Att ha mamma boende hos mig får mig återigen att sakna kollektivboende. Bara jag och M... vi är för få. Så känns det. Jag njuter visserligen av att vara själv hemma, men det är så fint det där när alla säger godnatt och drar sig tillbaka till sina vrår, och sen möts man igen över frukostbordet. Pratar om vad man ska göra under dagen. Nån kokar kaffe. Nån gosar med hunden. Nån läser tidningen. Jag tycker om det kravlösa sättet att umgås med människor på. Men det är så mycket som ska stämma, tidsmässigt, pengamässigt, och förstås inte minst personlighetsmässigt. Hade jag gett mig in på en sån sak idag så hade jag velat att det var något beständigt, och då är det mycket som ska stämma.
Om ni förresten inte har provat det här med fiskpedikyr, så kan jag verkligen rekommendera det! Det är kanske inte världens mest effektiva pedikyr, men det var en kul upplevelse. Det känns som att stoppa ner fötterna i läsk med väldigt stark kolsyra. Kolsyra som ibland snärtar till dig, eller borrar sig in mellan tårna och kittlar. Först lite läskigt, och sen mest fascinerande! Vi hade väldigt kul, och en lång stund efteråt kunde vi känna hur det pirrade i fötterna, huden mindes fortfarande mötet med alla dessa små fiskmunnar. Det firade vi med att gå ut och äta indiskt, och mamma njöt av att vara på besök i storstan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar