Så var Tatuerarens pappa begravd. Det var första gången jag var på en borgerlig begravning, och jag måste säga att jag gillar konceptet. Istället för en massa religiöst dravel som ingen kan relatera till så pratades det om den avlidne. Istället för opersonliga psalmer så spelades det hans favoritjazzlåtar. Det var personligt, respektfullt och äkta. Efteråt åkte jag och M i förväg till samlingslokalen och ställde i ordning fikat. Sedan kom alla, och många valde att berätta om några av sina bästa minnen av pappan. Stämningen lättade och alla skrattade och småpratade, mindes mannen som en gång var, alla hans bus och alla hans prestationer. Jag kände nästan ingen där och tyckte att det var rätt skönt att få fokusera på såna saker som att koka kaffe och ställa fram fler mackor. När folk skulle gå så kom de därför fram till mig och M och tackade oss för att vi hade "gjort ett sånt bra jobb". Jag förklarade för de första att Tatueraren hade hyrt en cateringfirma och att vi bara packade upp sakerna, men sen tröttnade jag och nöjde mig med att säga "tack tack" och le.
På kvällen var jag på möte för uppstarten av något mycket spännande och mycket queert. Nu stör det mig som fan att jag har valt att hålla bloggen anonym, för nu kan jag ju inte skriva om det här. Jag får nöja mig med att skriva att det kan bli hur coolt som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar