Svullnad och oro

Igår boxades jag med Brainy. Hon har ett knästöd à la Forest Gump, med metallskenor och remmar, och under en övning råkade vi slå ihop våra knän så det sa TJONG. Jag hoppade omkring på ett ben i några sekunder och väste aaaoooaaaaooo, men sen gick det över och jag tänkte inte mer på det. Senare på kvällen började det svullna och ömma mot byxtyget, och inte på ett ekivokt härligt sätt. I dag är jag en slagen hjälte och haltar fram. Tänker ändå att det kommer bli ett tufft blåmärke att visa upp sen. Inget ont som inte har något gott med sig, säger jag lite snusförnuftigt och ler krampaktigt!

I övrigt är jag fullt upptagen med att dämpa min oro över framtiden. Jag har två praktikplatser som hänger i luften och som redan borde ha påbörjats, jag har ett exjobb som inte har blivit godkänt än trots att jag skulle behöva köpa flygbiljetter och förbereda mig teoretiskt, jag tar examen i juni men mitt studiemedel tar slut i mitten av mars, jag har för lite att göra på jobbet och oroar mig för att bli uppsagd, samtidigt som jag oroar mig för att jag har för lite färsk arbetserfarenhet inom mitt blivande område och kanske borde säga upp mig och försöka söka något som ser bra ut på min CV sen, för min största oro av alla är att jag inte kommer få något jobb. Jag läser nu mitt åttonde år på universitetet, mitt allra sista. Sen är det alltså tänkt att man ska göra någon slags karriär. Jag tittar hålögt ut genom fönstret och tänker att jag skulle behöva en drink, men faktum är att sen Bakfyllan Numero Uno för över en månad sen så har jag inte ens velat lukta på alkohol.