Min nya vardag

Det där med MVC var ju lite antiklimax. Inte ett endaste litet test. Barnmorskan var trevlig men stressad, och frågade varken om vi faktiskt hade gjort ett graviditetstest eller om hur jag mådde. Istället hängde hon upp sig på att min farsa fick en blodpropp i ena benet efter att ha sträckkört sin motorcykel från södra Frankrike till Sverige förra året. Men jag tror hon blir bra, hon verkade kunnig och det är det enda som betyder nåt. Det enda som stör mig är att det nu dröjer nästan en månad innan de faktiskt kommer ta ett endaste litet blodprov, och det känns sent. Så är det när man är ideologiskt tjockskallig och vägrar gå till en privat mottagning. Då får man överbelastade barnmorskor, och då får man stå i kö.

Sen är det här med humöret. Jag är en ganska stillsam människa. Jag kan bli irriterad, men jag blir nästan aldrig arg. Jag får inte utbrott. Jag säger inte saker som jag ångrar senare. Jag kastar inte saker, jag slår inte i dörrar. Men jag känner en väldigt kort stubin komma krypande i takt med att gravidhormonerna stiger! På samma sätt som jag numera går från nöjd till DESPERAT HUNGRIG på en sekund så går jag nu också från neutral till ASFÖRBANNAD på samma tid. Jag fattar vad det handlar om och håller det för mig själv, men fan vad gött det hade känts att få vråla ohämmat åt kollegan som inte har vett att stänga av ljudet på sin mobil. Till exempel.

Shit, kommer det här bli en gravidblogg? Jag tar mig för pannan av fasa och försöker desperat komma på nåt annat att skriva om, men det enda jag kommer på är att vi imorgon ska till rådhuset för att fixa den juridiska biten av äktenskapet. Och det är liksom inte bättre. Bebis och bröllop, vart är världen på väg? I ett ängsligt försök att kompensera så lyssnar jag på kära gamla Skunk Anansie hela vägen hem, och låtsas att jag fortfarande är en rebell med mohikan och trasiga jeans.