onsdag 30 november 2011

Jag äger

Jamensåatteh då har en gått och blivit ÄGARE. BostadsÄGARE, för att vara exakt. Känns borgerligt. Tillrättalagt. Förutsägbart. Och samtidigt alldeles... alldeles underbart. Inte så mycket för ägandets skull, utan för att jag ska få bo i just den där lägenheten, i just det där området. Jag får bo där på obestämd tid. Jag vill åka dit och slicka på fasaden. Markera revir. Istället dansar jag en liten segerdans genom Landstingets korridorer. En kan tänka sig att det blir en del moonwalk.

Decisions are the worst

I natt var det katastrofläge, det var dags att packa den stora ryggsäcken och lämna hela livet bakom sig. Vi skulle aldrig komma tillbaka, och antagligen skulle vi till någon slags underjord där vi skulle bygga upp en ny civilisation, eller så skulle vi bara ut i urskogen, men i vilket fall som helst så skulle jag bara packa det allra viktigaste. Min hjärna brottades med två frågor:
  1. Varför har jag inte fler funktionskläder?
  2. Vilken bok ska jag ta med?
Jag drömde aldrig svaren på frågorna, men fråga två stör mig. Om man bara får plats med en bok, och det kommer vara typ den enda boken man har tillgång till resten av livet där i steampunksamhället i underjorden/i den övergivna trailern i skogen, och det kanske dessutom bör vara en bok man vill rädda till kommande generationer... Det är ju helt omöjligt att välja. Det är som att fråga "vilken är den bästa låten?". (fast alla vet ju att det är Paint It Black med The Rolling Stones, så det var kanske ett dumt exempel)

Om jag fortsätter drömma den drömmen i natt, föga troligt but for the sake of argument, så får jag nog helt enkelt bara slita med mig första bästa som ligger och skräpar. Och så får man NÖJA SIG.

måndag 28 november 2011

Skala av mig

Vi har lagt vårt första bud på lägenheten. Ett annat par har också intresserat sig, och de har tydligen sålt sitt hus, vilket betyder att de sitter i en helt annan ekonomisk situation än vi gör. Antagligen. Ger de sig in i budgivning så förlorar vi. Antagligen. Jag håller distans till hela grejen. Lite för att det är overkligt. Lite för att jag inte vill bli besviken. Lite för att jag, generellt sett, inte är så entusiastisk just nu. Jag är mest, som sagt, trött. Jag slutar visst inte att vara det. Mitt jobb och uppsatsen suger musten ur mig, och jag är inte den enda. Min kursare/kollega grät idag. Jag klappade tafatt på axeln och sa "känner igen det där".

Jag såg en dokumentär för något år sen om en by högt uppe i Nordnorge. Det är bara en samling vindpinade hus längst in i en fjord. En gammal fiskeby. Den ligger långt ifrån precis allt. Svåråtkomligt som fan. Ingen fiskar där längre, den var övergiven länge. De senaste 10-20 åren är dock merparten av husen bebodda. Konstnärer, musiker och hantverkare har flyttat dit, många från Oslo. De hjälps åt att ta hand om varandra, sig själva och sin by, som ett slags kollektiv av individualister. Det handlar inte om övervintrade hippies, de flesta verkar vara lite ensamvargar. De bygger om de gamla fiskebodarna, sätter in stora glasfönster som släpper in norrskenet. Många har kommit för ljuset, men de flesta kommer för stillheten, det karga tysta. Det analoga. Ett mer avskalat liv.

Det är sådant jag fantiserar om nuförtiden.

lördag 26 november 2011

Plugg kan vara socialt


Utanför viner stormen Berit, men här inne har jag, Sigge och macen gosat ner oss bland kuddarna i soffan. Jag skummar artikel efter artikel i ett desperat försök att utöka min referenslista. Sigge sover och drömmer antagligen om att han jagar och äter löv. M sitter som en ostbåge framför sin dator och analyserar mätdata/surfar på Fotosidan. Jag hade tänkt gå och se Diskoteka Yugostyle, men jag ids inte. Det här det här som de kallar för Det Naturliga Åldrandet.

fredag 25 november 2011

För övrigt den bästa dikten

Kråkor flyger fritt
ibland hittar dom en pommes frites

/Mamma Mu

Jag vill lägga min hatt där

I söndags, när jag fortfarande var bortrest, så var M och tittade på en lägenhet i Malmö. Han ringde direkt efteråt och var eld och lågor, sa att "den här måste du se". Den såg väldigt lovande ut på bilderna, och ligger i ett av våra favoritområden i Malmö. Vi bokade in en visning till, och den var igår kväll. Den har ingen balkong, innergården är i princip en enda stor cykelparkering och inget mer, och det finns ingen hiss. Men när jag klev in genom dörren... Man kan räkna på det hur mycket man vill, läsa prognoser och tänka rationellt, och vi har gjort hela den biten också... Men i slutändan handlar det så sjukt mycket om den känslan som man får när man kliver in i en bostad. Jag klev in, smög runt, och kände hur mitt hjärta flyttade in. Den är vacker, och den är vacker på mitt och M:s sätt. Vi passar in där. Våra grejer passar in där. Den hade så lätt, så snabbt, kunnat kännas som hemma. Jag och M tindrade med våra ögon och klämde på varandra lite i smyg, för på visningar måste man spela cool, oimponerad, sval.

Detaljerna: En 4,5:a på 98 kvm. Två badrum, tvättmaskin och diskmaskin. Huset är 50-tal, och lägenheten är varsamt renoverad. Dvs rätt detaljer finns kvar, men den är fräsch som fan och lite sådär Elle Interiör-hipp. Högt i tak, stukaturer, fiskbensparkett och annars gråvitmålade trägolv. Väggarna är vitmålade, förutom i två rum där de har splashat till med helt galna tapeter som lyckas vara supermönstrade och lugna på samma gång. Gud jag vill äga den. Jag vill bo i den. Jag vill sitta på golvet och bara ta in den.Jag förstår inte att vi har råd med den, men tack vare M:s mamma som går in med insatsen så att vi slipper topplån, så har vi det. Det är säljarens marknad och yada yada, de har svårt att få den såld, den har legat ute länge, de vill sälja så fort som möjligt för de har hittat ett hus, och de är inställda på att sänka priset. Efter helgen lägger vi ett bud. Det är helt galet.

onsdag 23 november 2011

Kärleken som växer

Det är faktiskt omöjligt att inte dra paralleller mellan att skaffa valp och att skaffa bebis. Det var inte ens jag som började, det var mina kollegor. När jag pratade om hur jobbig valptiden var så berättade de anekdoter från sina småbarnsår. Klart jämförbart, även om det såklart, samtidigt, är helt olika. Men Sigges småbarnsår är nu bakom oss, och vi överlevde. Valptiden VAR inte kul. Vi njöt i princip cirka inte alls. Sigge var en liten skit, och han sög musten ur oss. Han testade oss från dag ett. Det är lätt att glömma bort nu när han är lugn, samarbetsvillig och dessutom rumsren. Nu när han inte bits längre. Nu när han är vår lilla kompis som mest ligger bredvid i soffan och sover, eller tuggar på sitt ben. Som får hundrädda människor att vilja pussa honom mitt i plytet. En tjej på bussen häromdagen sa att han såg ut som en korsning mellan en nallebjörn och ett lejon. När han sover på rygg ser han däremot ut som en kanin. Sigvard. Lilla snöret. Väldigt ofta stannar jag upp och tittar på honom, och känner sån ömhet att jag vill gråta lite. Sån tillgivenhet att jag inte vet riktigt vart jag ska ta vägen, och vill bita honom hårt hårt hårt. Det gör jag förstås inte, utan brukar istället ge honom en rejäl massage tills han sjunker ner på golvet i en överlycklig liten hög.

tisdag 22 november 2011

Allt ska rinna av mig

Alltså. Är det verkligen min lott i livet att dra till mig jobbiga kvinns? Och nu pratar jag inte ens om mitt kärleksliv, utan om mitt yrkesliv. På i princip varje ställe jag jobbat på så har det funnits en äldre kvinna utan social kompetens, fylld av bitterhet eftersom "alla är idioter", som alla hoppas ska hålla käften på möten men som aldrig gör det, som inte känner av vibbar och som delar med sig alldeles för mycket av sitt privatliv. Och den kvinnan väljer alltid, ALLTID, mig som sin allierade. Det slår aldrig fel. Min approach är då oftast att försöka skrämma bort henne genom att vara brutalt ärlig och säga saker som "det är inte dom det är fel på, det är du", vilket alltid slår fel eftersom den här kvinnan är van vid att bli bemött av undvikande blickar och därför gillar min rakhet. Suck. Jag pratade med min kursare och kollega om detta, och hon sa:
"Du måste ignorera. Göd inte hennes ältande. Svara kort, artigt och ointresserat. Då letar hon snart upp någon annan."


Så enkelt! Så briljant! Varför har jag aldrig tänkt på det? Jag ska bli som teflon.

söndag 20 november 2011

Mama I'm coming home

Jag tillfrisknade något, packade min väska, tog Sigge under armen och begav mig in mot staden för att tillbringa slutet av semesterveckan i glada vänners lag. Det är något visst med vänner som man har känt länge, som man har vuxit upp tillsammans med, bott tillsammans med, långrest tillsammans med. Jag saknar att ha dem i min vardag, att finnas i deras vardag, dessa människor som kan mig utantill. Sigge har varit ett under av gullighet, gosighet och lugn, förutom hans panikartade skräck för trapphus. Men vi har övat. Och övat. Och övat. Det går nog över tills han gifter sig, eller hur talesättet nu går.

Nu är jag tillbaka i Lund, och söndagsångesten rider mig som en mara. Sigge kräktes upp hela sin middag, så jag tänker att han också tycker att det här med att komma tillbaka från semestern känns lite sådär. Jag känner mig inte utvilad, redo att kasta mig in i jobbet igen. Jag är, som alltid nuförtiden, trött ända in i märgen. Men M var på visning på en väldigt lovande lägenhet i Malmö tidigare idag, och vi ska titta på den igen nästa vecka. Den kan vara vårt nya hem, vem vet? Det är dags att bli storstadsbo igen, och det är en bra grej.

Och på tal om en helt annan grej så klippte jag ju mig ännu korthårigare. Jag tror att det blev rätt bra, men reaktionerna har varit klart blandade. Min familj var brutalt ärlig (vad är det för fel med en trevlig och snäll lögn??) och sa att de inte gillade det. Mina vänner sa att de tyckte det var modigt och snyggt. Jag tänker att jag gillar't, men att det ska få växa ut lite. Det har dock stört mig att frisyren har påmint mig om någon, och jag kunde inte komma på vem. Jag är lik någon. Sen kom jag på det, och jag är rätt lik Hillary Swank i Boy's Don't Cry. Förutom att jag inte är särskilt butch då. Jag vet inte om det är en bra grej, men jag ser faktiskt ut lite så här:


torsdag 17 november 2011

Snövit

Märkligt att det kommer två filmer om Snövit samtidigt, eller hur? Det måste ju vara en av västvärldens mest uttjatade sagor. Nu gillar jag ju fantasy så det här är ju ändå right up my alley, jag kan stå ut med gamla teman och klyschor. Båda verkar dessutom erbjuda en rätt intressant tolkning av historien, på två väldigt skilda sätt. Den ena dramatisk och snygg, den andra komisk och rappkäftad. Är de båda kalkon? Är de båda sevärda? Who's the fairest of them all?




tisdag 15 november 2011

Istället för att njuta snyter jag mig

Snöplig semester, helt klart. I dag har hela dagen spenderats i soffan. Förkylningen har mig i ett järngrepp. Vad lär vi oss av detta? Jo, slappna aldrig av. Ta inte semester. Så länge man kör på i 180 så är man frisk. Oberoende studier bekräftar.

Istället för att umgås med viktiga människor så har jag tittat på film. Kung Fu Panda 2 och Crazy, Stupid, Love. Jag är svag för Emma Stone och Jack Black, i övrigt vet jag inte om jag kan rekommendera någon av filmerna. Jag vill inte se kvalitetsfilm när jag är sjuk. Knappt när jag är frisk heller, när jag tänker efter. Våga vara fulkulturell.

måndag 14 november 2011

Ute i stillheten

Jag är ute på landet hos mina föräldrar. Vi tittar på Kunskapskanalen och äter äpplen. Sigge klättrar lyckligt omkring på min mamma och hon fnittrar förtjust. Kärleken är ömsesidig. Jag har tappat rösten och kan på något sätt känna att det är lite skönt.

söndag 13 november 2011

Vackert/makabert i Lund


Det syns kanske inte jättetydligt, men det är alltså en liten pojke som sitter och leker med något. Han är i naturlig storlek (dvs rätt stor), och har då ett par stora vingar som omsluter honom. Han finns på kyrkogården i centrala Lund, och hans gravplats är alltid minutiöst välskött. I förgrunden av bilden, till höger, står en liten hund gjord av granris, med ett rött sidenband runt halsen.

lördag 12 november 2011

Ont i armhålorna

Sigge har precis ägnat en lång stund åt att försiktigt lukta mig i näsan.
Det vore ju inte helt orimligt att tänka sig att hundar kan lukta sig till förkylningar.

Det är första dagen på min semester, och jag har ont i hela kroppen.
Så klart! Så typiskt!
Men skit i det, solen skiner och jag ska cykla iväg till frisören.

torsdag 10 november 2011

Jag och fröken Clementin på tu man hand

Och så titta på dessa fantastiska damer:

Yin och yang och det däringa

Nu när jag gått med det nya korta håret några dagar, och alla verkar rörande överens om att jag alltid borde ha varit kortklippt, så har jag kommit fram till att jag ska klippa av ännu mer. Så för andra gången på en vecka ska jag till frisören, för att klippa den antagligen kortaste frisyren jag haft sen födseln. Det var ju ändå ett tag sen. Jag känner mig en aningens fåfäng och girly som klipper mig två gånger på en vecka, och kompenserar detta med att gå omkring i samma gamla gråsvarta slitna stuprörsjeans dag ut och dag in. Allting handlar om att hitta en balans.

tisdag 8 november 2011

Ceremonials

Orolig ända in i själen. M sitter i krismöten på jobbet för att inte gå in i väggen. Jag är så stressad att min hjärna har förvandlats till teflon. Vad är det för tillvaro vi bygger upp just nu? Vad fan håller vi på med? Det är lite som att vi håller på att måla in oss i ett hörn samtidigt som vi intalar oss själva att livet är jävligt gött. Exakt NÄR är det gött?

Florence + The Machine har släppt nytt album. Intervju i DN:

Varför gör du så storslagen musik?
– Jag attraheras av saker som är överväldigande. Stora saker och teman, som döden och kärleken och havet och himlen. Sådant som är större än allt. Jag älskar att känna mig översköljd.
Som när man tänker på att rymden är oändlig?
– Ja, den där konstiga känslan av att allt snurrar, känslan av att dyka från en riktigt hög klippa ned i oändligt djupt vatten. Den spänningen, den rusningen.

Precis så.

söndag 6 november 2011

Fait accompli



Den där klutten längst fram i mitten var min hästsvans. Resten av håret var det som var uppe på huvudet. Jag är så jävla korthårig. Jag är i chock. Jag behöver stå några timmar framför en spegel och glo på mig själv. GAAAH. Ska jag se ut så här nu?

Lägenheten var för övrigt ridiculous på det dåliga sättet. Vi dog den stora, smärtsamma och ångestfyllda shabby chic-döden.

Roliga grejer!

Jag kör min dagliga rutin av navelskådande, och inser att jomenvisst, jag är pepp! Men varför? Jo serru, det är ett hopkok av lite allt möjligt:

  • I dag ska jag och M gå på en visning av en lägenhet som inte kan benämnas som nåt annat än ridiculous. Stilpolisen har missat det här stället. Vi snackar guldtapet, och inte den bra sorten. En gigantisk ELDRIVEN kakelugn. Som tur är så köper man inte ägarnas inredningsstil, för jag vill nog inte ha pälsklädda plaststolar när jag tänker efter. Ej heller renhuvud på väggen. I övrigt... kan den vara helt magisk. Återstår att se.
  • Vi klippte hela Sigge för första gången igår. Det tog tid, han blev lite stressad, men till slut var det gjort och han blev som en helt annan hund. Borta är den knubbiga valplooken, nu ser han ut som den unghund han är! Vi glömde dock att klippa svansen, och eftersom svanstippen är vit och den nu ser rätt yvig ut i jämförelse med resten så ser han lite ut som en räv. Jag gillar i och för sig rävar.
  • Efter visningen ska jag klippa av mig håret. Förutom blå färg och dreads så har mitt hår fått stå ut med det mesta, så jag brukar vara rätt nonchalant inför såna här grejer, men nu har jag haft långt hår länge och jag känner lite skräckblandad förtjusning. Dags att städa undan alla hårnålar och snoddar.
  • Jag har beställt böcker, och hoppas de hinner komma fram innan semestern. Paket!
  • Om en vecka åker jag uppåt landet, till min hemstad. Inte världens mest exotiska semester kanske, men det var vad som bjöds och det finns många människor där uppe som jag vill träffa. Jenny, till exempel. Sigge ska med, men det kan bli så att han får tillbringa större delen av tiden ute på landet med mamma. Jag tror ingen av dem kommer att klaga.
Roliga grejer på gång! Och vem vet, kanske är det en fast tjänst på gång. Jag tror att det är en svår och superavancerad uppgift, det är en helt ny tjänst som skapas, men är det inte när man är nybakad och överoptimistisk som man ska ta sig an sånt?

fredag 4 november 2011

Your head on my shoulder

Jag har patienter hela dagarna. Jag pratar hela dagarna. Jag är 100% närvarande hela dagarna. Jag är snäll och artig hela dagarna. Jag kallpratar hela dagarna. När jag inte kallpratar så pratar jag om tunga saker som ångest, livskriser och döden. Jag lyssnar hela dagarna.

När jag kommer hem är jag ibland så trött att jag är tårögd. Jag är som urvriden trasa. Jag vill inte göra något ansträngande, för jag har ansträngt mig hela dagen. Jag har försökt att vara på topp i 8-10 timmar, så när jag kommer hem vill jag bara få vara. Inga krav, inga måsten. Äta mat tillsammans med M, med Sigge som en stor hårig korv på mina fötter. Jag tycker om att höra M:s röst när han pratar. Jag lyssnar inte alltid på vad han säger, det är rofyllt att bara få sitta där. Han lyssnar nog inte alltid på vad jag säger heller, det är inte det som är poängen. Det är gemenskapen, närheten. Betrakta honom, hans bleka ögon, hans fräkniga armar. Hans hår som står rakt opp efter att han har dragit fingrarna igenom det en miljon gånger på jobbet. Jag vilar i hans sällskap. Med honom behöver jag inte anstränga mig för att vara bra.

onsdag 2 november 2011

High-tech

Vi har köpt en ny bil. Eller ja, ny för oss alltså. Inte ny i världen. Den har en massa fräsiga features. Helt galna nymodigheter.

Som AC. Har ni hört talats om det? Revolutionerande.

Inte nog med det. När man sitter inne i bilen så kan man.... wait for it.... prata med varandra! I normal samtalston! För man hörs!

Välkommen till framtiden. Allting är magiskt.

tisdag 1 november 2011

Hejdå håret nu ses vi aldrig mer

Min vardag just nu är så jävla grinig, så jag fokuserar på de storslagna planerna jag har för mitt hår. Jag tänker kapa av skiten. Jag har inte haft så här långt hår på åratal, senast var när jag fortfarande var ihop med Fransyskan och jag hade ett långt mörkbrunt lockigt hårsvall. När vi flyttade till Malmö klippte jag mohikan. Gillade läget. Det är dags igen. Inte för mohikan, även om det var rätt snassy om jag får säga det själv. Nej nu blir det andra bullar. Mitt hår är slitet som fan, jag har det aldrig utsläppt, jag vet inte hur man stylar långt hår, jag passar inte i det, kort sagt... I'm going pixie on yo' ass.