onsdag 31 mars 2010

Fyller mig

Ju mer jag dricker desto gladare blir jag! I går kväll till exempel, då drack jag väldigt mycket, och skrattade så mycket att jag fick kramp i magen, grät och var tvungen att luta pannan mot bordsskivan. Screw serotoninhöjande preparat, I'm going old-school. Däremot tror jag att det var mycket klokt att gå hem vid elva för att kunna jobba idag. De andra lär ha korkat upp den sista flaskan vid tre, för att sedan hugga in på mandellikören. Vid det laget har ju begrepp som "smutta" fallit ur medvetandet, så jag förstår att de kravlar runt i sin egen dödslängtan idag. Själv sippar jag försiktigt på mitt ingefärste, bygger på min lilla hemsida och har endast en mild huvudvärk av varianten "lätt bedövande bomull som inte gör nåt väsen av sig annat än att nynna lite svagt i bakgrunden". Så jag ler lite, men bara i mjugg.

tisdag 30 mars 2010

Döden

Min mobil har varit suicidal i så många månader nu att det var en barmhärtig gärning att skaffa en ny och låta den andra gå hädan. Jag kommer aldrig sätta på den igen, för den skulle skämmas ögonen ur sig om den såg vad jag har ersatt den med. En supermordern, supercool och superanvändarvänlig HTC Tattoo. Den är snygg, den är praktisk, den är min. Jag är inte alls lika mycket prylnörd som jag en gång var och mobiler har egentligen aldrig intresserat mig, men det här är ju knappt en mobil, det är ju mer som en handdator. Vad jag nu ska med det till. Rolig är den i alla fall, och alldeles len att hålla i.

På tal om döden, så är det ju påsk. Vi ska fira det med två dagar av spartanskt leverne i stugan, följt av två dagar av... fan vet vad. M har bokat någon slags överraskningsresa till oss, och jag är en fullständig sucker för överraskningar, älskar dem, vill ropa indiantjut och göra trumvirvel på magen vid tanke på dem. Jag inser att det är lite det som är tanken, M:s outtalade sätt att få upp mitt humör. Det funkar. Jag har försökt lirka ledtrådar ur honom, men det enda jag vet är att jag ska packa finkläder, badkläder och pass. Gaaaah. Håller på att förgås lite granna av nyfikenhet. Återigen -> döden. Dagens tema, dagens ord, dagens estetik.

måndag 29 mars 2010

söndag 28 mars 2010

South again

Maia Hirasawa är nog en sån artist som jag har lyssnat på halvhjärtat, egentligen lite för gulligt för min smak men jag har samtidigt alltid gillat hennes röst. På hennes nya album finns dock några låtar som jag verkligen gillar, som är lite mer bombastiska, lite mer vräkiga, lite snyggare. Särskilt denna:


fredag 26 mars 2010

Wam bam thank you mam

Tränade igår box för första gången på åratal. Tekniken finns väl kvar där inne någonstans, och jag har en lean mean hook om jag får säga det själv, men jag ser antagligen ut som fladdrig överkokt pasta när jag slår. Jag tränade med Brains, en gammal tjejkompis som jag återfunnit och nu har någon slags platonisk crush på. Vi var lika kassa båda två, men vi satsade stenhårt och hade sjukt kul. Efteråt var jag så kraftlös i handlederna att jag var tvungen att hålla i vattenflaskan med båda händerna. Det håller i sig även idag och jag har lite problem med tangentbordet. I morgon lär det värka som fan. Min kropp är en sån mes, I fart in its general direction.

B: Kom igen! Ta ut de där aggressionerna!
C: Jag är *flås* inte så *flås* aggressiv av mig!
B: Nej jag trodde inte det heller, men du får gräva, kom igen!
C: Jag är mer *flås* sån som *flås* vänder det inåt *flås* ha ha!
B: Ha ha, men nåt måste det ju finnas! Kom igen!
C: Jag vet! *flås* Jag slår institutionen på käften!
C: Karin! *BLAM* Ulrika! *BLAM* Karin! *BLAM* Ulrika! *BLAM*
B: *garvar, tappar balansen, ramlar omkull*

Ja det var tider det.

tisdag 23 mars 2010

Självmedicinering

Fördelen med att ha mått riktigt dåligt psykiskt någon gång är just det. Att man har gjort det. Att man har varit där förut. Så när svårmodet tränger sig på, då känner man oftast igen signalerna tidigt. Jag gör det i alla fall, för de följer samma mönster. Och tack vare att jag har varit där förr, så vet jag vad som hjälper mig, på en så här lindrig nivå. Nu innan det har riktigt blossat ut. Det gäller att hitta sina knep. De kan verka banala, men det spelar faktiskt inte så stor roll så länge de funkar. Här är några av mina.

1. Berätta för närstående. Att sätta saker i ord avdramatiserar och konkretiserar. Och vetskapen om att de närmaste vet ger en trygghet (förutsatt att de hanterar det på rätt sätt och inte freakar). När jag är med dem så behöver jag inte lägga på en mask, och jag behöver heller inte känna bördan lika tung av att bära runt på all den där ångesten i hemlighet. The cat is out of the box, så att säga.

2. Bryta mönster. Det behöver inte ens handla om negativa mönster, även om de så klart gärna får brytas om man är medveten om vilka de är. Men ibland räcker det att bara rucka på vardagen lite. Gå ifrån sina rutiner, göra saker man inte brukar. Testa nya saker. Tacka ja där man brukar tacka nej. Det distraherar, men det är också en form av flykt som faktiskt... kan vara en lösning.

3. Dansa. Det här är så klart sjuuuukt personligt, men jag mår alltid bra av att dansa. För nån annan kanske det är att baka. Men jag dansar. Helst själv, hemma, med favoritmusiken på hög volym, gärna i mörker. Utan att försöka vara snygg eller cool, utan bara helt hämningslöst följa med i musiken. Våga vara fjantig, spexa, dra fram sina mooves från högstadiediscona.

Ja... det är några exempel. Jag ägnar mig åt dessa tre, och några andra, och trycket lättar. Det funkar, tror jag. Fler tips?

Mina 18 kvm

I kväll kommer M hem från Svalbard. Sen är han hemma i ett dygn, för att sedan åka till Amsterdam. Je suis une gräsänka. På sistone har jag tillbringat mer tid tillsammans med M:s bästis än med M. Vi har blivit rätt tajta, han och jag. Vi kan kalla honom Fixar'n. Vi har blivit en sån sammanbunden trio att jag ibland undrar hur stor skillnaden skulle bli om jag började referera även till honom som min pojkvän, men de är så hopplöst traditionella pojkar att det skulle de nog aldrig känna sig bekväma med. Det finns dock väldigt seriösa planer på att köpa hus tillsammans, så småningom. Jag och Fixar'n hänger mycket i ateljén, jag målar och han... ja han fixar! Vi kan umgås i flera timmar utan att säga särskilt mycket mer än "bra låt det här", eller "dags att fika snart". Det är en avslappnad och hemtam tystnad. Jag och M firade för övrigt 2 år i söndags, grattis på oss. Jag var bakis och läste vampyrbok hela dagen, och sen kom en favoritbög på middag. Det var mycket romantiskt.

Det här med ateljén är rätt intressant. Jag har märkt att folk helt plötsligt tar mig för en Seriös Konstnär för att jag har den, som att ha ateljé automatiskt betyder att man har nåt att komma med. Det är ju knappast så att man behöver bevisa något för att få en, oftast räcker det ju faktiskt med att betala hyran. Jag är en självlärd nybörjare utan ambitioner att kunna leva på det här. Jag tycker det är kul, ibland meditativt, ibland givande. Och just nu: jävligt dyrt. Alla mina pengar går till material och alkohol. En bra utveckling?

söndag 21 mars 2010

Kong!

