Har det verkligen bara gått en vecka sen valet? Känns som minst tre. Inte bara för att varje dag med alliansen vid makten känns som en dag för mycket, utan för att det har hunnit hända så väldigt mycket. Så många dåliga besked, så mycket emotionell berg- och dalbana där jag pendlat mellan glosögd apati och maniskt pepp, men också så många fina stunder med fina människor. Jag har virat mina människor omkring mig som en värmande filt, och det är en oslagbar kur mot nedstämdhet, ensamhet, osäkerhet och andra jävliga tillstånd. Just nu känner jag så här:
Det enda jag verkligen önskar mig i livet, det enda som är konstant, är att jag vill ha de människor jag älskar nära. Gärna i samma hus. Jag har sagt det många gånger förut, jag tänker satsa på vuxenkollektiv. En gård ute på landet. Ja. Allting annat är kosmetik. Kom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar