. Yey!

torsdag 27 oktober 2011

Bit ihop

I dag känner jag irritation inför människor som visar känslor offentligt. Som tar plats med sina känslor. Som tar över. Som bär epitetet "känslomänniska" med huvudet högt. Som måste förmedla sina känslor hela tiden. Som måste känna saker hela tiden.

Det är en ganska osympatisk irritation. I dag är jag osympatisk. (oempatisk?)

onsdag 26 oktober 2011

Att yngla av sig

Alltså, det här med kids. Vad är det för gen som vissa har att de kan diskutera att skaffa barn utan att börja hyperventilera, eller i alla fall få lökringar under armarna? Den genen har inte jag. Jag klamrar mig fast vid min självständighet och rörelsefrihet (som i praktiken redan ofinns sen vi skaffade hund), och försöker verkligen att samtidigt spela cool. "Skaffa barn, det är väl inget! No biggy! Bara en grej man gör, liksom lite i förbifarten utan att tänka på det! Humpdidumpidump!"

Som med allting annat nuförtiden har jag svårt att se vad jag egentligen tycker. Å ena sidan har jag alltid sett mig själv som "en sån som blir förälder". Å andra sidan är min biologiska klocka knäpptyst. Den är så lättskrämd, stackarn. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma i ett läge där jag känner "Nu, nu vill jag ha bebis." Jag säger inte att jag inte vill ha barn. Det handlar mer om känslan att vilja kliva över tröskeln.

M är lite äldre än jag. Han har jobbat några år. Han processade att skaffa barn redan med sin förra partner. Han är DÄR, han är REDO. Och det är här jag kommer in. Bromsklossen Allan. Grubblaren Berit. Jag har inga problem med förändringar, tvärtom så blomstrar jag i perioder där allt hänger i luften. Men jag HAR problem med oåterkalleliga beslut. Har inte alla det?

Vad är det för galningar där ute som inte har problem med oåterkalleliga beslut??


tisdag 25 oktober 2011

Godmorgon livet

Ställde klockan på 06.15. Vaknade 07.40. Mitt alarm verkar ha pajat. Hasar upp. Känner av alla mina tantkrämpor på en och samma gång. Fukk. Står i duschen för länge, vill inte lämna värmen. Äter stabbig frukost fastän jag som vanligt mår illa. Morningsickness i tio års tid, and not a baby to show for it. Stressad sambo. Morgontrött hund som bara vill att alla ska gå och lägga sig i sängen och mysa några timmar till. Jag med kiddo, jag med. Tung ryggsäck idag, handledarmöte, måste ha med datorn och alla miljarders papper. Skyndar mot jobbet, sneglar upp på kyrkklockan, så jävla sen. Svär åt mig själv, svär åt mobilen som inte ringde, svär åt att semestern fortfarande är en månad bort, svär åt att jag inte ska åka utomlands på semestern.

måndag 24 oktober 2011

Squeaky clean

Min mamma ska komma på besök i några dagar. Min superallergiska mamma. Hon tål Sigge ganska bra, men numera är han ju dränkt i fem andra hundars saliv, hår och hudavlagringar som han sedan har spritt över lägenheten. Så igår, när jag och M egentligen bara behövde sitta framför varsin dator i tio timmar och jobba, så storstädade vi. Lägenheten har nog aldrig varit så ren förut. Sigge blev också rejält rengjord, tror han börjar gilla att bli duschad. Han sätter sig till rätta i badkaret och inväntar lugnt det varma vattnet och massagen. Framför allt tror jag att han tycker om att sen sitta i knät efteråt en lång stund och bli torkad med handduken. Han börjar dock bli lite stor för att det ska vara bekvämt att ha honom i knät, men det skiter ju han i. Ja och det var väl ungefär det. Klart slut varulvstjut.

fredag 21 oktober 2011

One foot in sea and one on shore

Generellt sett, så kan man säga att det handlar mycket om konflikter just nu. På mitt arbete är det mycket konflikter. Både uttalade, och de där härliga som ligger under ytan och pyr. På hunddagiset är det väl inte riktigt konflikt, men det fungerar inte optimalt säger de. Jo tack jag vet att min hund är lite av en slyngel. Som tur är handlar det inte om aggression, rädsla eller dominans från hans sida, och inget är riktat mot människor. Och så inuti mig... ja där är det som en liten lullande, mumlande och hummande konflikt mest hela tiden. Angående allt. Det handlar om stora livsavgörande beslut, way beyond my maturity level. Men det handlar också om små vardagliga skitgrejer. Jag är i smygande konflikt med mig själv och livet. Damn you livet!

Jag är snart 30 och jag har fortfarande inte hittat någon bättre universallösning än alkohol och umgänge. Så så får det bli.

onsdag 19 oktober 2011

Albert Nobbs

Den här filmen tänker jag se. Vem kan motstå en transsexuell Glenn Close??

All heil Björk

Just nu knarkar jag Björks nya, Biophilia. Har alltid varit svag för henne och hennes musik.
"Men hon är ju så in i helvete artyfarty och pretto!?", säger ni.
"Ja just det", svarar jag. "Aj dånt sii dä pråbläm?"

Så funderar jag en stund. Sen fortsätter jag:
"Men hon är ju också en fantastiskt textförfattare. Texten till Oceania, till exempel. Det är så man blir lite gråtmild. Och sättet hon leker med dub, och rytmer överlag, är grymt. Långt ifrån allt är särskilt svårlyssnat, en hel del är ju dansant. Och jag älskar hennes bildspråk, både det auditiva och det visuella. Varje skiva är som en egen liten planet, full med nya livsformer. Hon har integritet, hon är orädd och smart och fullständigt jävla unik."

Sen orkar jag inte formulera mitt gillande mer. Jag tar en klunk te och pluggar in hörlurarna igen. Påminner mig själv om att det var journalskrivning jag höll på med. Arbetsmoral = 0.

tisdag 18 oktober 2011

Gårdagens roligaste sms

För ett år sen öppnade Tatueraren egen studio. Hon behövde nåt på väggarna och jag hade precis målat några pannåer som jag inte visste vad jag skulle göra med. Lösningen blev att jag bar dit dem, och de skulle gå att köpa av henne. Men sen är det ju som det är när man startar upp en verksamhet, vissa saker blir liggande, och de där pannåerna kom aldrig upp utan har stått staplade, lutade mot en vägg. Jag glömde bort dem. Därför blev jag jävligt förvånad när jag igår fick följande sms:

"Hej gullet! Har du lust att sälja tavlan med en manet (el vad det nu är...)? Har en kund som VERKLIGEN vill ha den! :D"

Sjukt kul!
Men... varför just DEN? De gånger jag har sålt någonting så har det i princip aldrig varit nån av mina egna favoriter. Det är helt omöjligt att förutsäga vilka andra människor kommer gilla, det är aldrig de man tror. Just den här hade jag nästan glömt bort hur den såg ut, jag gjorde den snabbt och blev inte särskilt nöjd. Jag tror att jag tyckte att den blev för gullig. Men nu är det alltså någon nytatuerad snubbe som "VERKLIGEN" vill ha den. Jag är smickrad och förbryllad!

måndag 17 oktober 2011

Mina snubbar

Blev väckt av att en hårig snubbe slickade mig i pannan och en mindre hårig snubbe la huvudet på min mage. Två dudes som utgör min egen lilla familj, och som jag är väldigt kär i. Sigge för att han (obviously) är världens finaste hund, M för att vi har en nytändning på gång. Den har utlösts av alla de häringa öppna och ärliga samtalen som vi har ägnat oss åt på sistone, och det är som att jag vill torrjucka på honom mest hela tiden.

Vi har fortsatt prata om det här med att öppna upp vårt förhållande. Alla jag känner som lever i öppna relationer har hanterat det på olika sätt och har olika deals. Det måste på något sätt få växa fram långsamt, så vi hinner med att känna och tänka efter. Det måste vara en pågående dialog. Jag tror vi är något på spåren, och jag känner mig liksom typ lite stolt över oss.

söndag 16 oktober 2011

Mitt utsketna djur


Vi åkte och hälsade på hos några vänner som köpt hus ute i Ingenstans (men med havsutsikt). Deras treåring gjorde en sång som gick "Siggeluring, Siggeluring, Siggeluring, Siggeluuuuuring, Siggeluring". Vi åt en jävla massa god mat och helt plötsligt var det mitt i natten och ljusen hade nästan brunnit ner och treåring hade slocknat över armstödet i soffan och Sigge låg som vanligt som en vetekudde på mina fötter. Så vi sov över, och vaknade till doften av nybakat bröd och ljudet av barnpladder. Sigge var ett under av harmonisk nyfikenhet som han är mest hela tiden nuförtiden, men han hade inte tid att vila ordentligt mellan varven så nu ligger han på golvet hemma som en utsketen trasa. Jag älskar att vakna till ett hus fullt av folk man verkligen gillar, så återigen bubblar drömmarna om ett mer permanent kollektivboende upp.

Har inte hört nåt än angående det där uppdraget i Qatar. Däremot har ett anbud lämnats in på ett uppdrag på Nya Zeeland, och ett annat på ett uppdrag i UK. Nya Zeeland hade varit GULD. England är ju inte riktigt lika exotiskt, men å andra sidan hade det varit mysigt att "åka hem" ett tag och där vet jag att jag kan få jobb som det jag faktiskt har utbildat mig för. Vi får väl se...

fredag 14 oktober 2011

Vad gör ni här?

Den här bloggen har snart funnits i fyra år. Den har uppdaterats regelbundet, och jag har en liten skara trogna läsare.Vissa av er har följt mig i princip från början, vilket är lite mindblowing för mig så det tänker vi inte på. För en anonym, icke-vinstdrivande blogg utan tema så inbillar jag mig ändå att det är lite ovanligt, att hålla igång så länge, att fortfarande tycka att det är kul. Särskilt som jag inte har utvecklat den ett piss. Jag har bytt utseende på den två gånger. Jag har valt att inte skriva om politik, inte diskutera omvärldsfrågor eller mediala personer, utan den har alltid bara handlat om migmigmig. Mycket egocentrerat. Den här självpåtvingade anonymiteten har knölat till det lite för mig, jag kan inte skriva om allt jag egentligen vill skriva av mig om, så som jag nog gjorde mer i början, men samtidigt så värdesätter jag verkligen att skriva anonymt, så då får mina inlägg bli lite kryptiska ibland.

Jag har aldrig ansträngt mig för att utöka min läsarkrets, jag vill så klart gärna bli läst men jag är för lat. I grund och botten handlar det ändå om en möjlighet att få skriva av mig. Därför är jag ganska förvånad över att jag de senaste två månaderna har ökat min läskrets med ca 150%. Vad har hänt? Vad gör ni här? I vilket fall som helst så är det jävligt kul att ni läser, och ibland kommenterar. Hej hej!

För att ytterligare öka på känslan av självcentrering (varför ändra på ett vinnande koncept), så kommer här en Dagens:

Dagens syssla: Jobb. Hämta Sigge. Spela biljard.
Dagens låt: Bang On - The Breeders
Dagens värk: nacke och axlar
Dagens outift (ja nu jävlar gör vi modeblogg): vit farfarströja, grå gubbyxor med hög midja, röda strumpor, fjantigt tunna ljusbruna skinnskor. Onödigt stora pärlörhängen och de nya nördglasögen.
Dagens humör: Neutralt. Trött i ögat.
Dagens första ord: "godmorgon lilla bajset"
Dagens lunch: Blir antagligen geggig thai.
Dagens längtan: Semester. Alltid semester.

torsdag 13 oktober 2011

Bortskämda pack

Jag jobbade fem år i konsultbranschen. Nu jobbar jag för Landstinget, och det är fan som två olika planeter.

Jag är van vid att jobba över. Att jobba till klockan sex är INTE att jobba över. Jag är van vid att det ses som något naturligt återkommande, flextid som man helt enkelt har till godo. Inte en fruktansvärd, inhuman och orättvis bestraffning.

Jag är van vid att sköta mig själv, skriva mina egna protokoll, ansvara för min egen administration. Så nej, jag tycker inte att det är förjävligt att inte diktera mina journaler, snarare ser jag diktering som en en bisarr relik från en tid när sekreterare gick i dräkt och serverade kaffe på möten. Jaså du "kan inte" skriva på dator? Nej men lär dig det då. It ain't brain science.

Jag är van vid att EN våning har EN skrivare, där man hämtar sin utskrift med en tag. Det är inte tortyr. Jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att varje person ska ha en egen skrivare inne på sitt kontor. Nej, så jobbigt är det faktiskt inte att gå till skrivaren. Jag lovar, du orkar. Jag kan hålla dig i handen om det känns läskigt.

Jag trodde att jag skulle känna mig bortskämd när jag bytte yrke, för jag gick från ett företag som bjöd på resor, gav en frukost varje dag, öste gratisprylar över en. Vi satt i ett flashigt kontor ute i västra hamnen, allt var high tech och kaffemaskinen fucking skummade riktigt mjölk. Inte för att jag tjänade några pengar där. Men jag hade vant mig vid miljön. Så jag tänkte att jag skulle komma till Landstinget och gråta blod över all förlorad överflöd. Istället visade det sig att det är fan inte jag som gnäller. Det är inte jag som ägnar en timme av ett möte åt att gnöla över hur hemskt det är att behöva dela kontor med en kollega. Istället är det jag som biter ihop käkarna, knyter nävarna, blänger ut genom fönstret och väser inombords:
Käften käften käften käften käften käften käften käften...

Drömde visst lite

Drömde att jag var på tjocken. Sådär FULLSTÄNDIGT otippat som det bara är i drömmar. Allt kändes väldigt verkligt, särskilt min egen reaktion. Jävligt ambivalent. Ganska kul, men samtidigt megaångest. Ringde upp M och berättade och han blev så chockad att han råkade lägga på av misstag. Jag stod hos någon barnmorska med testet i handen och sa "var det tvunget att hända just nu".

Berättade det för M medan vi käkade frukost. Hans svar:
"Kolla på den här bilden i tidningen. Det ser ut som att han har pingisbollen i ögat!"

tisdag 11 oktober 2011

Nomaden klurar

Jag är dålig på att stanna på ett och samma ställe någon längre tid. Jävla rastlösheten. Jag slår gärna rot, men bara lite lagom. Det är ju ändå en förbättring från tidigare år, då jag knappt ville packa upp, och definitivt inte köpa några tunga möbler. Helst inga möbler alls, blir så mycket lättare att dra då. Men nu har jag faktiskt bott i Lund i några år, till och med i samma lägenhet. Det är M:s fel, han har dålig inverkan på mig. Gör mig lugn och sånt skit. Han har ju mer eller mindre bott i samma stad hela sitt liv, och varit nöjd med det. Därför är det mer än lite förvånande att det nu är M som pratar om att flytta till Malmö. Jag pratar också om det, men det var helt klart han som tog upp det först. Nu surfar vi Hemnet. Alltså, inte nog med att vi planerar en flytt, utan vi funderar dessutom på att köpa. Eventuellt. Snacka om att binda upp sig. Läskigt.

Var ska man då bo i Malmö? Jag kan tänka mig de här områdena: Rörsjöstaden, Karlskronaplan/Nobeltorget, Slussen (kanske), Slottsstaden (eventuellt). Men helst av allt skulle jag nog vilja bo vid S:t Knut. Har alltid gillat det området, bra läge liksom.

Vårt största problem är att vi inte vill byta ner oss. Vi inser mer och mer vilket fynd vår lägenhet är, och att en likvärdig lägenhet i Malmö skulle ruinera oss. Hur mycket är man egentligen villig att betala för fiskbensparkett? Har vi månne definierat tisdagens ultimata i-landsproblem?

måndag 10 oktober 2011

fredag 7 oktober 2011

Only in Norrland...

... finns det ett berg som heter Nörd-Sveneberget. Det är sant. Kolla upp det. Nörd-Sveneberget. Jag vill bestiga det.

torsdag 6 oktober 2011

Shake it up

Jag sitter i köket och lyssnar på pastan som kokar, och jag tänker att det har blivit många stressade, ledsna och trötta inlägg på sistone. Är det viktigt att skriva ner att det bara är en bit av sanningen? Kanske. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg. Sen jag och M la korten på bordet och tömde våra hjärnor så har jag mått helt okej. Jag har börjat jobba heltid och försöker samtidigt skriva klart uppsatsen och ta fullt ansvar för Sigge eftersom M är ute och reser igen, så stressen är där precis som vanligt. Men det är bara stress, det går inte djupare än så. Livskrisen lugnade ner sig. Den finns där, men den småputtrar snarare än stormkokar (att skriva i köket inspirerar tydligen till nya metaforer).

I dag hade vi teambuilding på jobbet. Jag trodde att det nog skulle bli lite mystrevligt, men det blev faktiskt skitkul. Vi bowlade och lekte i en sån där spelhall med simulatorer. Jag körde rallybil, åkte motorcykel, åkte skidor och spelade lufthockey. Lufthockey är ju för övrigt det roligaste spelet. Vi borde ha ett sånt hemma. Motorcykeln var tråkigast. Hur mycket man än lutade på den där låtsashojen så svängde den inte tillräckligt och man landade i diket. Antiklimax. Jag tävlade i slalom mot vår överläkare och han kicked my butt. Visade sig att han kunde åka skidor innan han kunde gå. Typiskt läkare. Typiskt skidåkare. Det var synd att de inte hade såna där dansplattor. Då hade han fått se på fan.

onsdag 5 oktober 2011

Cry baby

I dag har jag fått en överjordiskt vacker tjej att gråta.

Jag har ett så konstigt jobb.

tisdag 4 oktober 2011

Lilla håriga kräk

Jag vet inte vad som hände i dag. Kanske var han trött. Kanske var han överexalterad. Kanske var han trotsig. Kanske var han skitnödig. Kanske var han hungrig. Fan vet. Men när jag hämtade Sigge på hunddagiset idag var han ett jävla monster. Slet och drog och bet och försökte tugga sönder ungefär allt han kom åt, inklusive min hud. Jag blev skitförbannad och desperat och ville knyta fast honom i ett träd och gå därifrån, ville straffa honom. Det gjorde jag inte. Jag försökte ignorera, disciplinera, och sen ignorera igen. Vi fick vänta i vad som kändes som tjugo svåra år på busshelvetet, och under tiden så alternerade han mellan att kasta sig åt olika håll i kopplet, gny och skälla. God knows why. Jag försökte ignorera honom. När vi väl kom på bussen var vi så slut att vi var nära att somna direkt, men eftersom busschauffören hanterade gaspedalen som en marackas så nöjde vi oss med att glida in i varsin hålögd stirra-ut-genom-fönstret-med-tom-blick-koma. Och det var väl ungefär där vi blev sams igen, i det tysta och trötta.

Fisken och jag sitter i möte

måndag 3 oktober 2011

I skogen finns det smådjur

Om det bara kunde vara höst lite längre, lite oftare. Då hade jag lagt ner allt det här, tagit mitt pick och pack, och bosatt mig ute i stugan. Som i helgen. Där är det nu som att någon har kräkts ut färger, förutom på morgonen då en morgondimma lägger sig som ett täcke över den alldeles spegelblanka sjön och dämpar alla synintryck. Det enda som hörs är droppandet av daggen från träden och en och annan fågel. Vi tar med oss några kompisar dit ut. Vi eldar i kakelugnen och det immar på fönstren. Vi ror över till andra sidan sjön och plockar korgarna fulla med svamp. Hundarna får utlopp för allt det som gör dem till hundar och är överlyckliga. Det mörknar fort, vi tänder stearinljus och läser gamla serietidningar. Hundarna somnar snabbt i soffan och under bordet, intrasslade bland våra ben. Vi glömmer bort att vi alla har för mycket att göra, och så sitter vi bara där, fyllda med ro. Någon gäspar förnöjt. Brasan sprakar. Annars är det helt tyst.