Jag vill ha en annan get.

Tid, det är en bristvara. Jag har väldigt lite av sånt just nu. Men det är ett lyxproblem, och jag har gnällt över det förut, så jag lämnar det därhän den här gången. Jag vill bara poängtera, att min fritid är begränsad till några få timmar varje dygn, och under de timmarna måste jag oftast plugga. Och ätaspringaduschahandlamatbajsatvätta. Det där praktiska i periferin, du vet. Så min fritid har helt plötsligt upphöjts till något nästan heligt, som jag ser som... ja man kan säga som en liten hage som ska fyllas med värdefulla små getter (lysande metafor, aj nåw). Eftersom hagen är så liten, så vill jag bara ha in de allra bästa getterna. Jag ska ge ett exempel på en typ av get jag inte vill ha:
Två timmar på café. Två timmar av lek med tebladsresterna i botten av koppen. Två timmar av sneglande på människorna vid borden intill. Två timmar av lyssnande på Amasonen. Två timmar som hon spenderar ältandes sitt stormiga, omöjliga, tjatiga och outsägligt tråkiga förhållande. Jag har hört varje ord förut. Jag har sagt varenda svar förut. Jag har gjort samma förvånade/fundersamma/avvisande miner förut. Vi alternerar mellan att diskutera hennes förhållande och henne som person, hur hon fungerar. Jag leker hobbypsykolog, som jag gör med alla mina kvinnliga ex. Det är, så att säga, min lott här i livet. Jag försöker då och då att ge bort lotten genom att flika in något om något helt annat, pjäsen jag ska se imorgon, den nya kursen jag påbörjat idag, situationen i Burma, you name it, I try it. Helt dödfött. Kvinnan är så inne på sitt spår att inte ens en krigisk militärjunta skulle kunna rubba hennes tankegångar. Det här, mina damer och herrar och mittemellan, är inte en get jag vill ha i min hage. Jag vill sälja geten, jag vill nacka geten, jag vill be geten att se sig själv och sitt ältande utifrån ett litet, pyttelitet, ögonblick och sen be sig själv att dra åt helvete. Det gör jag inte. Jag sitter kvar tills stängningsdags.