Om och om igen

Fan vad less jag är på att höra mig själv diskutera min sexuella identitet. Det finns viktigare saker att avhandla. Men jag är inne i en period då jag springer in i många nya människor, och det blir alltid frågor, oavsett om jag pratar med en genderbender i mohikan eller en straight tvåbarnsmamma. Vilket betyder att även om det faktiskt inte är så stor grej för mig nu, så vill jag ändå få fram några vettiga svar i dessa diskussioner. Jag brukar säga nåt i stil med:
"Nä, ha ha, det är inte så stor skillnad, det handlar väl egentligen mest om etiketter. Jag antar att jag får kalla mig bi nuförtiden!"

De som känner mig väl, och ni som har följt den här bloggen ett tag, vet däremot att det faktiskt har varit, och är ibland fortfarande, en issue. En mild identitetskris kanske. Jag har aldrig önskat att jag var hetero, jag har aldrig känt mig bi. Men jag har hittat det som får mig att känna mig bekväm i allt detta:

1. Öppna samtal med M. Så länge jag pratar med honom om hur jag ser på allt det här, och får höra hur han tänker och resonerar, så känns allt så enkelt och problemfritt. Han är en av de mest öppensinnade människor jag känner, så trygg i sig själv, så lyhörd och tillåtande.
2. Se till att jag håller mig kvar i HBT-världen. Det är där jag trivs, det är där jag hör hemma. Den senaste tiden har jag hållt mig mycket i de miljöerna, och det får mig som alltid att känna mig... normal.

Jag skulle kunna sova 12 timmar om dygnet just nu, så otroligt trött. Tur att jag jobbar flex, eftersom jag ramlar in på kontoret vid tio varje morgon. Jag beklagade mig över detta för Amasonens tjej igår kväll. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn och sa:

"Eeeh, du tror inte att möjligtvis kan ha något att göra med att du låg på akuten förra veckan och att din kropp har pajjat?"

Lite väl dramatiskt formulerat, men ändå. Jag hade verkligen inte gjort den kopplingen.