Jag är i min gamla hemstad en vecka. Det var länge sen jag var här och rörde mig utanför mina föräldrars tomt, den här gången har jag faktiskt gått på stan och varit ute och käkat och druckit en hel del öl. Jag är inte imponerad (fastän ölen var sjukt bra). Min hemstad är olidligt tråkig. Jag går på dess gator och känner Döden flåsa mig i nacken. Den Stora Själsliga Döden. Här kommer jag aldrig bo igen. Vilket är tråkigt, för jag har en del väldigt fina människor här omkring, som jag gärna skulle vilja ha nära hela tiden. Men det finns inget för mig här.
Jag har levererat en tavla. Som vanligt lika delar genans och stolthet. Och så det jobbiga med att säga priset. Men hon verkade nöjd, och tittade på den med lysten blick. Det måste vara ett gott tecken. Och hon vill inte heller bo i den här staden. Kindred spirits.
När jag ändå är här, i lugnet, så passar jag på att springa. Det regnar på mig och vägarna är raka och händelselösa som i en amerikansk roadtrip-film, men jag njuter ändå. Att åka hem en vecka har på många sätt varit meditativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar