Främlingens hår

Jag har alltså börjat gå på styrkeyoga på morgonen. I gryningen, nästan. Det är fan nåt av det bästa jag har gjort, för helt plötsligt är mina mornar trevliga, behagliga. Och min trasiga kropp gillar det skarpt. Ofta sitter det dessutom en tjej i dreads snett framför mig. Hon får mig att sakna att ha tjejdreads i mitt liv. Jag vet precis hur de luktar. Stillsamt djuriskt. Hud, hår och halvfärsk svett. Allt det vi luktar om man skalar av alla syntetiska dofter. Och så i koncentrerad form. Jag hade ett ex som luktade precis så, fastän hon hade ett nästan helt rakat huvud. Först tyckte jag att det var en lite unken doft, sen började jag knarka den. Sen dess har jag alltid dragits till den där doften. Dessutom är dreads sådär sträva om man borrar in ansiktet i dem, som pälsen på en strävhårig hund. Jag får lust att ta tag försiktigt i en av hennes dreads och stoppa in den i örat på henne. Bara för att den passar så bra där, för att det går. För att åsynen av hennes hår gör mig på bra humör och fyller mig med en ospecifik längtan. Tack Gud för tjejer med dreads.