Sitter på kontoret, glor håglöst ut på ett regnigt Malmö. Så trött. Känns som om jag säger det jämt. Trött, trött, trött, tjat, tjat, tjat. Känner alla så här, går alla omkring och är trötta? Jag ser ut som en utsketen banan.
Trots min nyvunna passion för mitt yrke så har det i flera dagar krypit i kroppen på mig. Trots allt flängande mellan människor som inspirerar mig. Den underbara rastlösheten, min ständiga vapendragare genom livet. Hur fan man kan vara rastlös och trött på samma gång? Skit i det. Drömde i natt att jag satt på ett hustak i kvällssolen i en stad som kan ha varit San Francisco. Bredvid mig satt Skin och såg underbar ut. Vi drack någon slags sprit ur väldigt små gröna glas, pratade om livet tror jag, och Skin sa:
"We should come here more often. Things just tend to fall into place around here, don't they?"
Jag log och boxade till henne på axeln. Hon boxade tillbaka. Sen satt vi tysta och tittade på solnedgången. Hur ofta sitter man tyst och bara njuter i drömmar?
Jag vaknade med en känsla av solvärme, höga himlar och frihet, som hade tynat bort redan när jag satte mig vid frukostbordet. Det känns lite som att jag håller på att måla in mig själv i ett hörn, för att jag av ren lathet (och feghet) väljer att följa ustakade stigar, dvs konventioner. Mina beslut är icke-beslut, eftersom jag inte gör ett aktivt val utan bara följer med strömmen. Hela tiden återkommer den stora frågan: Hur Vill Jag Leva Mitt Liv?
Det som är skönt med att ha patienter är att man inte kan tänka på sig själv. Fokus flyttas till människan som sitter mitt emot, och det är bra. Jag borde ha patienter jämnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar