Hepp!

Alltså. Man is a fickle thing. Jag tackade ja till erbjudandet om förlängning. Helt plötsligt kändes det inte som världens ände längre, jag såg mig omkring och såg kollegor jag gillar och kände lojalitet. Och jag satt öga mot öga med en ny chef som verkligen ser mig, som vill satsa på mig, som vill ge mig utrymme att utvecklas. Som tittar på mig och säger "Jag ser att du är nära gränsen och jag vill inte att du ska bli utbränd. Ge mig en chans att ge dig vad du behöver.". Så jag tackade ja. Och det kändes bra. Så kan det gå. Jag förstår det inte själv. Förra veckan stod jag framför en avgrund.

Kanske har min nya sinnesro något att göra med att jag åker till Island på lördag. Jag har fan längtat efter den där karga lilla ön sen jag åkte därifrån, och det var typ tre år sen. Det finns många fina ställen i världen, men kanske inte lika många som man skulle kunna tänka sig att bo på. Island är ett sånt ställe för mig. Jag ska mysa omkring på caféer i Reykjavik, kanske hyra in mig på en häst (kanske otippad fakta om mig: jag har haft en egen islandshäst), äta världens godaste fisk... och jag funderar på en snorkeltur i Thingvellir, en väldigt vacker nationalpark nära Reykjavik. Det enda tråkiga med Island är att allt är snordyrt. Å andra sidan är jag inte på väg mot arbetslöshet längre. Häh.