Älskade Birgitta

I går fick jag (och 69 andra) chansen att träffa Birgitta Stenberg. In the flesh. Jag har väldigt ont om uttalade idoler, förebilder, men hon är en av dem och har varit i många år. Jag inspireras av hennes sätt att närma sig livet, hennes sug att leva livet fullt ut, utan spärrar, utan att fastna. Och när jag närde egna skrivarambitioner älskade jag hennes sätt att kasta sig ut, handlöst, för att samla stoff till sina romaner. Nu har det gjorts en väldigt fin dokumentär om Birgitta, där filmteamet följer med henne när hon återvänder till Paris, Rom, New York, för att återse sina forna älskare och älskarinnor. Mötena är varma, men komplicerade. Deras historier är komplicerade. Kameran är iakttagande, men inte påträngande. Det gillar jag.
Birgitta var på plats vid filmvisningen, och hon verkade vara ungefär som jag hade tänkt mig. En alert kvinna med kluriga ögon, en komplex individ med både svärta och gnista, varm, öppensinnad, smart. Men också en 80-åring, som försvinner bort i sina minnen, upprepar sig och har sina favoritanekdoter som hon antagligen berättar för alla hon möter. Jag gillar den biten med. Även rebeller blir pensionärer, även om just den här rebellen nog aldrig kommer att gå i faktisk pension. All heil Birgitta Stenberg.