Möten på mitt jobb gör mig suicidal. Alternativt mordisk. Det pendlar, kan man säga. Men jag håller käften. På grund av vårt underbara ekonomiska och politiska klimat så kommer mitt kontrakt antagligen inte förlängas efter den sista juni, och det är ju egentligen skit med så långa patientköer som vi har, men personligen ser jag fram emot det. Jag har inte haft semester på flera år, jag behöver andas lite. Allting fungerar skitbra så länge jag flyter på ytan och håller mig flyktig, men stannar jag upp och funderar över mitt liv så ramlar jag ner i en enda gegga av förvirring. Det enda jag vet är att jag ingenting vet, som Sokrates sa. Det var väl Sokrates? Ja inte ens det vet jag. Går det omkring människor där ute som sådär känner det i magen att de lever det liv de borde leva? Att de har hamnat rätt, att de tar rätt beslut?
Gud jag behöver komma bort. Jag behöver ge mig ut och resa, se nåt annat. Men det får vänta lite. Tills dess behöver jag komma ut i skogen. Gå långpromenader med Sigge bland mossiga tallar, sitta på en sten och dela på en äggmacka. Lyssna på tystnaden. Så i helgen åker vi ut till stugan. Jag ska elda i kakelugnen och läsa serietidningar.
1 kommentar:
Jag har hamnat rätt. Jag hamnade så rätt och är så paff varje dag att mitt liv har blivit så himla bra och lyckat. Men det roliga i det är att jag valde inget. Jag tog inga rätta beslut, det kom till mig. Som med trisslott. Plötsligt så hände det. Och det är både med jobbet och med kärleken.
Skicka en kommentar