Igår tvingades jag sitta åtta timmar instängd i en datasal tillsammans med Fröken Barnrumpa. Det var dags för dataanalys i grupp, no less. Fröken Barnrumpa drev mig till vansinne med sitt gnäll om hur jobbigt allting var och hur lång tid allting tog och hur hungrig hon var och hur trött hon var. Jag önskade henne döden. Den ondaste brådaste döden. Så på väg därifrån var jag på ett helvetiskt humör, och började dessutom grubbla på en pågående konflikt jag har med en bög, och hur ledsen och upprörd den gjorde mig, och när jag väl var hemma kände jag mig som ett flåsande, stinkande, hårigt monster, redo att sluka vem som än kom i min väg. Som tur var så var ingen hemma, så jag fick ta ut mina aggressioner på klädhögar och disk. Det hjälpte dock inte, för jag är fan inte huslig och sånt ger mig ingen "inre ro". Jag försökte hitta någon slags sinnesfrid genom att dricka en balja Lapsang och läsa i min spännande bok, men allt jag ville var att stampa omkring och vråla, som ett urtidsdjur. Började frenetiskt rensa svamp (vi plockade 2 kg trattkantareller i helgen, yeah baby). Hittade flera större spindlar som jag med ett illvilligt flin krossade. Tänkte på Fröken Barnrumpa. Sen ringde det på dörren, och där stod M och var glad. Sen gjorde han det där magiska, jag vet inte riktigt hur det går till, men han är en jäkel på det. Han liksom bara stryker mig lite på ryggen, pussar mig på halsen, och gör något litet lyckoljud. Och så står jag där och fånflinar, utan något vettigt att säga. Han skrattar och frågar hur dagen har varit, och jag utbrister glatt:
"Hur bra som helst!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar