Det står en andfådd pojke i cykelhjälm och knackar på dörren till mottagningen. Jag öppnar, han sträcker fram ett stort kuvert med en kollegas namn på.
- Åh! Antrax! Tack så mycket! utbrister jag glatt.
Han tittar förvirrat på mig och jag inser att jag försöker dra ett terroristskämt med en nioåring.
- Äh jag bara skoja. Tack tack, säger jag och backar tillbaka in på mottagningen med kuvertet i handen. Jävla nioåringar.
På mottagningen har vi för övrigt rörelsedetektorer för att tända lamporna i korridorerna. Jag tar det som en personlig förolämpning varje kväll när jag vandrar omkring där, i mörkret. Det är som att de där detektorerna ifrågasätter min existens. Jävla detektorer.
2 kommentarer:
tycker rörelsedetektorerna gör rätt i att ifrågasätta. man ska inte vandra runt i mörka korridorer varje kväll!
detektor.. detektiv.. hm... nu sattes hjärnan i snurr...
Nej de uppmuntrar antagligen inte övertid. Övertidsdetektorer...
Skicka en kommentar