Jag hatar att prata om att jag läser fantasy med folk som inte själva läser fantasy. Varför? För att jag alltid måste försvara mig. Varför måste jag försvara mina läsvanor när alla dessa miljontals människor går igång på mord på skånska leråkrar? Jag fascineras inte av mord, genren är för mig helt obegriplig och böckerna är dessutom ofta taffligt skrivna, med förutsägbar handling, karikatyrer av karaktärer och platta dialoger. Men jag fattar att smaken är som baken, och attackerar inte folk när de berättar att de älskar deckare. Däremot blir jag, utan undantag, alltid ifrågasatt när jag berättar att jag numera nästan uteslutande läser fantasy. Kommentarer jag fick vid ett sånt samtal idag:
"Men det är ju inte på riktigt, det är ju sagor!"
"Mina barn läste mycket fantasy när de var små."
"Jag älskar sagor! Som H C Andersen till exempel."
"Jag har i och för sig läst Harry Potter."
"Är inte det lite barnsligt, med troll och magiska svärd och sånt?"
Jag blir klappad på huvudet, det anses barnsligt, och många störs av att de böcker jag läser inte är verklighet (är inte all fiktion just... fiktion? Oavsett genre?). Jag blir förnärmad, och känner ett behov av att försvara fantasy. Börjar förklara skillnaden mellan fantasy för barn och fantasy för vuxna, försöker förmedla hur otroligt välskrivna romanerna ofta kan vara, hur mycket man jobbar med dessa världar och karaktärer på djupet, till skillnad från många andra genrer... Hur det är berättande i dess mest obegränsade form. Att de ofta behandlar socialpolitik, feminism, samhällsstrukturer. Att jag vill ha den ultimata eskapismen, att realism inte intresserar mig... Men jag orkar inte. Jag kan prata i timmar och jag kommer fortfarande inte övertyga. Jag kommer fortfarande uppfattas som fjantig. Lika bra att låta bli. Så jag berättar inte om mina läsvanor, om inte någon ställer en direkt fråga. Vilket är skittrist och lite sorgligt på nåt sätt, för det är en rätt stor del av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar