fredag 11 maj 2012

Som ett slags trappsteg

Jag har kommit på det, vad det rör sig om: RIKTNING.
Att hitta riktning i livet. Det är det som allting egentligen handlar om, förvirringen, oron, stressen. Vart är jag på väg? Vart vill jag? Vem är jag och vad vill jag göra med mitt liv? Jag fyller 30 i sommar. Har jag en 30-årskris? Vad är det meningen att den ska handla om, är det det här? Jag vet inte.

Jag googlar "30-årskris" och får besked. Läser en artikel i Sydsvenskan och garvar rått åt min egen förutsägbarhet för det där är ju jag. Jaha okej, jag är precis som alla andra krisande 30-åringar. Inget unikt, vilket känns lite betryggande på något sätt. (och tråkigt?)

Populärhistoria berättar att jag tillhör en intressant skara. Typ alla stora snubbar inom religionen (Jesus, Buddha, Luther) grubblade sig igenom sin 30-årskris och kom ut på andra sidan som som Stora Tänkare. Sen finns det politiska snubbar, Marx, Hitler (ajdå)... Vi med snippor har ju inte fått leva lika utsvävande utan antagligen gråtit i långkoksgrytan med barnen hängandes i kjolfållen, och sånt dokumenteras fan aldrig till eftervärlden. Enligt den här artikeln så låter det i vilket fall som helst som att 30-årskrisen kan vara en slags katalysator, och det är ju inte så pjåkigt.

När man är yngre tror man alltid att man ska vara äldre när man är äldre. Men 30 är det nya 25, har ni inte hört det? Och när man är 25, då är man precis i början på vuxenlivet. Jag är fortfarande precis i början.

Inga kommentarer: