En stor fördel med att plugga i Lund är att man kan låtsas att man är i Oxford. Det vimlar av vackra tegelbyggnader från 1800-talet som är inklädda i murgröna, parkerna är närmast K-märkta och i centrum finns inget annat än kullersten. Det är ett vackert plejs helt enkelt. Vackrast är universitetsbiblioteket, som visserligen inte är särskilt vackert inuti, men väger upp det med sin pampiga fasad och den tysta läsesalen som är det absolut mest oxfordianska i stan. Tänk träpaneler, tänk stora tunga ekbord med stora tunga ekstolar, tänk gamla oljeporträtt som sträng blickar ner på en från sin höga höjd, tänk små läslampor i guld och grönt glas. Anglofil som jag är så tänder jag såklart på här mer än vad som borde vara tillåtet. Det kompenserar för så mycket som är fel med Lund, allt det som känns trångt och som kliar. Det överlägsna, det stagnerade, det gubbiga, det studentikosa, det käcka, det homogena. Jag kommer nog aldrig vara helt nöjd någonstans. Men jag gillar de gamla husen.
På tal om nåt helt annat så undrar jag varför mammor så gärna vill att alla andra kvinnor också ska bli mammor? De får något lystet, girigt, i blicken, som om de tänker sträcka ut sina kloliknande händer, dra en till sig och hålla hårt hårt hårt. "Visst är du en av oss? Eller hur? Eller hur?"
Herregud, skit i det du, vilt främmande människa.
Nästa gång tänker jag svara:
Nej jag hatar barn. När jag ser ett barn vill jag bara sticka kniven i det, och jag avskyr alla föräldrar, de borde döden dö.
1 kommentar:
Det är ngt med säsongen tror jag, alla blir mammor och känner sig så goa och glada att vara med i gänget, men så blir det större och tyngre och vill skadeglatt att alla andra också ska bli det.. bara min teori. senaste meddelande på facebook: det bästa i livet är att vänta barn.
*hm* tvivlar starkt... :)
Skicka en kommentar