Om du bor i Malmö så tycker jag att du ska besöka Kong, om du inte redan har gjort det. Jag var där för första gången i går, och blev förförd. Som en stor hemmafest i denna labyrint av små ombonade rum. Så mycket vackra människor. Där fanns en värme och trygghet som praktiskt taget aldrig finns annars i utelivet, och utifrån dessa små rum med deras olika aktiviteter så formade besökaren själv sin kväll. Min bestod av flamsiga diskussioner i kuddhörn, konserter och möjligtvis lite spoken word, gruppsamtal inne i ett personalkök och dans i regnet. Ja och så en hel del öl. Kvällen inleddes med en känsla av trötthet och nedstämdhet, en känsla av att vilja släppa på spärrar och göra något otillåtet, något raserande, vara... reckless. Kong och ölen lindade sen in mig i en mjuk vagga av förtrolig vänskap och snällhet, så att jag sedan var så harmonisk och lugn att jag inte ens brydde mig om att det tog mig två timmar att ta mig hem. Så. Besök Kong.

torsdag 18 mars 2010

Blir fin av öl

Hå hå ja ja, nu är hon full också. Så blir det när man ska umgås med främlingar en hel kväll, då måste man dricka i kapp sin sociala förmåga. Jag fångade den jäveln till slut tror jag, och fick några nya kompisar som jag inte minns vad de hette. En fjantig juridikstudent sa att han kände igen mig och att jag såg ut som bruden från Twilight. Snacka om en komplimang med bett (ordvits, kul, hö hö). Klart tjejen är söt, men det var faktiskt ett bra tag sen jag var tonåring. Det är kanske inte direkt min dröm-look-a-like. För övrigt är jag en ypperlig medlem i quiz-lag. Jag är bra på musik, film och litteratur av det nördigare slaget, och har en ganska läslig handstil. Jojo. Men nu är en hemma igen, och hetsäter lite choklad så här innan sängdags. Life is just peachy.

tisdag 16 mars 2010

Springa springa

Det är nog bara att erkänna, det här är nog inte en liten grop. Det börjar likna en regelrätt svacka. Jag är konstant låg. Min enda lösning än så länge är att göra. saker. hela. tiden. Distrahera mera, som man brukar säga. Jag har ingen som helst jävla aning om varför det är så här just nu. Om man kollar på det rent logiskt så är det ologiskt. Så just nu tackar jag ja till allt, i ren desperation. Vill du fika? Gött! Vill du gå på poetryslam? Jag är på! Vill du komma förbi och tatuera in KUK i pannan på mig? Jajemensan!

måndag 15 mars 2010

Ett andra hem

Jag har hittat min nytändning i ateljén. De senaste dagarna har tillbringats där, med kortare pauser för diverse alkoholiserade fester. Jag jobbar på tre beställningar, och efter lite möda och stort besvär så blir de som jag vill. Att jobba i ateljén är mycket mer fokuserat än att jobba hemifrån, utan tvekan. Det blir ett jobb. Jag kopplar in Ipoden i högtalarna, brygger lite te, och sen går jag in i min bubbla. Nästa gång jag tittar ut genom fönstret så ser jag inte längre utsikten (som för övrigt är kick-ass) för det har blivit kväll. Jag gillar det som fan. Det blir en bra plats att hänga också, i bland kommer folk på besök och fikar lite. Lite som en ungdomsgård i miniatyr.

I natt satt jag uppe och höll M sällskap medan han packade det sista, och tidigt tidigt i morse åkte han till Svalbard. Nu kommer han vara borta i en vecka, och gissa var jag kommer spendera min tid...

fredag 12 mars 2010

Hello Africa

I have done the multi kulti och testat afrikansk dans. Jag har alltid häcklat afrikansk dans. Jag har alltid häcklat människor som dansar afrikansk dans. Det är nåt så otroligt fånigt med vita svennebananmänniskor som stelbent försöker jucka till bongotrummor. Det luktar desperat medelklass, en desperation efter något nytt, något som ska slå an en sträng hos oss, något som ska beröra oss, förvandla oss, göra oss mer barfota, mer jordnära, mer kraftfulla, mer ohämmade. Och det är så klart en nobel önskan. Men allt man ser är bleka harkrankar med stela ryggar och knotiga knän. Man blir aldrig fri sitt kulturella arv, och vårt kulturella arv är tyvärr inte att vara avslappnade och hämningslösa.

Men i går testade jag det alltså. Och jag fick alla mina fördomar bekräftade. Det var precis så, och jag var en av alla dessa harkrankar. Jag juckade för glatta livet, och jag hoppsade och svängde med armarna och försökte så gott jag kunde att vara lite mindre svensk. Och fanimej, jag hade riktigt kul! Jag skrattade åt mig själv när jag lyckades göra de fåniga rörelserna ännu fånigare, och jag tror fan att det är bra för mig, jag behöver vara fånig oftare. När jag kom hem var jag alldeles darrig i korsryggen efter all "bäckenrotation", och nu dagen efter tror jag nog att jag har överansträngt några muskler där för jag rör mig som en gammal kärring. Men lyckas jag återhämta mig tills nästa vecka så tror jag fan att jag ska gå dit igen.

tisdag 9 mars 2010

Ve och fasa

Inne i ett provrum på Stadium upptäcker jag att jag har fått en liten mustasch. Alltså, den har väl alltid varit där, men den har mörknat. Jag tror det är det är den hormonella obalansen som blir nu när jag lever med en man. Testosteronet möter östrogenet, och så blir min stackars kropp alldeles förvirrad. Man ska inte blanda, det är emot naturens lagar. Kille är kille och tjej är tjej. När jag levde homosexuellt var jag i balans med naturen. Då hade jag ingen mustasch. Då badade jag i ren och klar östrogen. Nu råder total hormonell anarki. Nu när jag utsätts för all den här manligheten så vet min kropp inte längre hur den ska bete sig och befinner sig i en ständig identitetskris. Jag har även fått synliga triceps. Och barnen, tänk på barnen. Ska vi ha barn? Vågar man uppfostra barn i en sån här förvirrande miljö, där en kropp visst kan se ut lite hur som helst? Hur kommer det påverka deras självbild? Och det här med en trygg anknytning, hur blir det med det? Hur ska vi förklara? Nej, ta mitt råd. Håll dig borta från Stadium.

Välja väg

Rockbruden, min vapendragare i min utbildning, funderar allvarligt på att hoppa av. Det är långt ifrån första gången, men den här gången låter det mer på riktigt än någonsin. Och jag... om man ska vara ärlig... ja, jag känner mest lättnad.

Det är svårare att helhjärtat nörda ner sig i något när du har en nära vän alldeles bredvid som muttrar "det här är skit". Jag går i en klass full av sprudlande bubblande naiva engagerade människor, och kanske kanske hade jag kunnat dras med i den käcka stämningen om jag inte hade hängt med en melankolisk wet blanket som ständigt önskar sig bort. Jag kanske inte hade känt mig lika skoltrött. Möjligtvis.

Det är inte bara av egoistiska skäl, även 0m jag nog får erkänna att de väger tungt. Jag ser heller ingen poäng med att tvinga sig igenom en utbildning för att sen få en examen så man kan jobba med ett jobb som man inte vill jobba med. Man lever helt enkelt inte tillräckligt länge för att hålla på med sånt trams. Hon måste hitta det som känns meningsfullt för henne, oavsett hur mycket studiemedel hon nu har bränt på detta. Vad spelar tre år för roll när vi snackar ett yrkesliv på 30 år?

Äh, jag vet inte. När kan man någonsin uttala sig om någon annans liv? Veta vad som är bäst för någon annan? Jag vet inte ens vad som är bäst för mig. Ju mer jag tänker på allt det här med LIVSVAL, desto mer osäker känner jag mig.

söndag 7 mars 2010

Nous sommes medelklass

Månadens i-landsproblem håller i sig, och det går väl ungefär att sammanfatta så här: Känslan av otillfredsställelse. Att vara diffust opepp. Att inte tycka att något är skitkul. Samtidigt som allt rullar på. Jag diskuterade detta med M, och i vanlig ordning så kände han likadant. Detta trots att han åker till Svalbard om en vecka. Så sitter vi där vid köksbordet och glor på varandra. Otillfredsställda. Inte i förhållandet visserligen. Men jag tror vi behöver snöa in på något. Jag stretar på med målandet, som just nu är ett skissande, men just nu är det uppförsbacke. Jag är för okunnig. Det finns många problem med att vara självlärd. Vi sitter där, i våra fina lägenhet i vårt fina liv, där vi har både studier och jobb som är på väg någonstans, med nära fina vänner, med meningsfulla fritidssysselsättningar, vi fyller våra kalendrar med varierande och roliga grejer... och vi är uttråkade. Det är så jävla medelklass att det står mig upp i halsen. Jag tröstar mig med musiken, as one does.

lördag 6 mars 2010

Män och kursare

Min fredagkväll blev väldigt fin. Jag blev bjuden på nån torkad frukt som såg ut som bajskorvar, och hittade en väldigt fin dykedude som prickade in min musiksmak så perfekt att det var lite läskigt (eller så är jag bara väldigt förutsägbar). Han visade sig vara en riktigt duktig hobbykonstnär, och jag blev mycket inspirerad att göra som han, att leta upp fascinerande historier och jobba utifrån dem.

I dag vaknade jag och var nästan inte bakis alls. Det var magiskt. Ägnade hela dagen tillsammans med några kursare och gjorde mycket studentiga saker. Vad institutionen ska säga om allt det här obekväma studentengagemanget, det vågar en ju knappt tänka på. Alltihop var överraskande kul, jag pausade till och med och tog en fika med Bridezillan, en kursare jag alltid avfärdat som en högljudd bimbo, och hade trevligt utan att ens behöva anstränga mig. Hon berättade om sin familj och vi bondade över hur vacker naturen är i Bosnien. Som sagt, en fin dag.

fredag 5 mars 2010

I dag är det fredag.

Tack vare The Wonders of Nätet, så vet jag att min partner precis har åkt klart sin del av stafettvasan, och att han skidade i ca 14 km/h. Rätt snabbt för en amatör. Det är så att man blir lite stolt. Snabb är han, min Kalle Stropp. Själv sitter jag på kontoret, lyssnar på podcasts. Heliga familjen, detta underbara program. Om ni inte redan har lyssnat på det, så lyssna på det. Nu. Seså, off you go, lyssna på det. Och om ni har andra program jag borde lyssna på, tipsa mig gärna.

Jag mailar med en dansk som heter Søballe i efternamn. Kollegan mitt emot mailar med en finne som heter Läppenen. Fniss fniss.

Jag är mycket laddad inför i kväll. Jag har lagt några Old Speckled Hen på kylning, och kommer snart omge mig med okomplicerade, hormonstinna män i designerglasögon. Splendid.

onsdag 3 mars 2010

Så jävla illa

En riktigt sketen dag. Sketen sketen sketen. Jag vet egentligen varför man skriver i sin blogg och berättar att man har haft en sketen dag, för det är inte särskilt intressant läsning. Inte ens för en själv. Hela jag är en hög av i-landsproblem, ni vet av den typen som bara existerar i ens eget huvud och den enda anledningen till att de finns där är för att man inte har hungersnöd, naturkatastrofer och fattigdom att kämpa med i ens vardagliga liv. Jesus facking krajst. Jag försökte få mig själv på bättre humör genom att bära bort ett staffli till ateljén. Så nu finns där en radio, en lampa och ett staffli. Det behövs en soffa och en vattenkokare. Alla målargrejer förstås. Och några mattor så det inte ekar så mycket. Mmmm. Jag behöver distraktion. M åker iväg för att åka stafettvasan. Själv ska jag ut och supa med en hel klan av bögar.

måndag 1 mars 2010

Vad hade jag trott?

Studenter som vill driva frågor är som vägbulor, kör man bara över dem sakta så går allting bra och man kan fortsätta mot sitt tänkta mål. Man blir dessutom så väldigt obekväm till mods när studenter kommer dragandes med såna där modeord som "genus". Jag känner mig mer desillusionerad än vanligt, and that's saying something. Jag har gjort mitt för i dag, skiter i resten och går istället och börjar måla om ateljén. För nu är den min. Institutionen kan ta sig i röven.