Jag återkommer hela tiden till en längtan efter det kollektiva. Det känns som att vår lägenhet är gjord för att fyllas med människor. Igår samlade vi några av våra favoritmänniskor och bjöd på mat. Det var varmt, högljutt och trångt. Stearinljusen la en varm ton över kvällen, och jag njöt varje sekund. Nej gå inte. Stanna kvar, alltid. Jag är som den ensamma stugan i Dunderklumpen. Dansa på mina golv, skrik så ekot studsar mellan mina väggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar