onsdag 30 september 2009

Praktiska spörsmål

Jag och M har en väldigt fin lägenhet. Det får jag säga, för jag har inte gjort ett skit för att förtjäna den. Den är inte ens särskilt dyr. Den har eldstad, fiskbensparkett, skjutdörrar, stor balkong, the works. Den är en dröm för kulturhussuktare som jag. Synd då bara att den oftast ser ut som skit. Vi är hemma och vänder, tömmer våra väskor, skapar lite disk, skitar ned badrummet, och drar igen. Flugor lägger ägg i något i köket så vi har dem överallt sen, och det är inte såna där små bananflugor utan stora grönsvarta jävlar, som snabbt blir slöa och sen dör som... ja som flugor. Häromkvällen fick M spelet och for runt i köket hela kvällen och diskade, städade, lagade mat och slog ihjäl flugor, allt medan han visslade och sjöng på ett osedvanligt aggressivt sätt. Jag höll mig borta och låtsades helt försjunken i mina kursböcker, allt för att slippa delta. Våga vägra vara huslig.

Men igår då, när jag skulle ha pluggat, så slog Husmodersanden klorna i mig, och jag planterade ut skott som stått i vattenglas i köket (antagligen flugornas boning), tog hand om sopsorteringen, städade på balkongen (förberedde växterna för vintern, hur präktigt är inte det?) och rensade i min garderob. Vek mina kläder nästan lika prydligt som M (han är mästaren, när han viker ser det ut att komma direkt från fabriken) och rensade bort allt urtvättat, allt slitet, allt fläckigt, alla de där plaggen som man aldrig har använt men som man inte kunnat göra sig av med eftersom de just är oanvända. Det blev inte mycket kvar. Mycket luftig garderob. Gjorde mig mycket inspirerad att köpa nytt, och det ska jag göra idag. Jag är på jakt efter ett par bastanta och slitna mc-kängor i retrostil (nån som har nåt tips?), och en strikt och androgyn vinterrock, med kul krage och gärna i nåt slags enfärgat tweedmaterial. www.allsaints.com är min nya guru. Och ja, nu jävlar modebloggar jag.

tisdag 29 september 2009

Mycket ovanligt...

...att jag har en pluggdag. Alltså en dag som jag är hemma, och pluggar, och det är dagsljus. Men jag har ju inte vanan inne, så det blir inte mycket plugg gjort. Istället lyssnar jag på denna kvinna:



Och så tänker jag på M, på hans vita fräkniga axlar och på hur han i morse kom och la sig i sängen igen och skedade mig och sa "Om du är en sköldpadda så är jag ditt skal. Fast kan sköldpaddor lägga sig på sidan?".

måndag 28 september 2009

Golden ladies

En kul utekväll utan ett uns lesbiskt drama.

Reaktion nr 1: Fan vad skönt. Jag ska sluta orera om flators jävlighet och återgå till att älska mitt släkte. Alla var så jävla snygga och härliga dessutom.

Reaktion nr 2: Men vänta nu. Varför inget lesbiskt drama? Är det här ett ålderstecken? Börjar vi tappa stinget? Har vi blivit samboparen som ska hem och rasta hunden (bildligt talat, alla är ju inte sambo och jag har ju ingen hund)? Blir det ingen mer action nu? Är det ingen som tänker provoceras över att jag är nåns ex nu? Har vi passerat the point of no return?

*smärre identitetskris*

tisdag 22 september 2009

Ska spika fast dig

Sist jag hängde med Amasonen så pratade hon om att lämna Skåne och flytta tillbaka till Stockholm, antingen om saker och ting inte funkade här eller så småningom när hon och hennes tjej tröttnade på Malmö. Tanken gjorde mig skitstressad och något ångestfylld, för jag är en egoistisk människa som vill ha mina käraste nära, oavsett om de trivs eller inte, och min Amason verkar alltid vara på väg någon annanstans... Eller vänta nu, det var ju jag som flyttade ut. Kanske är det snarare så att det är JAG som är på väg någon annanstans hela tiden, men vill att hon ska följa efter? Nejnejnejnej, så kan det absolut inte vara, jag bara skoja. Just det. I vilket fall som helst så har det samtalet förföljt mig, men idag skickar hon ett sms och berättar att hon håller att leta efter en häst. Låter inte det väldigt bofast? Den lilla missunsamma egoisten i mig springer ett litet ärevarv runt kontoret av förnöjsamhet.

Saltstänk och det här med fokus

Jag har spenderat helgen i Grebbestad tillsammans med M och två av mina bögar. Det var strålande sol och en svag vind, och vi paddlade runt i skärgården i våra kajaker. För att vara ett vattenfreak är det konstigt att jag alltid glömmer bort hur kul jag tycker det är med kajaker, hur snabbt det går och hur lättstyrt det är. Funderar allvarligt på att skaffa mig en. Det var vackra brännmaneter precis överallt, och vi fotade dem med M:s undervattenskamera. Mycket tjusiga organismer, så länge jag slipper bada med dem. I övrigt var ju Grebbestad sanslöst pittoreskt, och jag åt mitt livs godaste lax på en söt restaurang där servitriserna var så putslustiga och käcka att vi anade att de gick på nån slags drog (och vi ville ha). På tal om lax så passerade vi på vägen dit även en Laxomat. You heard me. En obemannad Lax-o-mat. Det är precis vad man kan tänka sig, och den var välbesökt.

Jag har medvetet ändrat attityd till mitt plugg, valt att ställa mig med båda fötterna inne, och som en trevlig bonus har jag hittat ett helt nytt fokus. Studierna är inte längre det jag gör vid sidan om, det är min huvudsyssla. Känner mig mer engagerad och effektiv än jag gjort på länge, och det behövs för det här ska vara den tuffaste terminen på utbildningen och det är redan två som har hoppat av. Rotar vidare i det här med utlandsstudier och har kommit fram till att en fördjupningskurs nästa höst skulle passa bra att förlägga utomlands. Återstår många frågetecken och mycket pappersarbete, men helvete vad det rör på sig nu.

onsdag 16 september 2009

Levande dockor

Jag har döpt om mina kursare till Viktorianerna. Igår var det tredje gången en brud svimmade. Du vet, i den klassiska stilen, handryggen mot pannan, ett litet åh och så sakta segna ner mot marken. Jag som knappt sett en svimning förr i hela mitt liv*. När ska de lära sig, lossa på korsetterna.
Nu går dessutom ryktet att en tjej ska hoppa av för att hon är med barn. Welcome to the dark ages, här omkring måste vi tydligen välja mellan familj och karriär. Nästa gång vi ser henne kommer hon vara iklädd fotsida klänning med heltäckande ärmar och med ett stadigt huckle på huvudet. Hujedamej.

Såg en väldigt söt tjej på väg till jobbet. Lång och benig, mörka dreads, klädd i svarta tajta (men samtidigt så där medvetet slafsiga) kläder, tatuerade armar. Dockansikte. A la Lisbeth Salander. Jag skäms, jag vet inte varför, men jag har en grej för dockansikten. Jag skulle vilja säga att jag fastnar för ansikten med karaktär, pondus, men bevisen är emot mig. Alla mina kvinnliga ex har dockansikten. Det är egentligen det enda de har gemensamt.

* Det här med att aldrig ha sett en svimning, det är inte riktigt sant, när jag gick i dansklasser var det ibland nån tjej som blev sparkad i huvudet av nån annan och tuppade av. Så går det när många tjejer trängs i en väldigt liten lokal och sen ska träna svanhopp. Våldsamma grejer.

måndag 14 september 2009

Mice, wolves and dogs

Badobadibadej, det är jag som är den Skenande Bruden. Jag skenar mellan olika aktiviteter, föreläsningar, möten, åtaganden, tentor, och så ser livet ut just nu. Och ett tag framöver. Men man får hitta respit lite där det går, unna sig själv saker. Köpa sig lycka istället för att ha ett socialt liv, som en kursare uttryckte det. Idag till exempel, så unnade jag mig en liten present efter avklarad tenta: En sladdlös mus. Den är vit och blank och fin och kan skrolla 360 grader. Och ser lite ut som en stor vibrator, vilket såklart inte är helt fel.

Medicinska föreningen hade info om utlandsstudier idag. Sittandes i en hörsal omgiven av läkarstudenter kände jag mig något trängd. De är ett särskilt släkte, och det är inte mitt släkte. De är som flåsiga vargar, och jag är en hund. Men jag fick några bra adresser. Det börjar nämligen bli dags att planera nästa höst, då jag har tänkt att åka iväg någonstans. Just nu ligger Australien och Kanada högt på listan, men vem vet. En sak är säker: Det blir mycket pappersarbete.

torsdag 10 september 2009

hullosomethinornuthin

Min hjärna är en härdsmälta av plugg, jobb, packning och något som ser ut som nån slags wok. Drar uppåt landet över helgen för en släktgrej, så til then:





tisdag 8 september 2009

Det är tisdag

Lite stressad denna veckan. Intensiva föreläsningar hela dagarna hela veckan, kilometervis med fakta som ska tryckas in i skallen. Ingen tid för nåt annat, bara plugga och sen sova. Äter middag med mig själv, framför teven. Ikväll: ostmackor, grapefrukt, oboy och The Mentalist. M är bortrest, som vanligt, och även om jag saknar honom ibland så tycker jag samtidigt om det. Han gör sin grej, jag gör min. Idag lyckades jag trycka in en snabb drink med Amasonen, den hemskt vackra och sorgsna. Jag önskar att jag hade en fjärrkontroll som jag kunde rikta mot andras förhållanden och trycka på "fix", men det har jag så klart inte. Gör mig lite ledsen, och får mig att vilja vira in deras hjärtan i bomull för de verkar blöda alldeles för ofta. Förhållanden kommer aldrig att vara enkla, men jag tycker faktiskt att de kunde vara lite enklare än så här.

Själv tänker jag mycket på min rädsla för ett spikrakt liv. Det känns obönhörligt, oundvikligt, utstakat. Partnern, Jobbet, Barnet, Staden, Huset, Livet. Ger mig en förbannad ångest om jag ska vara ärlig, och jag söker med ljus och lykta efter bra förebilder som har brutit mönstret och skapat ett annat slags liv. Som gjort livet krokigt, låtit det gå in i återvändsgränder och hoppat över stup. Inte tagit motorvägen, för det känns som om jag är på väg upp på den och när jag väl är där så är jag rädd att jag aldrig kommer se avfartsvägen utan bara köra på.

Ja ja. I morgon börjar allting om igen.

söndag 6 september 2009

Those dancing days

Inte för att vara den som är den, men Darkroom sög. Vem fan gillar techno? Egentligen? Alla dansar lydigt till det på klubbarna, men vem fan sitter hemma och myser till det? DJ:n älskar det och går in i nån slags trans, men ser man någonsin nån på dansgolvet som matchar hans/hennes (fast det är oftast en han) entusiasm? Nej, på dansgolvet trängs folk som dansar för att man ska dansa, eller som är för fulla för att lägga märke till vad det är för musik. Nåväl. Jag var väl inte tillräckligt full helt enkelt. Även om jag lyckades supa ner mig själv rätt duktigt. Loungerummet spelade Edith Piaf och Dolly Parton, och det applåderar jag även om det inte känns särskilt ösigt (eller jo, Dolly är ju alltid fest), men myspysstämningen stördes ju lite av att den enda belysningen i rummet var nödutgångsskylten. Antingen var det kolsvart eller så var det belyst av ett äckelgrönt sken som skulle få vem som helst att undra om man möjligtvis fått nån drog i sin drink. Verkar jag grinig? Det är jag inte, det är bara min jargong.

Faktum är att det var en riktigt juste kväll. Inte tack vare Darkroom, mind you. Som vanligt skulle man ha stannat på förfesten, eftersom den alltid är roligast. Helt oväntat fick jag mycket fokuserad uppmärksamhet av en ny bekantskap, mycket uttalad uppmärksamhet. Jag var hemskt smickrad och växte med en meter, samtidigt som jag hade mina aningar om att det inte hade så väldigt mycket med mig att göra. Det handlade nog mer om en tydlig obalans i ett öppet förhållande, och jag var väl människan som skulle få hennes vågskål att bli lite tyngre. Jag klandrar henne inte, och jag hade ju kul.

Igår var jag på en stor födelsedagsfest här i anrika Lund, men jag var rätt bakis och kom aldrig riktigt in i partymode. Fick ju dock klä upp mig och kände mig mighty fine i pennkjol och paljettväst. Drack lydigt mina drinkar, sjöng med i de tröttsamt studentikosa sångerna, åt god mat, snackade skit med roliga människor jag inte sett på länge, och dansade till och med en hel del foxtrot. Jobbade hårt på att trycka ner mina gigantiska gäspningar som annars hade hotat att svälja hela festsalen som ett svart hål, och blev faktiskt en av de sista att lämna festen. M blev raggad på av en överstylad men söt blondin, så jag tror att vi båda hade en lyckad helg! Tjo och tjim och fan och hans moster, dags att inta soffläge.

fredag 4 september 2009

My mess, my business

Distraktion är räddningen. Just nu krävs det inte mycket för att mitt humör ska sjunka till djupet som ett lod, och sen sitter jag där nere på den sörjiga botten och tycker hemskt synd om mig själv och lider alla möjliga själsliga kval. Vi läser psykiatri just nu, och vår föreläsare igår sa bestämt att "ångest måste man ta tag i så fort det kommer, annars kan det bli ett permanent tillstånd". Jag och Rockbruden tittade på varandra med ett oförstående "ja?". Är inte ångest något vi alltid bär med oss, om än bara som ett litet sandkorn längst ner i byxfickan? När du har tagit dig upp ur ditt personliga bottenslam, tänker du då "vad skönt, nu kommer jag aldrig ha ångest igen"? Inte jag. Självklart är det inget man ska blunda för och låtsas att det ska gå över av sig självt för att sen bara låta det ta över, men är det inte samtidigt en del av livet? Eller är det jag som är damaged goods?

Nåväl. Distraktion. Varenda jävla helg är uppbokad för en lång tid framöver, och jag häller aktiviteter över mig själv som för att skölja bort så mycket av geggan som jag kan. Och jag springer. Efter ett sommaruppehåll är jag igång igen, och springer springer springer. Av erfarenhet vet jag att det mest effektiva är att trötta ut mig själv fysiskt. Att festa funkar också bra, så i kväll ser ni mig på Darkroom, Malmös nya gayklubb. Cynisk som jag är så undrar jag hur länge den kommer att överleva, men jag gör tummen upp och går lydigt dit. Om inte annat så för att åsynen av lite klassiskt lebiskt drama alltid piggar upp.

onsdag 2 september 2009

"When in trouble..

...when in doubt
run in circles
scream and shout"

Det är terminsstart. Och jag hatar det. Det har hänt så mycket den här sommaren att jag inte har haft en tanke på studierna, och det känns som en livstid sen som jag gick i de där korridorerna. Jag har egentligen inga problem med ämnena denna termin, det är mycket medicin så det passar mig bra. Det är allt runt omkring. Och mina kursare, gud jag hade glömt vilka överkäcka små monster de är. Som hyenor cirklar de institutionen för minsta chans att få bevisa sig själva, samtidigt som det gäller att vårda den där flåsiga ytan av perfektion. Nej jag är inte glad att se er, nej jag har ingen lust att snacka om vad som har hänt sen sist. Låt mig bara få beta av det här, låt mig bara få göra min grej, hålla mig till min lilla klick och sen möjligtvis aldrig träffa någon av er igen. Jag vill bara få min examen och börja jobba. Idag är min lediga dag och det känns som att jag ska explodera.