Om du i ditt liv kan undvika att gå på audition, GÖR DET. Jag testade det igår, och det är inget jag vill rekommendera. Hitta på en ursäkt, och skäms inte ens om den är totalt genomskinlig. Det kommer löna sig i slutändan, tro mig. Jag var alltså på teatern för att bli uttittad när jag sjöng, dansade och agerade. Lite som att bryta armen, med publik som ska avgöra om du bröt den bra. Att dessutom stå på scenen tillsammans med två brudar som bryter sina armar professionellt (och gör det med ett gnistrande leende), hjälpte inte direkt. Jag hade orden "förvirrad amatör" stämplade i pannan. Rösten sprack, mitt agerande var under all kritik. Dansen klarade jag åtminstone hyfsat, vilket var tur eftersom det var därför jag var där. Självklart sjabblade jag till det där med, och glömde bort steg och blev fnissig. Men jag SÖG inte, till skillnad från de andra bitarna. Dear me. Man ska nog vara något av en masochist för att uppskatta den här typen av lekar.
För att tala om nåt helt annat så tror jag att jag igår träffade en femårig ftm. Hen släntrade in i mitt behandlingsrum tillsammans med sin tvillingsyster, och hade hen inte haft ett mycket feminint klingande namn hade jag aldrig gissat att det var en fittfödd varelse. Och mamman hade låtit hen bevaka sin manlighet fullt ut, vilket gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Systern var så tjejig som man kan bli, medan hen var en pojke både till utseende och beteende (spelar ingen roll om det beteendet, precis som systerns tjejighet, är en social konstruktion, hen hade anammat det). Något i blicken, sättet hen kramade om sin mamma, henoms sätt att bemöta omvärlden. En pojke, ingen tvekan om saken. Och i den familjen problematiseras det inte alls. En vacker syn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar