The Hunger Games

Vi var ett gäng som igår gick på smygpremiären av The Hunger Games. Den var bra, se den, fast det kanske jag säger för att jag har läst (lyssnat på) böckerna och då färgas ju alltid filmen av det. Köp inte snacket om att det är nån slags efterföljare till fukking Twilight. Det är det inte. Det är till exempel ingen som glittrar i den här storyn, och det är inte heller en kärlekshistoria. Däremot så är det möjligt att den drar till sig samma publik. Detta säger jag med tanke på att jag igår satt bredvid ett tjejgäng i 16-årsåldern som fnissade och babblade och skrek sig igenom filmen. Å ena sidan gillade jag deras nördiga engagemang, deras viftande med armarna när det gick bra, deras väsande "run bitch run" när hjältinnan låg risigt till... De var helt klart inbitna fans. Å andra sidan ville jag ge dem på käften för att deras mundiarré distraherade mig hela filmen igenom. Men jag har hört att det är dåligt att slå minderåriga, så jag nöjde mig med att ge deras ryggar onda ögat när de lämnade salongen. Där fick de så de teg.