måndag 7 maj 2012

Varför barn?

Jag satt i gräset i Folkets park, lutad mot en solvarm vägg, och käkade pizza med en vän. En vän som jag uppskattar extra mycket för att hon är lika mycket sökare och grubblare som jag, vilket får mig att känna mig normal och lite mindre pain in the ass. Hon avslöjade att hon helt plötsligt drabbats av ett sug efter barn, och att hon själv var rätt förvånad eftersom hon tidigare tänkt att hon nog inte vill bli förälder. Jag och M diskuterar det här med barn regelbundet, så helt plötsligt befann vi oss i en något liknande situation, med ganska lika känslor. Och vi funderade på det här:

Varför väljer man att skaffa barn?

Alltså, vad är drivkraften? Reptilhjärnan säger till oss att vara reproduktiva för artens fortlevnad yada yada, visst. Men det är ju inte bara det. Vad tänker man sig att ett barn ska åstadkomma med ens liv? Det finns människor som fullkomligt älskar ungar och vill ha dem omkring sig jämt och ser föräldraskapet som meningen med livet. Men vi som inte är såna, och ändå vill ha barn? Vad handlar suget om? Hoppas man kanske på att det ska visa sig VARA meningen med livet? Att det ska uppfylla en, att det ska få allting att falla på plats, eller i alla fall att irrelevanta saker ska falla bort? Min väns känsla handlade om att uppfyllas av något annat än sig själv och sina behov, att gå upp i något annat, att sätta någon annan främst. Är det en form av eskapism? Slippa sig själv? Eller gå in i en mindre egoistisk fas i i livet?

Jag gillar barn. Jag känner flera barn som jag tycker väldigt mycket om. Senast igår kväll bar jag omkring på en fyramånadersbebis och trivdes. Jag jobbar en del med barn, jag connectar bra med barn, och det är kul. Men jag är inte typen som blir knäsvag av bebisar, jag är inte lektant, jag dyker inte med huvudet före ner i barnvagnar, jag tittar inte på småbarnsföräldrar och känner "det där vill jag också ha". Ändå vill jag bli förälder, och jag och M kommer börja försöka bli gravida om några månader. Varför vill jag det? För att samhället har sagt till mig att jag ska vilja det? Jag köper inte att det bara handlar om min biologiska klocka. Är det en längtan efter något nytt, förändring? Jag föreställer mig en liten knodd med blöjbak som tultar runt i lägenheten, och blir alldeles varm i kroppen. Vad är det som skapar den känslan?

3 kommentarer:

Mrs Oikari sa...

Intressant frågeställning... Jag har aldrig varit speciellt förtjust i barn. Känner mig fortfarande ganska obekväm tillsammans med andra människors barn. Och jag trodde absoluuuuuuut inte att jag själv skulle vara mamma vid 25. TVÅbarnsmamma strax innan 27! Herregud... Trodde iofs inte att jag skulle vara gift och bo på Bali heller?!

Men när tanken väl dök upp kändes det så rätt. Det är något visst med att skapa ett helt nytt liv som är en mix av sig själv och den man vill spendera resten av livet med. En liten egoboost kan hända :) Och en naturlig förändring i livet... Något nytt. Åh, hur kan man inte längta efter något nytt att älska och avguda?

Lycka till! :)

Constantin: sa...

Ha ha, min hjärna spann vidare på det där med mixen, det är ju nästan lite Frankenstein över det hela... Ett nästan rent vetenskapligt intresse, vad händer om jag och M mixar våra gener? Vad skapar vi? Klart relevant faktor.

Sannan sa...

Jag gillar inte andra barn, inte ens särskilt mycket nu när man sitter med andra föräldrar och bebisar. Deras bebisar är för mig ganska ointressanta. Dock avgudar jag min Astrid. Men längtan efter barn har aldrig riktigt funnits förrän det plötsligt slog till en dag och vi slängde p-pillrena i elden (bokstavligen, väldigt symboliskt).

Drivkraften? Jag tror faktiskt att det är så primitivt som biologi. När vi hittat en lämplig partner för fortplantning så slår längtan till. Inte för alla kanske men för många. Vi är bara djur, om än ganska tänkande sådana som måste få reproduktionen till något djupare än vad det är :)