Verkligen inte värre än så

Förutom min rygg är egentligen den enda anledningen till min grinighet att jag är så förbannat skoltrött. Det är inte värre än så. Jag kan inte uppbåda någon slags entusiasm för mitt ämne just nu, jag vill bara göra helt icke-akademiska saker. Jag vill inte plugga, jag vill inte skriva tenta, jag vill inte göra inlämningsuppgifter, jag vill inte ha betyg. Jag vill bara fly. Säga hejdå till alla de här människorna och sen aldrig se dem igen. Kanske inte ens de allra trevligaste, kanske inte ens de som jag räknar som mina vänner. Jag är trött på mitt sammanhang. Jag fantiserar vidare om England och M lyssnar. I bland känns han lite som en hund. Han säger att han är nöjd bara vi är tillsammans. Jag önskar att jag var lika enkel, jag önskar att jag också var som en hund. Han har så lätt för att vara tillfreds. Jag är för rastlös. Om vi var hundar skulle han vara en Golden och jag en Jack Russell. Men igår kväll storstädade vi lägenheten i tystnad, var och en med ljudbok i Ipoden. Ibland möttes vi, stannade upp och kramades och pussades, alltjämt medan ljudböckerna pladdrade i hörlurarna. Det var fint, det var vardag, det var tyst samförstånd och harmoni.