Igår hade jag, Amasonen och hennes tjej en framisdag. Det är som en bakisdag, utan att man är bakis. Man äter stor och långsam frukost, man tittar på väldigt mycket film, äter glass och godis, går på promenad och köper pizza. Förutom att när jag är bakis så är jag alltidalltidalltid så illa däran att jag bara ligger i sängen och pysslar om min dödslängtan, alternativt sitter inne i badrummet och hulkar. Men ni förstår. Jag och Amasonen visste inte ens var närmaste pizzeria låg, så bortkopplade från verkligheten är vi. Tjejen bara tittade på oss och skakade på huvudet. Men vi hittade ett ställe, och man kan säga att våra val av pizzor säger ganska mycket om oss:
Jag: Beställer en skum pizza med bizarra ingredienser.
Tjejen: Beställer en vanlig jävla pizza, no fuss.
Amasonen: Beställer en gourmetpizza och byter ut hälften av ingredienserna.
Kräket: Äter allt som han får, så länge han får äta ur handen.
Det har skickats ut inbjudningar till stor återträff i hemstaden för alla som gick ut nian för tio år sen. Jag återträffsvägrar. Kalla mig för en jävla gnällig nej-sägare, men jag vill fan inte åka dit bara för att sitta och käka sladdrig trerätters med folk jag inte har nåt gemensamt med, för att sen se på när alla super sig dyngraka och återgår till sina gamla roller, och dansar extatiskt till Gyllene Tider.
1 kommentar:
ooh, åh, återträffsångest! Har fet ångest inför mitt alakande sådana brev. Jag har haft tre funderingar. 1)Antingen blir det som i den där filmen, och som du skriver, alla återgår till sina gamla roller, 2, folk har mognat och kan bemöta varandra som respektfulla vuxna, sen 3) de populära har blivit fula och vi outsiders har blivit snygga och skitroliga, rollerna omkastas.
Jag har fortfarande inte bestämt om jag ska gå om ett sådant brev dyker upp i lådan om ett år.
Skicka en kommentar