Nu måste jag skriva lite om praktiken. Vi kan kalla det här en inre monolog (som om inte alla mina inlägg är det), för jag har svårt att tro att det här skulle intressera någon annan än mig själv. Känner ändå att det behöver skrivas.
Jag var orolig inför den här praktiken. Jag har haft så dåliga erfarenheter av praktik de senaste 1,5 åren, så nu kom jag dit som ett orosmoln nedtyngt av prestationsångest och stress. Detta trots att jag alltid fått så positiva utlåtanden från mina tidigare handledare. Men det är just det där med handledare. Det är inte lätt, det är så mycket som ska stämma. Eller vad fan, om handledaren bara är trevlig, kan sitt yrke och har ett någorlunda pedagogiskt sinnelag så brukar det mesta lösa sig. Men jag har inte riktigt haft den turen, och mycket av min tidigare praktik har handlat om att bara hantera handledaren. Men så blev det inte den här gången! Jag har två handledare och de är underbara, arbetsplatsen är skitbra, arbetet med patienterna går strålande, och jag har skitkul. De låter mig jobba på i fred, och arbetstempot är högt, men de finns samtidigt där som bollplank när jag behöver. Det passar mig perfekt.
Området jag praktiserar inom just nu har inte intresserat mig alls... förrän nu. Skulle nog kunna tänka mig att jobba inom detta, i alla fall ett tag. Jag har så kul med mina patienter! Jag är absolut inte typen som älskar alla människor, men det är något magiskt som händer när människor blir mina patienter. Jag tycker om dem direkt. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser dem, jag vill ta dem under mina vingar och skydda dem från allt ont i världen. Bara för att de är mina patienter. Så har det alltid varit, och jag undrar om alla känner så, och om det är något som går över med tiden eller om jag alltid kommer vara så här emotionell i kontakten med dem. Det vore rätt fint om det håller i sig, för det mjukar upp mig lite i kanterna, gör mig snällare och mindre blyg. Herregud, får man skriva nåt så klyschigt som att de gör mig till en bättre människa!? Har jag blivit frireligiös? Bäst att avsluta inlägget innan jag börjar stapla pekoraler på varandra som en annan nykter alkoholist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar