fredag 31 augusti 2007

Varning! Nostalgisk flashback!

Jag ids inte prata om jaget i presens, för jaget i presens är förvirrat. Istället ska jag berätta om första gången jag gick på en så kallad Lesbisk Förfest. Jag hade nyss flyttat tillbaka till Sverige, hade precis flyttat till en ny stad och börjat plugga. Min kompis storasyster, Ärkeflatan Numero Uno, som har figurerat i QX otaliga gånger och som på den tiden var en riktig player men numera har slagit sig ner med fru och bonusbarn, hade bjudit in mig på en förfest hos hennes innebandykompisar (som vi alla vet är det bara ett kodord för sportflator). Min sexuella vågskål hade på sista tiden börjat tippa från "bisexuell" till "lesbisk", men jag var fortfarande väldigt mycket en faghag och skrev sorgset i min dagbok att bögar hade så roligt medan flator verkade så bittra och arga. Vilket säger en hel del om hur mycket jag hade varit i kontakt med flatvärlden.

Ärkeflatan kom och hämtade mig i centrum och tog med mig till en väldigt ombonad lägenhet någonstansjagminnsintevar. Vad jag minns hade jag klätt mig på ett sätt som jag gissade skulle passa in, baggybyxor (men tajta över rumpan, jag var indoktrinerad av mina bögar och visste att allt handlade om rumpan, en åsikt jag håller fast vid än idag) och en t-shirt med tryck. På den här tiden hade ALLA flator en sån där sprejad spetsig kam mitt på huvudet, särskilt sportflatorna. Nej jag generaliserar inte, det VAR så. Det hade inte jag, men tänkte att mina blonda lockar ändå inte kunde vara en nackdel. Som ni märker hade jag tänkt igenom alltihop väldigt noga, vilket är livsfarligt när man är nervös inför en fest, för då kommer man gå hela vägen till festen och obsessa över sitt klädval. I alla fall, nu var vi framme. Och det var tjejer precis ÖVERALLT. Alla kände varandra, alla hade haft sex med varandra (fast det fick jag reda på långt senare), och varenda jävel stirrade på mig. Verkligen stirrade på mig, som om jag var kvällens underhållning och de väntade på att jag skulle trolla fram mynt ur örat eller dra fram en bukett plastblommor ur näsan. Det gjorde jag inte. Jag följde efter Ärkeflatan som en hund, och tittade storögt på regnbågsflaggorna i blomkrukorna, gayfilmerna vid videon, bröstböckerna i bokhyllan. Smuttade försiktigt på min rekorderliga cider, försökte se cool och avslappnad ut, och misslyckades antagligen totalt.

Eftersom jag var för blyg för att prata med dessa stirrande främlingar, så kedjerökte jag och halsade alkohol kvällen igenom. Jag insåg att de tjejer jag hade haft ihop det med innan hade varit som jag, newbies, totalt ovetande om de sociala koder som vår sexuella tillhörighetsgrupp hade anammat. Jag var det förvirrade ufot som satt i soffhörnet och inte ville ha snus.

Väl inne i RFSL:s lokaler slappnade jag av, inte bara för att jag var full och hade Ärkeflatans arm om min midja, utan för att stället drällde av plastiga, flamsiga, ytliga bögar. Här hade jag varit förut. Jag kastade mig ut på dansgolvet med Ärkeflatan i en eldig tango, high five-ade med butcharna i toalettkön, drog grova skämt med bögarna i baren, bjöd långhåriga flickor på cigg i rökrummet. Var allmänt full och glad, med andra ord. Några timmar senare satt jag med Ärkeflatan och några andra på en bänk utanför Mackedonkan, som sig bör. Det var dags att gå hem, och jag var inte längre ett förvirrat ufo utan mer en vanlig jäkla hes och vinglig brud en lördagnatt. Ärkeflatan ville veta om jag var bra på att kyssas, jag kysste henne och vad jag minns fick jag tummen upp. Ställde mig mitt på vägen, gjorde en bugning som trotsade tyngdlagen, och började min fnissiga vandring hemåt. Jag hade tagit ett snabbt kliv in i flatvärlden, och där blev jag förnöjt kvar. Men jag vill fortfarande inte ha snus.

onsdag 29 augusti 2007

Spandex kuvar det undermedvetna

Jag tog bort det senaste inlägget för det var så sanslöst tråkigt. Lite självkritik måste man ju ha, och vad jag har fått höra så har jag i alla fall en liten, om än en väldigt liten, skara läsare. Då får man inte bete sig hur som helst. I det inlägget som jag tog bort skrev jag om Mardrömsnätterna, som är på väg att bli ett eget begrepp i sig, för i en veckas tid har jag haft en jävla massa mardrömmar. Vaknar kallsvettig och sliten, och dagarna flyter ihop i ett grått virrvarr av förvirring och trötthet. Det krävs inte någon hobbypsykolog à la Dr Phil för att förstå att det beror på den underliggande stressen över Allt Som Är, det vill säga alla stora förändringar som måste hanteras de kommande månaderna och vissa andra, tidigare nämnda faktorer. I vaket tillstånd säger jag att det är skitspännande att nästan allting i min vardag kommer vara utbytt om två månader, i sovande tillstånd säger jag tydligen DET HÄR ÄR JORDENS UNDERGÅNG.

I alla fall. Det finns bot. Och det är löpningen. Kilometer efter kilometer, i frisk och höstig kvällsluft, makes Constantin a happy camper. Inte nog med att det går väldigt bra allt det där, det är dessutom HÖSTLUFT på gång! Jag är en höstjunkie, det bara är så. Jag drabbas inte av vårkänslor, jag drabbas av höstkänslor. På hösten är jag som piggast och som gladast, då är det alltid nya spännande projekt på gång, en nystart. För min del börjar varje nytt år den förste september. Nu ska bara mitt undermedvetna fatta att hösten är på ingång, så ska jag nog kanske få sova ordentligt också.

Men hjälp. Förra inlägget var trist, det här inlägget är präktigt. Vad fan ska man göra? Det finns ju för tillfället vissa nödvändiga restriktioner på mitt skrivande om kärlekslivet, och då kvarstår tydligen bara... en stressad och präktig brutta med sömnproblem.

måndag 27 augusti 2007

Ett hem, mitt kungarike för ett hem!

Vi har fått en lägenhet! Och inte vilken som helst, utan en jättefin lägenhet i ett jättefint område, och den har till och med plats för en ateljé! Nu ska bara precis allting i lägenheten bytas ut och målas om, och sen börjar vi boa in oss i vårt nya hem. Amasonen är redan nere på detaljnivå och för långa monologer om plastboxarna som hon ska köpa och förvara sina ridsaker i nere i källaren. Själv sitter jag mest och fantiserar om lugna rödvinskvällar på balkongen, och självklart om min ateljé. Äntligen kan jag ha mina grejer framme hela tiden utan att de är i vägen, utan att jag trampar i nån kletig trasa, eller spiller ut akrylvatten i orkidén (det gillar de inte, kräsna jävlar). Så sitter vi där med varsin kopp te och glittrar med ögonen och tittar ut i ingentinget och ler saligt, suckar förnöjt. Det är nåt visst med ett första hands-kontrakt.

söndag 26 augusti 2007

Skärpning i leden!

Ständigt denna vessla, som vesslar sig in, som vesslor gör, och lämnar fotspår och doftmarkeringar i hörnen, och hur mycket jag än skrubbar så förnimmer jag vesslan och kan inte låta bli att le men det är en bitterljuv känsla för jag kanske vill ha de där rönnbären som räven kallar sura. Jag säger kanske, för här har vi minnsann känslorna i schack, för stolthet går före fall och jag tänker hålla hårt i min stolthet även långt efter jag har ramlat över kanten och i snabb takt singlar ner mot den förhoppningsvis mjuka marken.

Jag är ingen tävlingsmänniska utan ställer mig prydligt längst bak i kön som en duktig medborgare, jag kan vänta, det kan jag visst det, jag tänker visst inte alls särskilt ofta på ögonfransar och knäveck, jag tänker hellre på avfrostning av frysen och obetalda räkningar. Allt värdsligt, praktiskt, påtagligt, sakligt och neutralt, det ska jag göra till mitt, som livlinor som binder mig, håller mig kvar i den fälla jag har gillrat för mig själv, inte för att jag trivs där utan för att jag försöker att bete mig som folk. Jag lurar inte mig själv genom att säga att det är så man fångar en vessla, men hoppas innerst inne att mitt beteende ska vara tillräckligt genomskinligt för att inte passera obemärkt.

lördag 25 augusti 2007

Tji fick jag...

...som trodde att jag visste hur kvällen skulle utveckla sig! För som vanligt, så blir ingenting som man tror. Hera kom och var trashigt snygg och skarp, men språkproblemen gjorde att det blev något stelt. Sen kom de andra gästerna, och när väl vinet hade mjukat upp våra språkreceptorer så satt vi i varsin ända av rummet, hon fullt upptagen med att diskutera invandrarpolitik med Amasonen och själv satt jag och jämförde tatueringar och fyllehistorier med några rockersbrudar i fönstret. Vi pratade knappt på hela kvällen, och när vi gjorde det var det fortfarande rätt stelt. Vi klickade inte alls, och även om jag kände ett visst ansvar som värdinna så kände jag samtidigt att vi bara tråkade ut varandra, och lämnade henne åt hennes öde.

Förfesten nådde precis rätt nivå av kaos och stimmighet lagom till att vi skulle dra vidare, humöret var på topp. Sen är minnet luddigt, men jag minns Smirnoff Ice, de två andra hörnen i Mössans triangeldrama, mycket dans och helt plötsligt en pytteliten tjej som stirrade intensivt på mig och log. Hon var med redan på förfesten, men då var jag så upptagen med allt annat, jag märkte henne knappt. Nu märkte jag henne, och dans och prat och drinkar följde. Hera var med men verkade trött och grubblig, har tydligen två ex som vill bli flickvänner som vill bli ex hemma i DK att hantera och det kan man ju tänka sig tar en del energi. Hon åkte hem efter ett tag. Vid ett tillfälle stod jag och den pyttelilla tjejen och skojade och fånade oss, när en bekant kom och knackade mig på axeln. Jag vände mig om och hälsade, men när jag sedan vände tillbaka till den här pyttelilla tjejen, då hade hon liksom glidit ner utmed väggen, och låg nu raklång på golvet. Helt väck. Är man bara en tvärhand hög ska man inte dricka som en hel arm. Vi fick till slut bära ut henne, och eftersom hon bodde långt bort och jag bodde närmast så skulle hon sova hos mig. "Du vill bara få mig i säng", sluddrade hon och blinkade till mig. Jag log och tänkte nåt i stil med "den här tjejen är nog väldigt söt och trevlig i nyktert tillstånd, men varför har jag tagit på mig rollen som knight in shining armour, har det gått så långt att det satt sig i ryggmärgen? Kasta en hjälplös liten tjej framför mina fötter och jag lyfter upp henne på axeln utan att blinka. Jag är verkligen inte på humör, jag som egentligen bara vill gå hem och sova. Ensam." Det gjorde jag nu då alltså INTE, utan tog med den pyttelilla tjejen hem och lyckades efter väldigt mycket om och men som det blir med någon som är så full att hon knappt vet vad som är upp eller ner, bädda ner henne i min bäddsoffa. Där låg hon sedan knäpptyst och sov i tolv timmar, medan jag hasade omkring i lägenheten och hinkade i mig Yogi-te, knaprade Panodil Zapp (det är fan inget Zapp i dem) och städade efter nattens bravader.

torsdag 23 augusti 2007

Shit pommes frites

Ohmigod ohmigod ohmigod, Hera kommer hit! Jag måste bädda rent, raka bikinilinjen, köpa hem frukost, dammsuga och topsa öronen. Utifallatt. Man måste vara beredd på det oförberedda. Och så måste jag lära mig danska. Fort som fan. En gång i tiden hade jag ihop det med en kille från Wales, och jag vet precis hur ödesdigra språkbarriärer kan vara i sängen. Det blir ett enda "va?" "vad sa du?" "kan du säga det en gång till?" "nej jag förstår fortfarande inte?" "ska jag...?" "eller va?". Det kan lugna ner det mest innerliga av kåtslag, tills man till slut bara klappar den andra på kinden och somnar. Inte för att jag tar för givet att vi hamnar i säng, jag är mer än nöjd bara hon står där på perrongen när jag kommer för att hämta henne. Det här är ju hur spännande som helst, en vilt främmande snygging åker över sundet för att träffa mig!

Flickor flickor flickor

Hera, danskan, har hört av sig. Å ena sidan skrev hon ett mejl där hon redogör för sin komplicerade relation till sitt ex/blivande flickvän, att exet vill bli ihop igen medan hon tvekar, "bare så du er en anelse informeret", samtidigt som hon tycker det ska bli jättekul att träffa mig, vilket jag tolkar som att hon antingen vill säga att det inte är läge för nån flirt, eller att jag gärna får ragga på henne men lite i smyg (eftersom exet ska med ut). Å andra sidan följer hon sedan upp det med ett sms där hon tydliggör att hon "glaeder mig til at se dig på lordag". Resultatet blir en mycket konfunderad svenska. Inte lust att hamna mitt i nåt slags svartsjukedrama där jag används som mental, oral och kanske till och med fysisk slagpåse. Har heller inte lust att ge mig ut och festa med Köpenhamns snyggaste flata medan hon är fullt upptagen med att bekräfta/kyssa/prata ut med sitt ex. I slutändan blev det faktorer här hemma som fick bestämma. Inget Köpenhamn för den här gången. Som sagt, den där tysta lugna perioden är över.

Såg Tegan & Sara igår, även om jag inte är något enormt fan så var det kul att se dem live, och kul att se att de verkligen håller live också. Ovan nämnda faktorer höjde stämningen ytterligare, men jag vågar inget skriva för jag har gått och blivit feg. Såg även Miss Li, söt och skoj som alltid, men passar nog bättre för små scener än så länge. Mössan introducerades för Amasonen, och det var nog det frostigaste jag sett på länge, från Mössans sida. Jag blev alldeles ställd, verkar aldrig kunna förutse Mössans reaktioner nuförtiden. Hade nog hoppats på lite mer artighet.

tisdag 21 augusti 2007

För övrigt...

...så försöker jag inse att jag väldigt snart kommer få ett nytt epitet: medicinare. Det känns helt verklighetsfrämmande, så jag läser introduktionspapprena om och om igen för att få in i min tjocka skalle att jag inte längre är humanist, att mitt vattenhål ska heta Locus Medicus eller nåt väldigt snarlikt, och att min introduktion kommer ta plats på ett universitetsjukhus. Betyder det här att jag måste köpa vita träskor och börja permanenta håret?

Jävligt ambivalent till det hela.

Lhasa

Dags att pracka på er ännu en artist. Hörde henne för första gången i Frankrike, och trodde att det handlade om en sliten och desillusionerad latina i medelåldern. Blev blixtförälskad, och inte ett dugg besviken när det visade sig vara en ung tjej, både artyfarty och bohem. När hon hade slagit igenom med sitt första album stack hon från alltihop och anslöt sig till en cirkus i Frankrike, tillsammans med tre systrar. Det här är en av de vackraste musikvideos jag någonsin har sett.

söndag 19 augusti 2007

Kan inte sluta vara clown

Ja jag var ju på den där föreställningen, "You Give Gay People A Bad Name!", och den var både kul och sorglig och hemskt ojämn, men framför allt var det som vanligt jättekul att titta på alla andra flator. Jag förstår inte varför den fascinationen aldrig går över, den borde gå över, visste borde den gå över någon gång?

Jag verkar inte kunna umgås med Amasonen och hennes dejt/flickvän/älskare. Man kan helt enkelt inte föra en konversation med två människor som ständigt är på väg in i ett hångel. Istället poppar jag upp som gubben i lådan då och då, och ja, håller låda. I dejtens närhet har jag tagit rollen som det där babbliga exet som är lite småcrazy och aldrigaldrigaldrig seriös och allvarlig. Det är som att jag måste kompensera för hennes stoiska lugn, för att hon bara talar när hon har något genomtänkt att säga, för att hon aldrig drar ett skämt. Hon bara står där, som ögat i stormen, och ser cool och fundersam ut. Och Amasonen skrattar förtjust åt mina tokigheter, och då ser dejten ännu mer fundersam ut och synar oss båda, och så häver jag ur mig ännu mer galenskaper. På nåt sätt för att se till att dejten står på min sida, men vad jag har hört så gör hon redan det. Om inte hon ser mig som ett hot, då ska kanske jag också sluta se mig som ett. Men det är ju kanske där problemet ligger. Suck. Man blir jävligt trött på sig själv, och detta ständiga trampande i cirklar.

För övrigt har jag ätit skinka för första gången på åtta år. Av misstag. En hel pizzaslize täckt av skiten. Blev inte ett dugg sjuk. Kändes snopet.

lördag 18 augusti 2007

Öl på ärmen, grus i dojjan

Malmöfestivalen har börjat, och den är sedvanligt blöt, i dubbel bemärkelse (det vill säga både inuti och utanpå). Igår såg jag Tingsek, som bara måste bli Sveriges nästa stora musikexport för han är too big for this town. Det är roligt att vi är så många nu som har fattat det. Och sen såg jag Asha Ali, som skulle kunna åka med Tingsek över gränsen fast gärna får spela för mig några gånger till först. Hon följdes sedan av Balkan Beat Box som fick vara öronbedövande soundtrack till mitt och Amasonens vindrickande under paraplyer, lät bra, lät mycket. Därefter satt vi en lång stund i mörkret på en brygga och delade på vin och sockerkaka och tittade på de fina lyktorna som hänger under gångbron, för att sedan traska tillbaka och lyckligt gunga till Kulturation. Jag vet att jag har ett av deras album någonstans på min dator, men kan för mitt liv inte hitta det. Jag vill lyssna på "I mitt blod" för den spelade de inte igår, men som sagt.... kan inte hitta den. Idag blir det målerimålera, jobbar på en trottoar just nu, och sen blir det parkhäng utan hyfs, för att sedan följas av "You give gay people a bad name!", och sen en hel del Promoe, kan en tänka. Min stad är den bästa staden, och just nu är den fylld av grejer som gör en kulturjunkie som jag lätt om hjärtat.

torsdag 16 augusti 2007

Det är alltid föräldrarnas fel

Jag kommer nog aldrig lära mig att inte ropa hej förrän jag kommit över ån. Jag kommer alltid stå där vid strandkanten och gasta hejsan hejsan hejsan hejsan, totalt säker på att nu går allt vägen. Inte för att jag nu står inför en katastrofsituation, inte alls. Ett i-landsproblem, får man nog ändå säga. Det handlar om karriärsval, inkomst, tid och självkännedom. Men framför allt handlar det nog om den ständiga slitningen i mig mellan det rationellt praktiska och det estetiskt kreativa. Innerst inne vet jag att det ena inte prompt måste utesluta det andra, men jag måste ändå tänka fatalistiskt och höra domedagsrösten inuti mig runga det val du gör nu, det kommer sätta tonen på resten av ditt liv. Jag vill helst säga till den där rösten att hålla käften, men domedagsröster har en tendens att vara omöjliga att inte lyssna på under processens gång, för att sedan reduceras till något skrattretande melodramatiskt. Jag är helt enkelt inte säker på att jag vill göra det jag har bestämt mig för att göra, och om det över huvud taget är genomförbart. Jag gör som jag brukar göra när jag har livsångest, jag ringer min kära mor. Hon svarar som alltid:
"Gör det som du blir glad av och som betalar hyran."
Jo men det är väl fint, men varför kan ni inte för en gångs skull sätta press på dottern och säga till henne vad hon ska göra så hon kan uppfylla alla era förväntningar och bli allt det där ni alltid drömt om? Jaså ni drömde bara om lyckliga barn och barnbarn?
Det ska vara fan att växa upp i ett gröna vågenhem.
Hade jag vuxit upp i en mer strikt familj hade jag kanske varit en framstående violinist nu, och då hade jag inte behövt tänka på allt det här.

onsdag 15 augusti 2007

Idag handlar allt om döden.

Drömde om döden hela natten. Min barndomsvän P blev biten av en stor gulgrön orm i Amazonas och dog på två sekunder i vår kanot (Dina sista ord var för övrigt "nej nej nej, nu dör ju jag, det vill jag ju inte", kanske inte en fras som går till historien men du hade ju inte så mycket tid att tänka efter). Vaknade upp kallsvettig, stirrandes i taket. Somnade om. Då bar de in hennes pappa i garaget, på bår. Jag stod på garageinfarten och läste en psalm. Vaknade igen, hjärtat i halsgropen. Jag ber verkligen om ursäkt P, det är inte så att jag vill ha ihjäl dig och din familj. Vaknade på morgonen och försökte skratta åt mina dramatiska drömmar, men kände mig alldeles tung av sömnbrist och orolig av alla jobbiga sinnesbilder.

På mitt jobb finns en man som precis ska gå i pension. Hans söner bor i andra städer, i huset är det bara han och hans fru kvar. De har varit tillsammans sen de var strax över tjugo, ett sånt där par som man kan se ibland, som fortfarande älskar, som fortfarande sover sked i dubbelsängen, som inte har resignerat till ljummen vänskap med åtskilda sovrum utan är både bästa vänner och älskande. I flera år har han byggt på deras hus, så att allt ska vara färdig till pensionen, för då skulle de bara njuta. Hans fru gick i pension för en månad sen, han hade en vecka kvar. Han var avspänd, nöjd med att sluta jobba. Såg väl fram emot ljumma sensommarkvällar på altanen, bara han och hans fru och kanske var sitt glas rött. Småpratandes om trädgården, barnen, gamla minnen. För en vecka sen blev hon svårt sjuk, och fick hämtas med ambulans. Akut leukemi. Igår avled hon.

Man vill bara gå hem, sätta sig i köket och glo ut genom fönstret några timmar.

tisdag 14 augusti 2007

Hedonism

Jag har nog aldrig njutit så mycket av att vara singel som jag gör just nu, och har gjort sen det tog slut med Mössan. Det är bara jag i mitt liv, och mitt liv har varit så väldigt trevligt på sista tiden. Jag älskar att det är JAG som väljer alla aktiviteter, att det är JAG som väljer vad jag ska äta till frukost, att det är JAG som väljer när jag vill hänga med vilka människor. Jag behöver inte trösta, jag behöver inte bekräfta, jag behöver inte reda ut, jag behöver inte kompromissa, behöver inte hålla tillbaka. En helt egoistisk tillvaro, och i fullständig harmoni trots att så mycket i mitt liv hänger i luften just nu, kanske mer än någonsin. Precis ALLT måste fixas, och allt hänger på mig. Och jag känner ingen press, ingen stress, bara ett glatt lugn. En tillförsikt, skulle man kunna säga. Jag mår aldrig så bra som när jag är singel.

Jag är nyfiken på den här Hera, och viljan att träffa henne igen växer med varje mejl. Och jag tänker att nu är egentligen perfekt tillfälle att träffa någon, nu när jag inte längtar efter det, när jag faktiskt inte är särskilt sugen. För om jag träffar någon nu, och blir kär och bestämmer mig för att gå in i ett förhållande, då är det inte för att det är något jag behöver, utan något jag vill ha.

söndag 12 augusti 2007

Dagen efter = tom i pallet

Dagens tillstånd: Bakis och förvirrad. Ligger i soffan och tittar på Constantine. Keanu Reeves kan vara världens sämsta skådis som har slagit igenom, men filmen är helt klart bättre än jag hade trott. Å andra sidan gillar jag nästan alltid filmer som inkluderar folk med vingar.

Jag är för bakis för snygga omskrivningar: Igår var jag väldigt full. Det inleddes med några oskyldiga drinkar, sen fick jag reda på att jag har kommit in på programmet jag stod som reserv på, och festen liksom urartade av ren eufori. Jag cyklade in i en vägg, jag slog ut vinglas och ölglas och ciderglas och alla andra typer av glas, jag dansade tango med en katt och jag tafsade på Amasonen så fort hennes dejt/flickvän/älskarinna lämnade rummet. Väldigt moget. Amasonen tafsade visserligen tillbaka. Man skulle kunna säga att jag var något av ett dregg, ett gapskrattande vinglande sjungande dregg. Jag väljer att inte analysera vad vi höll på med, av den enkla anledningen att jag är så otroligt less på drama. Både den sorten som jag själv är inblandad i, och den sorten som jag hela tiden får höra allt om. Jag skulle vilja säga "nu får det vara nog", men jag har en känsla av att det håller på att sätta igång igen, min lugna tysta period är över. Precis som den där Björklåten... and then comes another big riot...

Jag har fått mail från Hera, den fräkniga danskan. Ett roligt, intelligent, självsäkert, vänligt och inbjudande mail. Jag gillar den här tjejen, hon har integritet. Hon skickade även med en bild, där allt man ser är hennes jeansklädda ben, lite av en arm, och lite av hennes vackra röda hår. Och en basketboll. Jag gillar't.

lördag 11 augusti 2007

Nu skrattar vi

Nuförtiden är jag clown. Jag är exet som kommer insvepandes och babblar och skämtar och gör konstiga ljud och är töntig och ytlig och lättar upp den spända tystnaden i lesbiska triangeldraman. Det är bara den röda näsan som saknas. Frågan är bara vem som ska underhålla clownen när hon är trött och tom?

torsdag 9 augusti 2007

Värme och prestationsångest

Det känns verkligen inte PK att säga det, men jag gillar inte den här värmen. Jag gör inte det. Allt klibbar, man (jag) svettas konstant, jag blir mest trött och tom i huvudet. Får man vänja sig vid det gradvis så är det på nåt sätt lättare, roligare. Halva lägenheten ligger i stekande sol större delen av dagen, det är som en bastu. Jag försöker måla men blir mest arg över svetten som rinner på ryggen. Det enda vettiga verkar vara att sitta i skuggan på uteserveringar, så jag försöker hålla mig till det.

Inne på Malmö Konsthall, där vet de hur man tempererar ett rum. Där kan man gå hur länge som helst utan att vare sig svettas eller frysa. Idag var jag där och spanade in deras utställning av William Kentridge. Gratis konst är god konst, och när gratis konst är en sån etablerad konstnär som han, då blir man glad. Jag gillar den mannen, han har humor, och han försöker inte framställa konstnären som något slags mytomspunnet väsen som stänger in sig i sin studio och så ritamålaskrapa så blir det magi. Han pekar på vankandet och kaffedrickandet och stirrandet, och jag gillar det.

Jag gillar även bokbutiken de har på inne på Konsthallen, där går jag ofta och klappar på böcker. Klappandet är viktigt, jag tar in konstböcker genom att klappa på dem. Det ger en blandning av svettig prestationsångest, framtidspessimism och nyfiken inspiration. Går därifrån och muttrar "det måste gå, kan det gå, det kommer aldrig gå, det måste gå". För jag vill ju så inihelvetesgärna, även om jag klart och tydligt ser att jag inte har mycket att komma med. Men även konstnärer utan nåt att komma med måste väl få ställa ut ibland?

Efter konsthallen mötte jag upp med Mössan, och jag var disträ och alldeles för inne i mitt eget huvud. Men vi hade ändå trevligt, och hon sa att jag var söt. Som precis varenda flata i min omkrets just nu har även hon hamnat i ett triangeldrama, det verkar vara nåt som går nu. Kanske är det den här värmen som gör alla hormonstinna, överkänsliga och kåta. Mig gör den, som sagt, mest svettig.

onsdag 8 augusti 2007

Camille

En av mina absoluta favoriter inom fransk musik, upptäck henne och frälsen eder.

tisdag 7 augusti 2007

Fransyskan

Jag vill inte bära dig. Jag har burit dig i åratal, som vän, som älskarinna, som livspartner. Bara för att du nu kallar mig din storasyster ger det dig inte rätten att fortfarande kasta din ångest över mig, att hänga på mig med hela din tyngd. Du är för tung för att bli buren, du är vuxen nu. Jag är så trött på att leverera de rätta orden när du behöver dem, du är ett egocentriskt litet barn som är van att bli uppassad på, att bli tröstad när livet är dumt, att bli förlåten när du gör något fel, att aldrig behöva reda ut din egen röra. Bara blinka med dina stora rådjursögon så kommer någon stor och stark och lyfter dig upp ur ditt eget helvete, någon du kan luta dig mot, någon som bekräftar dig närhelst du behöver det, någon som aldrig släpper taget som du och tillåter sig att vara liten och hjälplös. Någon som jag. För jag gör det, varje gång. Jag kör ner fötterna ordentligt i din sörja tills den går mig upp till armhålorna, jag tar tag om din midja och lyfter upp dig, högt över allt det som känns jobbigt. Och du ler ner mot mig, tacksam till bristningsgränsen över att jag fortfarande finns där. Och jag ler tillbaka där jag står, med armarna uppsträckta och täckt av din skit.

måndag 6 augusti 2007

Charmad och snorig

Äntligen själv igen. Fransyskan är något av det käraste jag har, men det är skönt när hon åker. Då slipper jag lyssna på hennes förbannade elektro, och jag kan mödosamt börja städa upp efter henne. Ingen kan beskylla mig för att vara pedant, men Fransyskan har en tendens att lämna skit efter sig, var hon än är. Man skulle inte behöva en indian för att spåra henne, om man säger så, det är bara att följa strömmen av skräp. Jag har dessutom dragit på mig en riktig mastodontförkylning, lagom till att det faktiskt är sommar ute, så jag är extra kinkig där jag ligger, utslagen och febrig, och lyssnar på Livet som pågår där ute i solen. Det är hemskt synd om mig. Hemskt hemskt hemskt. För att pigga upp mig själv läser jag Birgitta Stenberg, min älskling. Är det någon annan där ute som gillar henne? Ingen i min bekantskapskrets verkar förstå min kärlek till denna frisläppta, skrupellösa människa. Hade jag träffat henne där på 50-talet på Capri, då hade hon charmat brallorna av mig på två sekunder.

Köpenhamn var för övrigt en hit. Danska flator är ett väldigt högljutt släkte, men jag gillar dem. Vi hamnade i ett gäng av varierande åldrar, bara det känns ovanligt, här verkar flatlivet ta slut någon gång runt 35 och sen så försvinner de. Så icke i Köpenhamn. I sällskapet fanns den ack så vackra Hera. Ja så hette hon ju inte, men jag fortsätter på hela anonymitetsgrejen. Hera var dokumentärfilmare, var 26 år, hade väldigt långt lockigt naturligt rött hår och fräknar i hela ansiktet. En liten pärla i näsan. Vi startade ett litet dansgolv på puben där vi var, och hon var fruktansvärt söt när hon stuffade runt. Fransyskan var övertygad om att hon gillade mig, men det kändes på något sätt tillräckligt att bara vara där. Jag gillar min frihet, och frihet innebär även möjligheten att INTE göra något. Men jag har hennes telefonnummer, och vi ska festa ihop igen. Vem vet. När puben stängde fortsatte vi till nästa ställe, och där blev Fransyskan flirtad med av en liten liten blyg blondin från Vitryssland, medan jag fann mig omringad av blinkande butchar. Jag blinkade tillbaka så gott jag kunde, men till slut tog huvudvärken över, vi bestämde oss för att hasa hemåt, blev kyssta på hand och travade iväg till stationen. Hera hävdar bestämt att svenskar är gladare än danskar, och om det vet jag inget om, men danska flator är helt klart mer välkomnande än svenska. Jag är charmad, och när jag ligger i sängen och häver i mig Panodil och sprutar nässpray, då tänker jag på Heras spensliga figur, där hon stod vid sin cykel och leende följde oss med blicken när vi försvann i folkhavet.

torsdag 2 augusti 2007

Ta ett glas till du

Denna vecka är jag lektant åt Fransyskan, allt för att få henne på andra tankar. Retail therapy funkar som smort, men så fort plånboken är tillbaka i väskan har hon en tendens att stirra ut i ingenstans, få en liten rynka mellan ögonbrynen, och påpeka något som påmint henne om tjejen i Bryssel. En doft, en kommentar, en hårfärg. Det här är tjejen som faller för flickor snabbare än du kan säga serial monogamist. Jag drar ständigt ner henne på marken igen med mat, internskämt, mer shopping och en hel del alkohol. Det är mitt jobb denna vecka. Ikväll ska jag utsätta henne för Köpenhamns flator, förhoppningsvis finns det någon söt liten popbrud där som kan pussa bort all hennes oro. Vem vet, kanske någon som vill ta en svängom med mig också?