Jag är en sån som raljerar. Jag häcklar saker. Jag tycker det är kul. Men ibland kan det få mig att framstå som lite mer kategorisk än jag egentligen är. Jag visste att M:s svensexa var på gång, inte exakt när, men jag visste att den skulle komma. Men jag var inte ALLS säker på att jag själv skulle få en möhippa. Jag har inte så traditionella vänner, och jag var orolig för att jag skulle ha gett intryck av att jag tyckte sånt var för fånigt, för heteronormativt. Att jag skrattade åt sånt. För jag ville ju gärna ha en.
I går morse kom en kompis på besök, hon skulle hjälpa mig shoppa de sista klädgrejerna till bröllopet eftersom jag är ett shoppingpucko. Vi satt i vardagsrummet och snackade när det plötsligt ringde på dörren. Jag öppnade, och hela trappuppgången var full med kompisar! Jag fattade ingenting, kunde inte koppla. Många av dem kände inte varandra, några av dem kom hela vägen från min hemstad, vad gjorde de här? Sakta gick det upp ett ljus och jag började attackkrama alla, så oförberedd, rörd och glad att jag inte visste vad jag skulle säga! Det här var min möhippa! Det blev full aktivitet i lägenheten, det dukades upp brunch och skålades i bubbel och babblades och skrattades. Jag var varm ända in i själen. Efter brunchen kördes jag iväg till ett danscenter där vi fick en grundkurs i Bollywooddans! Jag var sjukt pepp! Skitsvårt, asroligt, svettigt och galet. Det verkade som att alla hade skitroligt, men jag tror inte att någon hade så roligt som jag. Vilken present! Jag kände mig som en sprallig femåring. Sen åkte vi och badade och fikade, och dagen avslutades med storslagen middag ute på landet. Massor av tid att umgås med de flesta av mina favoritmänniskor, det kändes så otroligt lyxigt.
Alltså: Möhippa blir så klart vad man gör det till. Och de gjorde min till något väldigt roligt, personligt och fint. Vad skulle man göra utan sina vänner?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar