Som en gris

Jag ska fanimej ge mig på det här med solsemester igen. Jag har provat det en gång, och den största behållningen var all kvalitetstid med mitt sällskap, vackra J. Missförstå mig inte, jag älskar att bada. Jag skulle kunna bada jämt. Men hela grejen är så fruktansvärt tillrättalagt, känns det inte lite som grisar på gödning? Som att det i slutet på resan är någon som kommer att tillaga oss? Både jag och J var mer än lovligt rastlösa vid slutet av resan, och sa till varandra att ja, jo, visst var det behagligt, men kanske inte nåt man behöver göra sådär jättemånga gånger i ens liv. Men nu, några år senare, är jag där igen. Jag behöver en vilosemester. Helst hade jag velat åka till någon pittoresk fiskeby på nån söderhavsö, där stränderna är tomma och restaurangerna består av rangliga plastmöbler i sanden där tandlösa tanter serverar den mat de själva äter. Men märkligt nog är såna resor svindyra, och det är billigare att åka till ett all inclusivehotell med sjuttio pooler, tre gym, fem restauranger och en privat strand. Är det inte helt vrickat? Nåja. Då får det väl bli så. Det enda jag vill är att ligga under ett parasoll och läsa i timmar, för att sedan snorkla bland korallrev resten av tiden. Och så möjligtvis äta en hel del. Som en äkta gödgris.