Well well well

Jag är lite tömd på ord, på teorier, på analyser, på åsikter. Kan det vara baksmällan som fortfarande sätter sina spår? Det blev ett riktigt galej, maten blev så bra att gästerna stönade av lycka, den till synes alkoholsvaga bålen hälldes ner i diverse glada halsar, och musiken var precis lagom hög för att grannarna inte skulle klaga. Alla hade jobbat hårt på sin utstyrsel, min personliga favorit var S som kom klädd som älg. Jag och Amasonen körde värdinnegrejen fullt ut, och efteråt kändes det inte riktigt som om vi faktiskt hade pratat ordentligt med någon av våra gäster, men alla verkade nöjda (och bladiga, mycket tack vare vår sluga bål).

Och sen? Ja... Sen var klockan mitt i natten, gästerna var sedan länge utflugna, lägenhet var mörk, musiken var avstängd, och jag och Amasonen återupptäckte varandra. Och det var fint, det var kul, det var sexigt, det var hemtamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det, om jag VILL förhålla mig till det, om jag BORDE förhålla mig till det. Min kombo är min sambo är min kombo är mitt onenightstand? Är min kombo? Igår kväll låg vi under ett täcke i soffan och hade Kill Billmaraton och åt rester, hennes huvud i mitt knä, min hand i hennes hår. Helt naturligt, avsexualiserat men intimt. Som vänner. Okomplicerat men fundersamt. En eftertänksam tystnad mellan orden. Ibland är analyser onödiga, det är enklare att bara leva. I slutändan kommer man fram till samma punkt ändå, vad nu den punkten skulle vara för något.