Jag kan bo kvar här

Spenderat dagen i studion, snorig och mensig. Var så länge sen jag var där att startsträckan kändes lång. Preppade mest ett gäng pannåer och kände mig rådvill. Lyssnade på talbok och drack te. Fick besök av en kursare som fått stressacne. Tänkte mycket på London vs Lund, och hur mycket klarare allt känns nu. Det finns inte en chans i helvetet att vi flyttar till London. På grund av en stor hög vuxna anledningar, som vi fick reda på i helgen, men också den allmänna känslan av att vara där. Vi fick till exempel reda på att pappaledighet inte existerar i England. Pappor får 10 dagar. 10 dagar! Och dagisplats är så dyrt att det är billigare för mamman att bli hemmafru, vilket ofta blir resultatet. För när du kommer tillbaka från mammaledighet är du ofta heller inte garanterad att få tillbaka samma jobb, eller ens samma lön. Det här med jämnställdhet har inte riktigt slagit i Brittania. Och det är en sån osund stad, trafik och föroreningar, betong och smuts. Trångt och högljutt. Jag hade ju faktiskt tänkt skaffa mig ett gäng ungar, och London är fan inget ställe att växa upp i. Jag kom hem till Sverige, hem till Lund, och njöt. London har legat och pyrt i mitt bakhuvud länge nu, jag har fantiserat och funderat och jämfört, men nu är det ute ur systemet. Sverige slår England, om och om igen. Som M sa: "Vi kanske mer ska tänka oss att Sverige är vår bas som vi utgår ifrån." Jag gillar den tanken. Jag vill bo i ett land med en stark stat som tar hand om sina invånare, och man kan säga vad man vill om utvecklingen här de senaste åren, men vi är fortfarande ljusår från situationen i England.