Inte just nu, men så småningom vill jag bo i flerfamiljsboende. Längtan efter att komma hem till ett hem fyllt av mina favoritmänniskor. Där det pratas, skramlas, stökas och bökas. Där man samlas kring ett stort middagsbord, alla de bästa. Hundar och barn och gubbar och tanter, om vartannat. Men där man också kan dra sig undan och stänga om sig om man skulle vilja. Tillräckligt stort för egentid. Jag vill inte ha den typen av tvåsamhet där det bara är vi, jag och M mot världen, han och jag i vår egen lilla bubbla. Det behövs fler. Det förvånar mig lite, hur social jag trots allt är. De flesta omkring mig verkar vilja samma sak, men kommer vi någonsin ha så bra timing att vi får till det? Det är många pusselbitar som ska stämma. Nu flyttar Amasonen och hennes fru ut på landet, och jag och M står förvirrat handfallna. Vi hade sett fram emot en period av Malmöhäng i vår fina kvartett, och sen någonstans i framtiden fanns en luddig bild av ett gemensamt boende utanför stan. Men vi rör oss visst för långsamt, och var inte alls i fas med dem. Kanske blir det fortfarande så, en dag kanske vi delar farstukvist, men det är svårt det här med att komma i fas med människor. Jävla timing.
Igår kväll kom det förbi ett gäng människor och det var precis sådär. Vänner som känt varandra längelänge, musik, hund, barn, alla pratar i mun på varandra. Alla samlas runt tända ljus och äter och pladdrar och spiller och garvar, och jag sitter mitt i alltihop och fånler för att det gör mig så tillfreds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar