Det känns pinsamt på något sätt. Att gå upp i något så normativt. Inte att andra gör det, jag skiter väl i det. Som vanligt handlar allting om mig. Inte nog med att jag lever med en snubbe liksom. Är det nu jag rättar mig in i fållan? Jag läser bloggar där brudar skriver om hur fantastiskt det är, att det är ett sånt jävla blomsterskimrande mirakel halleluja, och jag kan fanimej inte relatera. Jag känner inte att jag är en av dem. Ändå sitter jag där och läser deras bloggar. Och det är inte bara för att jag inte vill jobba. Jag har drabbats av en slags besatthet som jag hoppas lägger sig snart, och besattheten stavas B.E.B.I.S.
Jag är inte ens särskilt intresserad av barn. Särskilt inte bebisar. Jag är inte typen som kastar mig över andras barn och gullar, även om det visst finns barn som jag gillar och som gillar mig tillbaka. Jag älskar egentid, älskar obundenheten, älskar att vara fri att göra vad jag vill, när jag vill. Ändå har det varit så här hela sommaren. Jag vill helt plötsligt veta allt om graviditet, allt om förlossning. Jag har ett textdokument på min mobil där jag har listat möjliga namn. Jag känner mig sjukt pinsam för det är SÅ inte jag, men jag försöker ändå stå för det på något sätt. De djuriska drifterna är svåra att stå emot. De verkar inte förstå att mitt rationella jag inte är ett dugg intresserat av att ändra livsstil, de trycker bara på, obönhörligt och ologiskt. Gud jag VILL inte. Och ändå så vill jag, så att det suger i mig.
Och sen allting som händer med kroppen. Foglossningar, bristningar, uttänjda magmuskler, hängpattar och sprucken muff. Och så vidare. Är det meningen att allt det ska kännas "naturligt"? Lika naturligt som att bli överkörd av en traktor. Jag är kanske fåfäng, men jag behåller gärna min kropp som den är, tack. Jag gillar mina bröst, det är helt okej om de inte går att kasta över axeln. Och ändå. Jag drömmer att jag ammar, och vaknar med ömmande bröstvårtor.
The madness has to stop.
1 kommentar:
Hehe varför streta emot?
/J
Skicka en kommentar