Hjärta, smärta, stjärta. När man kokar ner det så är det vad allting handlar om. När man saknar både guidebok och karta så är det inte så märkligt om man går vilse. Sen sitter man där i snårskogen på en mossig sten och försöker gissa vilken riktning som man kom ifrån. Och man funderar på om man borde försöka hitta tillbaka eller om man ska skita i det och istället fokusera på att bara ta sig ut ur den jävla snårskogen, oavsett riktning. Man undrar hur man hamnade så snett, och svaret är att det var ett steg i taget. Man trodde att man var ute på en enkel promenad och att man hade ett lokalsinne som pekade vägen åt en. Men steg för steg vek man av från stigen utan att märka det, och nu är lokalsinnet som bortblåst. Man sitter där på sin sten och vet varken ut eller in.
Det enda konstruktiva är att bara börja gå. Tillsammans, så man inte tappar bort varandra. Förr eller senare tar ju skogen slut. Man kanske får känna sig försiktigt fram, för nu är man på terra incognita och det vore trist om man trillade och slog sig eller sögs ner i ett träsk. Man får hjälpas åt, och komma ihåg att andas. Det var ett steg i taget som tog en dit, och det är ett steg i taget som tar en ut.
1 kommentar:
Tack.
Fint och lite sorgset.
Skicka en kommentar