Min gamla vapendragare kom på visit i helgen. Ett sargat hjärta mår bra av miljöombyte och distraktion, det kan vi ju konstatera. Och Sigge är bra på att trösta. När vi var tonåringar så var det på nåt sätt okej att en tjejkompis tog ett snack med killen som hade sårat, berättade för honom vilken idiot han var och att han skulle vara jävligt tacksam att han fick andas samma luft som ens bästis. Det är verkligen inte okej att göra så längre, och det är inte längre lika solklart att killen har gjort nåt fel. Relationer har blivit mer komplexa, livet mindre svartvitt. Och som bästis blir man mer maktlös.Var är min magiska fingerknäppning när jag behöver den? Jag bor inte ens i samma del av landet, och ibland är det verkligen skit.
Min näsa krockade med Sigges (tydligen) stenhårda skalle i lördags. Det sa bang och kras och i några sekunder var näsan lila. Sen snöt jag ut blod. Inget verkar brutet, men näsan värker och ger mig huvudvärk. Sigge verkar helt obekymrad och har inte ens bett om ursäkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar